Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Polisens bekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alldeles för orolig för att icke följa sin unga matmoders
öde. Fru d’Hauteserre, som ända från Laurences
återkomst studerade henne med en förtvivlad moders
nyfikenhet, steg upp, tog hennes arm, förde henne till ett hörn och
sade sakta: »Har ni sett dem?»
»Hur skulle jag kunnat låta era barn komma under
vårt tak, utan att ni fått veta det?» svarade Laurence. —
»Durieu», sade hon, »se till, om det är möjligt att rädda min
stackars Stella, som ännu andas.»
»Hon har tillryggalagt en lång väg», sade Corentin.
»Femton lieues på tre timmar», svarade hon
kyrkoherden, som häpen betraktade henne. »Jag red ut klockan
halv tio och återkom något efter ett.»
Hon såg på pendylen, som visade halv tre.
»Ni nekar således inte, att ni ridit femton lieues?»
»Nej», sade hon. »Jag tillstår, att mina kusiner och
herrarna d’Hauteserre i sin fullkomliga oskuld tänkt
anhålla att icke bli undantagna från amnestien och
återkommo till Cinq-Cygne. Då jag trodde, att herr Malin
ville inveckla dem i något förräderi, skyndade jag att
varna dem och be dem återvända till Tyskland, där de
skola inträffa innan telegrafen i Troyes signalerat dem
vid gränsen. Om jag begått ett brott, skall man straffa
mig.»
Detta svar, som Laurence noga övervägt och som
i alla delar var så sannolikt, rubbade Corentins
övertygelse, medan den unga grevinnan förstulen gav akt på
honom. I detta avgörande ögonblick, då allas själar, så
att säga, hängde vid dessa båda ansikten, och alla blickar
vandrade från Corentin till Laurence och från Laurence
till Corentin, hördes bullret av en galopperande häst från
skogen på vägen, och från grinden på gräsplanens
stensättning. En hemsk ångest avtecknade sig på alla ansikten.
Peyrade inträdde med glädjestrålande ögon och skyndade
ivrigt till sin kollega, till vilken han sade tillräckligt högt
för att höras av grevinnan: »Nu ha vi Michu fast.»
Laurence, vars kinder av ångest, trötthet och
spänningen av alla hennes intellektuella förmögenheter färgades
rosenröda, blev lika bleka som förut och sjönk nästan
vanmäktig, tillintetgjord ned på en stol. Hustru Durieu,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
