| 7 |
DIREKTÖRN.
I två, som stått så mången dag
i nöd och trångmål vid min sida,
säg nu, vad gott vi kunna bida
i Tyskland av vårt företag!
Att fånga mängdens gunst är vad mig gläder,
helst som hon hyllar denna sed:
»Lev och låt andra leva med!»
Vårt skjul står timrat nu med stolpar och med bräder,
allt hoppas på en fest, folk sitter redan ned
och väntar, höjande på ögonbrynen,
att slås med häpnad av den stora synen.
Men aldrig har jag så förlägen stått,
fast nog jag vet att falla folk i tycket:
publiken är ej van vid alltför gott,
men har ju läst så fasligt mycket!
| 8 |
Hur laga då, att allt är nytt och kan
på samma gång ha värde och slå an?
Ty visserligen är det mig en gamman,
när kring vår bod jag ser ett stort,
ett väldigt stim av folk, som strömmar samman
och trängs och kläms i nådens trånga port,
när man på ljusan dag, vid fyratiden,
kring luckan knuffas, som i hungersnöd
vid bagarns dörr, och vågar djärvt i striden
sin hals för en biljett som för ett bröd.
Slikt underverk på folk av varje slag
gör skalden blott... Min vän, gör det i dag!
SKALDEN.
Nämn ej den brokiga, den yra mängden,
ty anden flyr, när sådan syn sig ter!
Dölj för min blick det vågsvall, som i längden
kan draga oss uti sin virvel ner!
Nej, för mig till den stilla himmelsängden,
där skalden rena fröjder blomma ser,
där kärlek, vänskap, hjärtats gudamakter,
kring sällhet, som de skapat, stå som vakter.
Ack, vad ur hjärtat sprang, det djupast kända,
vad blygast över våra läppar gick,
misslyckat nyss och lyckat nu kanhända,
förtäres av det vilda ögonblick,
och ofta gå ju långa år till ända,
förrn det står fram i sin fullkomnings skick.
För ögonblickets lystnad föddes flärden;
det äkta frälsar sig till eftervärlden.
| 9 |
SKÄMTAREN.
Nej, låt mig slippa pratet om en framtid!
Vem gjorde upptåg för vår samtid,
ifall jag stämde in i samma snack?
Ha roligt - det är tidens rätt och vilja,
och ses en lustig fyr på scenens tilja,
lär även det förtjäna tack.
Den som förstår att rätt slå an
förargas ej av folkets nycker:
en krets så stor som möjligt önskar han,
dess lättare han mängden med sig rycker.
Friskt mod! Stå stark! Giv fantasien luft!
Hon stämme upp med alla sina körer:
begär, förstånd och känsla och förnuft -
men märk, att tokeri till saken hörer!
DIREKTÖRN.
Men handling framförallt! låt mycket ske!
Det heter skådespel, och man vill se!
Om ni har mycken ögonfägnad spunnit,
och stirrar man med öppen mund,
då har ni strax på bredden vunnit,
ni är en omtyckt man på stund,
ty massan övervinnes blott med massa,
då finns att välja på för allas smak,
är lagret rikt, skall något någon passa
och var och en gå nöjd till eget tak.
Ger ni ett stycke, giv det strax i stycken!
Med slik ragu ni vinner alla tycken:
han dukas upp så lätt som han ur hjärnan sprang.
| 10 |
Vad bryr publiken sig om sammanhang?
Er helhet sönderplockas dock av nycken.
SKALDEN.
Ni inser ej, hur lågt ett sådant hantverk är,
hur djupt det sårar konstens heder.
Det sudderi ni önskar här
tycks redan vara en maxim hos eder.
DIREKTÖRN.
Min hud är hård mot skrapan, som ni gav,
ty den som vill, att något skall bli av,
han väljer redskap efter ändamålet.
Glöm ej för vem ni svänger diktens stav!
Den ved ni klyver är ju mjuk mot stålet.
En drivs av ledsnad hit; en annan kommer däst
ifrån det övertyngda middagsbordet,
och, värst av allt, man kommer, sen man läst
sitt dagblad, där kritiken förer ordet.
Man ilar tankspridd hit som till maskraden,
och skådelust gör foten snar,
de sköna sitta klädda till paraden
och spela med, fast utan honorar.
Vad drömmer ni uti er skaldehimmel?
Att fullsatt hus kan glädja eder så!
Se närmare på detta vimmel:
en hälft är kall, en annan rå.
En trår till kortspel från vårt skådespel,
och en till nattligt ras med fala kvinnor.
| 11 |
För slikas skull, du tok, är det ett fel
att plåga så de hulda sånggudinnor.
Nej, duka ständigt upp med rätt på rätt;
då skall du rakt på målet styra.
Försök att göra människorna yra;
att tillfredsställa dem är icke lätt...
Vad kommer åt dig? Glädje eller smärta?
SKALDEN.
Gå bort och sök dig du en annan träl!
Skall skalden offra fräckt sitt högsta väl,
sin mänskorätt, sin fria själ,
blott för att vara din betjänt?
Vad är hans makt att kuva varje hjärta
och övervinna varje element,
om ej den samklang, som ur barmen svingar
och dit med världsackorder återvänt?
Du ser naturen, hur hon liknöjd tvingar
på svängda sländan sina trådars längd,
du hör, hur varelsernas mängd
i ostämt virrvarr om varandra klingar;
vem delar då den alltid lika raden
och livar den till skön och rytmisk gång?
Vem för vart enskilt till den helga staden
och ger det röst i alltets jubelsång?
Vem bjuder höstens storm med hjärtats ryta?
Vem bjuder själens himmel purpra sig?
Vem mäktar vårens alla blommor bryta
och strö dem på din ungmös stig?
Vem flätar lundens enkla blad och skrudar
med ärans krans var bragd, som hävden bar?
| 12 |
Vem är Olympens värn? Vem enar gudar?
Vem? Mänskans kraft, i skalden uppenbar.
SKÄMTAREN.
Så nyttja denna sköna kraft en gång
och driv ditt höga näringsfång,
som om ett kärleksäventyr det var!
Man nalkas av en slump, man gripes, stannar kvar
och snärjes mer och mer i snaran.
Först växer lyckan upp, så kommer faran,
och fröjdens stig för in på smärtans ban,
och förrn man sett sig för, så har man en roman.
Så vill jag ock ett skådespel se givet.
Grip in uti det fulla mänskolivet!
Av alla leves det, för få är det bekant,
varhelst ni får det fatt, där är det intressant.
Din bildrad brokig, dess belysning klen,
en gnista sanning, mycket sken,
så brygges vad med åtrå drickes,
varav all världen vederkvickes.
Vår ungdoms blomma lyssnar då här inne
till uppenbarelsen som flitig läring;
då suger varje känsligt sinne
ur edert verk en melankolisk näring;
då röres upp än det och än det där,
då ser envar vad han i hjärtat bär;
till gråt, till skratt är man alltjämt tillreds,
man ärar tankens flykt, man gläds åt bilders skara.
En färdig ställer man ej lätt till freds;
en vardande skall alltid tacksam vara.
| 13 |
SKALDEN.
Giv då den tid igen, den sälla,
då, stadd i vardande, jag själv
såg mina sångers snabba älv
ur städse nyfött källsprång välla,
då världen låg i dimmors hägring,
då undret låg i knoppens sköt,
då jag de tusen blommor bröt,
som fyllde varje dal med fägring!
Jag ägde intet - och var nöjd:
jag ägde sanningsträngtan, diktens fröjd.
Så låt mig än en gång få smaka
det liv av ljuva kval jag haft!
Giv mig mitt hats, min kärleks kraft,
giv mig min ungdoms dar tillbaka!
SKÄMTAREN.
Din ungdom, gode vän, du tarvar nog,
där vapen korsas, striden larmar,
och när med älskligt våld en flicka slog
omkring din hals två vita armar;
när fjärran hän vid vädjobanans mål
dig vinkar, dyrt förvärvad, segerkransen;
när efter vilda virveldansen
du ägnar natten åt en bräddad bål.
Men att de kända strängar slå
med lugnt behag och oförvägen,
och att sitt mål, ett självutstakat, nå
med glada strövtåg ut från vägen,
| 14 |
DIREKTÖRN.
Nu han I växlat nog haranger,
jag önskar nu att gärning se;
I trösken bara komplimanger,
då något nyttigt kunde ske.
Här pratas om vad »stämning» heter -
hon räcker sölarn ej sitt vin;
om I gen ut er för poeter,
så kommenderen poesin!
Ni vet ju nu, hur ni bör skriva:
vi vilja drycker ha som riva.
Gör nu din brygd, och gör det fort!
Vad icke sker i dag är ej i morgon gjort.
Nej, man må ej förspilla dagen:
beslutsamheten griper snart
var yppad möjlighet i kragen,
och då hon ej vill släppa tagen,
går allt sen av sig själv med fart.
På tyska skådebanans tilja
kan prövas allt, envar är fri;
jag överlämnar åt er vilja
dekoration, maskineri.
Låt sol och måne lysa våra under
och strön ut stjärnor i parti!
Vi hava eld och vatten, berg och lunder,
av djur ett helt menageri.
| 15 |
Låt se, hur alltets stora hjul
kan kretsa i vårt trånga skjul,
och ställ med varsam snabbhet färden
till helvetet från himlen genom världen.
