Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Polisens bekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
helt och hållet förlorat honom ur sikte. Couraut skällde
åt det håll, Gronage låg. — »Jaså! det är Violette», återtog
han. »Det är tredje gången han går förbi i dag? Vad kan
det egentligen vara i görningen? Tyst, Couraut!»
Några ögonblick därefter hörde man travet av en häst.
Violette, som red på en av dessa klippare, av vilka
förpaktarna i Paris omgivningar betjäna sig, visade under
en rund hatt med breda brätten ett träaktigt, starkt
skrynkligt ansikte, som tycktes ändå mörkare än det i
verkligheten var. Hans gråa, listiga och glänsande ögon dolde
hans förrädiska karaktär. Hans magra ben, som till knäet
bekläddes av damasker av vitt lärft, hängde ned utan
stöd av stigbyglar och tycktes stödjas av hans grova
spikbeslagna skor. Över sin blå klädesrock bar han en
svart- och vitrandig grov ytterkappa. Hans grå lockiga hår föll
ned i nacken. Denna dräkt, den grå hästen med korta, låga
ben, det sätt, varpå Violette satt till häst med magen
framskjuten och ryggen bakåtlutad, den stora jordfärgade
handen full av sprickor, som höll en dålig, nött och skarvad
tygel, allt vittnade hos Violette om den girige bonden,
som vill äga jord och köper den till varje pris. Hans mun
med de blåaktiga läpparna, vilken var kluven som om en
kirurg öppnat den med sin lansett, ansiktets och pannans
otaliga skrynkor hindrade all uttrycksfullhet i hans drag,
och endast ansiktets konturer talade. Dess hårda, fasta
linjer tycktes hota, trots det sken av ödmjukhet, som
nästan alla bönder giva sig och varunder de dölja sina
sinnesrörelser och beräkningar, liksom österlänningarna och
vildarna dölja sina under ett orubbligt allvar. Den simple
bonden, som varit dagsverkare, hade blivit arrendator av
Gronage med tillhjälp av systematiska bovstycken, som
han fortsatte även sedan han nått en ställning, som
övergick hans första önskningar. Han ville sin nästas ofärd
och önskade honom ont av allt sitt hjärta. Kunde han
hjälpa till, gjorde han det också med nöje. Violette var
alltigenom avundsjuk, men med alla sina knep höll han sig
likväl inom lagens gränser, varken mer eller mindre än en
parlamentarisk opposition. Han trodde, att hans lycka
berodde på andras ruin, och den, som stod över honom,
var en fiende, mot vilken alla medel voro goda. För
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
