Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Polisens bekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gavs av den äldsta av de fem systrarna på uppfordran att
uppgiva slottet: sjungande gå i döden! En värdig
efterföljerska av dessa vackra hjältinnor var Laurence i
besittning av en vithet, som tycktes vara ett slumpens vad.
De minsta linjerna av hennes blå ådror syntes genom
hennes fina och fasta skinn. Hennes hår, som var det
vackraste blonda hår man kunde tänka sig, överensstämde
beundransvärt väl med hennes mörkblå ögon. Allt hos
henne var av älskligaste slag. I hennes späda kropp bodde,
trots hennes fina växt och mjölkvita hy, en stark själ som
hos en man med den vackraste karaktär, men som ingen,
icke ens en skarp iakttagare, skulle kunnat ana av
anblicken av dessa milda drag och ett ansikte, vars profil
erbjöd en viss likhet med ett fårhuvud. Denna stora,
fastän ädla mildhet tycktes nämligen gå ända till lammets
enfald. »Jag ser ut som ett drömmande får!» sade hon
ibland leende. Laurence, som icke talade mycket, tycktes
icke tankfull, men sömnig. Vid allvarsamma tillfällen
vaknade emellertid genast denna fördolda Judith och blev
sublim, och tillfällen hade olyckligtvis icke saknats henne.
Vid tretton års ålder såg sig Laurence efter de händelser,
man känner, berövad sina föräldrar vid det torg i Troyes,
där dagen förut ett av sextonde århundradets i
arkitektoniskt hänseende anmärkningsvärdaste hus, hôtel de
Cinq-Cygne reste sig. En av hennes släktingar, herr d’Hauteserre,
blev hennes förmyndare och förde genast arvtagerskan till
landet. Förskräckt över sin bror abbé d’Hauteserres död,
då han träffades av en kula på torget i samma ögonblick
han förklädd till bonde sökte fly, var denne hederliga
lantjunkare icke i tillfälle att försvara sin myndlings
intressen; han hade två söner vid prinsarnas armé, och alla
dagar fruktade han vid minsta buller, att myndigheterna i
Arcis skulle komma för att häkta honom. Laurence, som
var stolt över att ha uthärdat en belägring och att äga sina
förfäders historiska vithet, föraktade denna av stormar böjde
gubbes kloka feghet och tänkte endast på att göra sig
berömd. I sin tarvliga salong på Cinq-Cygne hängde hon
för den skull också djärvt upp Charlotte Cordays porträtt,
krönt av små flätade ekkvistar. Hon brevväxlade genom
ett särskilt bud med tvillingarna tvärt emot lagens bud,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
