Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Polisens bekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
middagen slutade han sin dag med ett parti boston. Alla
slottets invånare hade sin sysselsättning; livet därstädes
var reglerat som i ett kloster. Laurence var den enda, som
rubbade ordningen genom sina plötsliga resor, sin
frånvaro, genom vad fru d’Hauteserre kallade hennes
rymningar. På Cinq-Cygne härskade emellertid två slags politik
och orsaker till oenighet. Först och främst voro Durieu
och hans hustru avundsjuka på Gothard och Cathérine, som
stodo i ett närmare förhållande till sin unga matmoder,
husets avgud, än de själva. Därnäst önskade de båda makarna
d’Hauteserre, som understöddes av fröken Goujet och
kyrkoherden, att deras söner ävensom tvillingarna de
Simeuse skulle återkomma och taga del i detta fredliga liv i
stället för att föra ett mödosamt liv i utlandet. Laurence
brännmärkte denna förhatliga underhandling och
representerade den rena, stridande och oblidkeliga rojalismen. De
fyra gamla, vilka icke ville, att en lycklig tillvaro, eller
att denna vrå av jorden, som erövrats från den
revolutionära störtflodens rasande böljor, skulle blottställas, sökte
omvända Laurence till sina verkligt kloka åsikter, ity att
de förutsågo, att hon betydde mycket i det motstånd, som
deras söner och de båda Simeuserna gjorde mot att
återvända till Frankrike. Deras myndlings stolta förakt
förskräckte dessa stackars människor, vilka ingalunda bedrogo
sig, då de befarade vad de kallade ett infall av henne.
Denna misshällighet hade framträtt alltifrån
helvetesmaskinens explosion vid gatan Saint-Nicaise, det första
rojalistiska anslag, som riktades mot segraren vid Marengo
efter hans vägran att underhandla med huset Bourbon.
Makarna d’Hauteserre ansågo det som en lycka, att
Bonaparte undkom denna fara, och trodde, att republikanerna
voro attentatets upphovsmän. Laurence grät av raseri över
att förste konsuln räddades. Hennes förtvivlan övervann
hennes vanliga antagna lugn, och hon anklagade Gud för att
förråda den helige Ludvigs söner. »Jag», utbrast hon,
»jag skulle ha lyckats. Har man inte», sade hon till abbé
Goujet, då hon varseblev den djupa förvåning, som hennes
ord framkallade på allas ansikten, »har man icke rätt att
med alla möjliga medel angripa inkräktaren?» — »Mitt barn»,
svarade abbé Goujet, »kyrkan har hårt angripits och smädats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
