Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Polisens bekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sade hon till mig, då hon gick, »om det var fråga om en ny
revolution.»
»När gick hon?» frågade Peyrade.
»Då hon såg era gevär.»
»Vart begav hon sig då?»
»Det vet jag inte.»
»Nå, den andra hästen då?» frågade Corentin.
»Den... toog gendarmerna fråån mig!...» sade Gothard.
»Vart begav du dig då?» sade en av gendarmerna.
»Jaag... fööljde... min... mat... mor till ar... rendegården.»
Gendarmen såg på Corentin i avvaktan på en befallning;
men Gothards ord voro på en gång så falska och så sanna;
så djupt oskyldiga och sluga, att de båda parisarna
betraktade varandra, liksom för att upprepa Peyrades ord:
»De äro inga tölpar!»
Adelsmannen tycktes icke äga nog förstånd att
undertrycka ett epigram. Mairen var dum. Den av
moderskärlek idiotiska fru d’Hauteserre ansatte agenterna med
en enfaldig oskulds frågor. Alla hade verkligen
överraskats i sin sömn. Inför dessa smådrag förstod Corentin,
då han bedömde de olika karaktärerna, genast, att hans
enda motståndare var fröken de Cinq-Cygne. Hur skicklig
polisen än är, har den likväl otaliga hinder att övervinna.
Den är icke blott tvungen att lära känna allt, som
konspiratören vet, utan måste också antaga tusen saker för att komma
till en enda, som är sann. Konspiratören tänker
oupphörligt på sin säkerhet, men polisen är endast tidtals på sin
vakt. Funnes intet förräderi, skulle ingenting vara lättare
än att konspirera. En ensam konspiratör har mera
fintlighet än polisen med alla sina verksamhetsmedel. I det
Corentin och Peyrade moraliskt kände sig, som om de
fysiskt hejdats av en dörr, vilken de trott sig finna öppen,
sedan de brutit upp den, men som människor sedan höllo
igen utan att säga något, sågo de sig genomskådade och
lurade utan att veta av vem.
»Jag kan försäkra», kom korpral d’Arcis för att viska
till dem, »att om de båda herrarna de Simeuse och
d’Hauteserre tillbringat natten härstädes, måste de ha legat i faderns,
moderns, fröken de Cinq-Cygnes, pigans, tjänstfolkets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
