Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. En politisk rättegång under kejsardömet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besittning av dem med våld. De skulle endast behövt
återfordra dem för att erhålla dem.»
»Har herr senatorn inte låtit bränna papper i sin park?»
inföll plötsligt herr de Grandville.
Senatorn såg på Grévin. Efter att hastigt växlat en
blick med notarien, en blick, som uppfångades av Bordin,
svarade han, att han icke bränt något papper. Då
allmänna åklagaren bad honom om upplysningar om det
bakhåll, vari han så när blivit offer i parken, och om
han icke misstagit sig om bössans läge, sade senatorn, att
Michu då befann sig på lur i ett träd. Detta svar, som
överensstämde med Grévins vittnesmål, gjorde ett djupt
intryck. Adelsmännen förblevo orörliga under hela det
vittnesmål, deras fiende avlade, som förintade dem med
sin storsinthet. Laurence utstod den förfärligaste ångest,
och titt och ofta måste markis de Chargeboeuf hålla fast
henne i armen. Greve de Gondreville drog sig tillbaka,
i det han hälsade de fyra adelsmännen, vilka icke
återgåvo honom hans hälsning. Denna lilla omständighet
väckte juryns harm.
»De äro förlorade», viskade Bordin i markisens öra.
»Tyvärr! alltid genom sina stolta känslor», svarade herr
de Chargeboeuf.
»Vår uppgift har blivit alltför lätt, mina herrar», sade
allmänna åklagaren, i det han reste sig och betraktade
jurymännen.
Han förklarade användningen av de båda säckarna
murbruk därmed, att de tjänade till att fästa den
järnkrampa, som behövdes för att fästa hänglåset, vilket uppbar
järnbommen, som stängde källardörren, och på vilken
beskrivningen fanns i det protokoll, som Pigoult uppsatt på
morgonen. Han fann lätt, att endast de anklagade kände
till källarens tillvaro, framhöll försvarets påtagliga
osanningar och smulade sönder alla dess argument med de
nya bevis, som på ett så underbart sätt kommit i dagen.
År 1806 befann man sig ännu alltför nära 1793 års högsta
väsen, för att tala om den gudomliga rättvisan, varför
han besparade juryn himlens mellankomst. Slutligen
förklarade han, att rättvisan skulle ha ögat på de okända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
