Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
Kristus kunde undgå den. Tag denna kalken
ifrån mig, sade Han, men Hans himmelske Fader
gjorde inte som Han bad, Han kunde det inte!
Mot döden förmår du ingenting, heter det!»
Han hade nu kommit i farten, och orden
forsade ur munnen på honom.
»Öfver alla sväfvar han, och människan går
som på en smal spång öfver en afgrund, och han
viftar bara till med vingen, och människan är
putz weg! Ack, Herre! »Befästa världen med
din kraft», — men hur skall den kunna befästas,
om döden står öfver allt och alla? Du är så
djärf och klok, har läst så mången bok, men sveps
ändå i dödens dok. — Jaha!»
Han skrattar, men han har på samma gång
tårar i ögonen.
Hur skall jag förklara för honom? Jag har
aldrig tänkt på döden och har heller inte nu tid
till det.
Men han skuttar vid min sida och ser upp i
mitt ansikte med sina bleknade ögon, skägget
darrar, vänstra handen har han gömt i fickan,
och han ser sig oupphörligt om, som om han
väntade, att döden skulle gripa honom i armen
bakifrån någon buske och slunga honom i
helvetet. Och jag ser också förvånad på honom.
Rundt omkring sjuder lifvet, marken är
be-täckt af gräsets smaragdgröna skum, osynliga
lärkor sjunga, och allt växer upp mot solen med
granna, brokiga glädjeskrik.
»Hur har du kommit på sådana tankar?» frågar
jag min reskamrat. »Har du kanske varit illa
sjuk?»
»Nej», svarar han, »ända till fyrtio år lefde
jag lugn och belåten. Men då dog min hustru
och min sondotter hängde sig, — bägge miste
jag på ett och samma år!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
