- Project Runeberg -  Faust och fauststudier /
Studerkammare

(1915) Author: Viktor Rydberg, Johann Wolfgang von Goethe - Tema: German literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
74

Studerkammare.

FAUST. MEFISTOFELES.

FAUST.

Vem där? Stig in! Vem är det nu som stör mig? Stig in!

MEFISTOFELES.

Säg detta tredje gången för mig!

FAUST.

Stig in då!

MEFISTOFELES.

Bravo! Så jag prisar dig!
Vi skola nog varann fördraga,
ty, dina griller att förjaga,
som ädling här jag visar mig
röda guldutsydda kläder,
i sidenmantels fras och flärd,
och hatten prydd av tuppens fjäder,
och så ett långt och spetsigt svärd.
Nu råder jag dig rätt och slätt:
styr ut dig du på samma sätt,
75

för att du, fri från allt besvär,
må lära dig vad livet är.

FAUST.

I vilken dräkt jag än må vara,
skall jordens kvava liv mig trycka ner.
För gammal är jag för att leka bara,
för ung att önska intet mer.
Vad fröjd kan jag i världen smaka?
Du skall försaka, ja försaka,
det är den evigt samma trall,
som varje öra höra skall,
som under hela livets lopp
allt hesare var timme stämmer opp.
Jag vaknar upp om morgonen och ryser,
och gråta bittra tårar ville jag
att se en dag, bestämd, lik varje dag,
att gäcka varje, varje hopp jag hyser,
en dag, som envis lumpna inkast gör
vid minsta fröjd mitt hjärta anar,
och med ett skenlivs grin och lappri stör
min ande, då sin värld han danar.
När äntligt natten nedersänker sig,
då vrider jag mig ängslig på mitt läger,
och vilda drömmar skrämma mig,
och ingen, ingen ro jag äger.
I hjärtat bor en Gud, som efter sitt behag
rör upp dess känslor eller dem försonar;
men verka utåt kan ej mer än jag
den Gud, som över mina krafter tronar.
En tyngd är livet så, på trötta skuldror fäst.
Jag hatar det, förintas vore bäst.
76

MEFISTOFELES.

Men döden aldrig var en fullt välkommen gäst.

FAUST.

O, salig den, som han i segerglansen
kring pannan flätar lager blodbegjuten,
som efter kärleksyra dansen
han finner i en flickas armar sluten!
O, att jag hänryckt livlös sjunkit neder
inför den höge andens kraft!

MEFISTOFELES.

Och dock lär ni en natt påminna eder,
då någon viss ej drack en mörkbrun saft.

FAUST.

Spioneri är ditt behag.

MEFISTOFELES.

Jag vet ej allt, men mycket känner jag.

FAUST.

Om då de vilda stormar veko
för kära ljud från forna dar,
som gäckade med ljuvligt eko
vad barndomskänslor jag har kvar;
jag nu förbannar allt, som snärjer
min själ i nät av villors lek,
jämrens dal mig kvarbesvärjer
med bländverk och förrädiskt smek.
77

Ja, ve det höga anden tänker
om eget jag i dårlig flärd!
Ve fenomenens spel, som sänker
i sken och lögn vår sinnevärld;
ve över ärans drömmar alla,
var dröm om namn, som aldrig dog!
Ve vad vi stolt vårt eget kalla,
så maka, barn, Som dräng och plog!
Ve över Mammon, han må egga
till bragder med sin gyllne skatt,
han dynan må tillrättalägga,
där dådlös njutning vilar matt!
Ve över druvans balsamsafter!
Ve allt vad kärlek ljuvt kan ge!
Ve eder, trons och hoppets krafter!
Men, tålmod, dig det tyngsta ve!

ANDEKÖR (osynlig).

Ve! ve!
Du störtade henne,
den sköna värld,
med väldig hand.
Hon faller i grus.
En halvgud krossade henne.
Vi draga
spillrorna över till intets land
och klaga:
den sköna är förlorad.
Med andens makt,
du dödlige,
i högre prakt,
förskönad, förstorad,
78

i egen barm bygg henne opp!
Nytt levnadslopp
i hopp och fröjd
du börje, och sången
för andra gången
ljude i höjd!

MEFISTOFELES.

De som sjunga så
äro mina små.
Hör, hur förnumstigt de mana
till nöjets och bragdernas bana.
Ut i världen
från ensliga härden,
där sinnen och safter stocka,
vilja de dig locka.

Hör upp att leka med din smärta,
som lik en gam ditt liv förtär!
Det sämsta sällskap lärer dig behjärta,
att mänska du bland mänskor är.
Dock ej, att min mening vore
att sänka dig bland pack;
jag är ingen av de store,
men tar du min hjälp till tack
på vägen du vill ha bruten,
då är jag din på minuten,
och då bekvämer mig jag
att göra dig allt i lag,
som din kamrat, ja väl
som din tjänare, din träl.
79

FAUST.

Vad kräver du i vederlag?

MEFISTOFELES.

Till dit är ännu mången dag.

FAUST.

Nej, djävulen är egoist,
gör han en tjänst, sker det helt visst
ej Gudi allena till behag.
Säg du ditt villkor utan krus!
Slik dräng för faran in i hus.

MEFISTOFELES.

Här städer jag mig som den tjänsteanden,
som på din vink står färdig i ett nu;
men mötas vi på andra stranden,
då är min tjänsteande du.

FAUST.

Det där »på andra stranden» bryr mig föga.
Slå denna värld till grus inför mitt öga!
Sen må den andra varda till.
Ur denna jord sprang upp vad fröjd jag kände,
och denna solen lyser mitt elände;
är dem jag lös och ledig, hände
vad hända må och hända vill!
Jag vill ej höra detta prat
om kärlek i ett annat liv och hat,
80

och om det finns i denna andra sfär
ett ovan och ett nedan liksom här.

MEFISTOFELES.

Ur sådan synpunkt kan du våga saken.
Giv löftet nu, och du skall se
på konster, vartill aldrig man såg maken;
vad ingen ägt skall jag dig ge.

FAUST.

Vad vill du, arme djävul, giva?
De höga mål, som mänskoanden liva,
ha de väl fattats av en slik som du?
Dock - rätter, som ej mätta, har du ju,
det röda guld du har, som i ett nu
kvicksilverlikt uti min hand förrinner,
ett spel, vari man aldrig vinner,
en mö, som, till mitt hjärta böjd,
i ögonlust för grannen brinner,
och ärans sköna gudafröjd,
som lik en meteor försvinner.
Låt se den frukt, som ruttnar, när hon bjuds,
och trän, som varje dag på nytt stå gröna!

MEFISTOFELES.

Med slika skatter kan jag stå till buds;
det räds jag icke för, det skall du röna.
Dock, tiden kommer, då ett gott man äger,
varmed min vän i lugn kan roa sig.
81

FAUST.

Om någonsin jag söker lättjans läger,
nöjd och till freds, då drabbe döden mig!
Kan du med lögn och smicker väcka
en känsla här av självbehag
och mig med jordisk njutning gäcka,
det vare då min sista dag!
Det vadet bjuder jag!

MEFISTOFELES.

Nå topp!

FAUST (besvarar hans handslag).

Och slag i slag!

Om jag till ögonblicket säger:
o dröj! du är så skönt ändå!
Slå mig i band! den rätt du äger!
Då vill jag utan knot förgå.
Då må min själaringning skalla,
då är du fri ifrån ditt kall!
Må uret stå och visarn falla!
Må Fausts tid då vara all!

MEFISTOFELES.

Betänk det väl - vi glömma icke lätt.

FAUST.

Där är du i din fulla rätt.
Var jag förmäten? Nej! hur jag mig skicke,
träl är jag ändå rätt och slätt;
vems träl - den frågan rör mig icke.
82

MEFISTOFELES.

I kväll skall du mig redan se
som din betjänt vid edert doktorsgille;
blott ett ännu! jag önskar, att du ville,
för dödsfalls skull, mig några rader ge.

FAUST.

Du fordrar även skriftligt, du pedant!
Var aldrig dig en man, ej mannaord bekant?
Är det ej nog, att ordet, en gång sagt,
skall evigt råda över mina dagar?
Då världen hän som i en störtflod jagar,
skall jag stå bunden med ett ord som vakt.
Dock, denna fördom är vårt hjärta kär;
vem vill dess band utav sig skaka?
Säll den, som tro i barmen bär!
Han aldrig ångrar, vad han må försaka;
mern pergament med skrift och stämpel är
ett spöke, vid vars syn vi sky tillbaka.
Ja, ordet dör i tecknarns fjäder,
och makten hava vax och läder.
Vad, onde ande, vill du mig?
Kan papper, pergament, brons, sten förnöja dig?
Är det med griffel, mejsel, penna jag skall skriva?
Säg själv! I valet är du fri.

MEFISTOFELES.

Hur hetsigt du kan överdriva
med sådant där ordmakeri,
då varje papperslapp är god!
Du undertecknar med en droppe blod.
83

FAUST.

Om du ej frestar mer mitt tålamod,
må det vid detta upptåg bliva.

MEFISTOFELES.

Blod är en mycket egen saft.

FAUST.

Räds ej jag bryter vår förening!
Att sträva med min hela kraft
är just mitt löftes rätta mening.
Hur uppblåst såg jag förr mot skyn!
Din rang - se där min ringa lott!
Naturen stängt sig för min syn,
den store anden mig försmått,
den tråd, min tanke spunnit, brast,
nu är mig vetandet äckligast.
De glödande lustars rop vi följe!
I vällustdjupen de stillas må!
I ogenomträngligt trolldomshölje
må alla under redo stå!
Vi störte med förtvivlans mod
i tidens brus, i vardandets flod!
Då må, slag i slag,
seger och nederlag,
fröjd och smärta följa varann,
men rastlöst verka höves en man!

MEFISTOFELES.

Dig är ej mått och syfte satt:
vill du ta någonting i flykten fatt
84

och läppja litet överallt,
så välbekommet hundrafalt!
Var icke blyg! Grip till och våga!

FAUST.

Du hör det ju: om fröjd är icke fråga.
Åt yran, kvalfull njutning, ljuvlig harm,
förälskat hat jag viger denna barm.
Mitt bröst, från kunskapstrånad helat,
skall ej för något kval sig sluta,
vad ödet åt mitt hela släkte delat
vill jag uti mitt eget inre njuta,
vad högst, vad djupast, allt vad det må äga
av väl och ve, på egna skuldror väga.
Mitt jag, till mänsklighetens jag förstorat,
skall gå till slut, med henne själv, förlorat.

MEFISTOFELES.

Ack, tro du mig, som nödgats älta
den hårda spisen många tusen år:
den gamla surdeg kan ej mänskan smälta
ifrån sin vagga till sin bår.
Tro en av oss: det hela det är hans,
är till för honom blott, som bor i evig glans;
oss har han uti mörkret satt,
för eder duger endast dag och natt.

FAUST.

Jag vill ändå!

MEFISTOFELES.

Det låter höra sig!
Men ett tör vara till förfång:
85

ditt liv är kort och konsten lång.
Tror du det låter göra sig,
så slå dig hop med en poet,
låt honom tankfull pennan vässa
och hopa på din hedershjässa
varenda ädel kvalitet,
lejonets mod,
hjortens snabbhet,
italienarns heta blod,
nordbons härdighet!
Han läre dig, om han har konsten inne,
hur du kan para svek med ädelt sinne,
och hur förälskas ungdomsvarm och trogen
på uppgjord plan och med beräkning mogen.
Var en sådan finns, det ville jag veta,
herr Mikrokosmos skulle han heta.

FAUST.

Kan jag ej mänsklighetens krona vinna,
för vilken alla känslor brinna,
vad är jag då?

MEFISTOFELES.

Just vad du är.
Sätt på dig en peruk av millioner lockar,
stick benen i de längsta sockar,
du är och blir dock vad du är.

FAUST.

I tankens skatter! hur jag hopat eder,
förspilld var all den möda som jag haft!
86

Ja, du har rätt: när trött jag satt mig neder,
framväller ej en ny, en inre kraft.
Från jorden är jag ej en hårsmån fjärmad,
än mindre det oändeliga närmad.

MEFISTOFELES.

Nu ser ni världen, bäste herre,
som vanligtvis man ser sin värld.
Tag saken klipskt, förrn det blir värre
och livets glädje flytt sin färd!
Vad bödeln! huvud, fötter, händer
och - - nog av! det är ju ditt,
men vad jag friskt till njutning vänder
är det ej lika mycket mitt?
Sex hingstar - om jag dem kan köpa,
hör deras kraft till mig allen,
jag kilar av, är karl att löpa
med summa tjugufyra ben.
Friskt opp! med alla griller stopp!
och in med mig i världens lopp!
En karl, som gett sig åt filosofin,
är, säger jag, ett ök, som drivs av hin
på torra heden jämt i samma ring,
och frodigt bete ligger runt omkring.

FAUST.

Nåväl, hur börja vi?

MEFISTOFELES.

Vi fly, och detta fort.
Vad är det här för pinoort?
87

Är det att leva? Är det mödan värt
att tråka ut sig själv och pojkars skara?
Din granne, herr Kapun, må sådant vara kärt,
men vill du tröska torra halmen bara?
Det bästa du kan hava lärt
får du dock ej för piltarne förklara.
Där hör jag en i korridoren redan.

FAUST.

Se honom nu - kan jag mig ej förmå.

MEFISTOFELES.

Den stackars gossen kom för länge sedan,
och utan tröst bör han ej gå.
Giv hit din rock, rätt så, och mössan sedan!
(Kläder om sig.)

Är jag ej kostlig nu att se uppå?
Ett litet skämt är saken värd,
en fjärndels timmes gyckel, medan
du rustar dig till härlig färd. (Faust går.)

MEFISTOFELES
(i Fausts långa rock).

Förakta blott förnuft och vetenskap,
den högsta kraft hos mänskoanden,
låt lögnens furste leda dig i banden
av bländverk i magiens avgrundsgap,
då har jag dig för alltid fast.
Han fått en själ, som vill sig djärvt förhäva,
som vill framåt i våldsam hast,
som, vart hans krafter överilat sträva,
88

ger jordens frukter ej ett ögonkast,
den skall jag ned i lumpet lappri gräva
och släpa genom livets vilda fejd;
i nätet skall han klibba, sprattla, bäva,
och han, vars ande trånar utan hejd,
skall se för sina läppar manna sväva,
men hungra, hur han bedja må,
ja, kunde han sin ed till djävuln jäva,
förtappad vore han ändå.

(En student inträder.)

STUDENTEN.

Till staden nyss jag kommen är,
och full av vördnad står jag här
att se och tala med en man,
som lovas mer än någon ann.

MEFISTOFELES.

En artig pilt! Jag tackar er,
jag är en man som andre fler.
Ni har väl redan sett er om?

STUDENTEN.

Ack, var mitt stöd, jag ber därom!
Jag kommer hit med hurtigt mod,
med hjälplig kassa, livligt blod.
Min bortfärd var moder min svår att bära,
här ville jag nu rätt duktigt lära.

MEFISTOFELES.

Då är ni på lämplig ort, min vän.
89

STUDENTEN.

Och likväl längtar jag hem igen.
Ja, öppet sagt, jag trivs här icke:
blott dystra murar, vart man blicke!
Här är så trångt och, vart man går,
av trän och grönska ej ett spår;
på lärosalens bänk där inne
förgå mig både syn och sinne.

MEFISTOFELES.

Ni blir nog van, allt vill ha tid:
ett dibarn tar ju ej på stund
sin moders bröst med villig mund,
men suger snart med lust och id.
Så skall ock Visdom, ädla amman,
ge er en dagligt större gamman.

STUDENTEN.

Jag ville famna, ack, med lust och flit
den ädlas hals; men huru komma dit?

MEFISTOFELES.

Säg först, vad än jag icke vet:
vad väljer ni för fakultet?

STUDENTEN.

Jag önskar varda mycket lärd,
så att jag vet och kan förklara
så tingen här i denna värld,
som vad i himlen månde vara,
att jag natur och vetenskap förstår.
90

MEFISTOFELES.

Då är ni nog på riktigt spår:
låt ingenting förströ er bara.

STUDENTEN.

Åt studier ägnar jag mitt liv,
fast det är sant, att nog behagar
en smula frihet, litet tidsfördriv
på vackra sommarferiedagar.

MEFISTOFELES.

Ack, nyttja dagen! Snart är han förliden!
Dock genom ordning spar man tiden.
Sätt, dyre vän, collegium logicum
i läseschemats främsta rum!
Då får er ande god dressyr,
i spanska stövlar han snörad styr
sin färd och slinker tam framåt
och varsamt, varsamt tankens stråt
och är ur stånd till språng och krumbukter
och irrskensfladderaktiga fukter.
Sen får ni lära mången dag,
att vad nu ni gör i ett enda tag,
så fritt som ni sväljer, måste ske
i logiska tempon: ett tu tre.
Nu är väl tankarnes fabrik
ett mästerstycke i vävkonst lik,
där fram och åter sköttlarne sväva;
ett tramp... och tusen trådar bäva;
ett enda slag, och obesett
de flyta i tusen punkter till ett.
91

In träder en vis att saken förklara,
och han gör klart, det måste så vara:
det första är så, det andra så
och ergo det tredje och fjärde så,
men vill du det första och andra negera,
vips finns ett tredje och fjärde ej mera.
Det prisa de läringar allestädes,
men vävare varda de aldrig, jag rädes.
Studera och beskriv en levande natur -
då gäller först: driv anden därutur!
Sen har du delarna uti din hand,
men ack, där saknas livets band.
Encheiresis naturæ nämns det i kemien,
som hånar sig själv och ser ej ironien.

STUDENTEN.

Jag fruktar jag förstår ej rätt.

MEFISTOFELES.

Nå, nästa gång tör det gå lätt,
när allt ni lärt att reducera
och som sig bör klassificera.

STUDENTEN.

Jag känner mig yr av slika ting,
som ginge ett kvarnhjul i huvudet kring.

MEFISTOFELES.

Sen gäller det att kunskapsfiken
slå sig med kraft på metafysiken,
92

att fatta in i sakens kärna
vad ej begrips av någon mänskohjärna,
att ha ett slagord, käre vän,
för vad går in och ej går in i den.
Men främst: tag ordning väl i akt
den här terminen, som jag sagt.
Fem timmar har ni varje dag,
var då i saln på klockans slag!
Har ni förut er preparerat
och paragraphos instuderat,
då ser ni, att han intet lagt
till det, som boken redan sagt.
Skriv likväl upp med flitig hand,
som dikterade själve den Helge And!

STUDENTEN.

Lägg det ej än en gång på minnet!
Den sakens nytta är mig klar,
ty det som svart på vitt man har
det bär man hem så trygg i sinnet.

MEFISTOFELES.

Välj så en fakultet, min vän!

STUDENTEN.

Lagfarenheten är mig ej i tycket.

MEFISTOFELES.

För det vill jag ej klandra er för mycket,
jag vet, hur det är ställt med den.
Ja, rätt och lagar äro som en smitta,
ett ärftligt ont förutan hejd,
93

från tid till tid sin väg de hitta
och smyga sig från nejd till nejd.
Förnuft blir nonsens, skydd blir plåga,
ve att du haft en faders far!
Men om den rätt man medfödd har,
om den tyvärr är aldrig fråga.

STUDENTEN.

Nu känner jag min avsky ökas;
den ni ger råd, hur lycklig han!
Teologin tål kanske att försökas?

MEFISTOFELES.

Jag vill ej vilseföra er, min unge man.
På detta fält kan ju den bästa vilja
knappt undgå råka in på villostig,
så mycket gift i henne döljer sig,
och vem kan det från läkemedlet skilja?
Vill ni ha edert intåg gjort
igenom Visshetstemplets säkra port,
då är det bäst ni hör och överväger
blott vad den ena sidan säger
och svär på allt magistern sagt.
Kort sagt: håll er till orden bara!

STUDENTEN.

En tanke bör väl dock i orden vara?

MEFISTOFELES.

Nå ja, men sådan ängslan kan man spara:
där tanken sviker, står ett ord på vakt,
94

Med ord som vapen slåss man bra,
system kan man på orden fota,
på ord en tro, så god man kan den ha,
och från ett ord kan ingen ta ett jota.

STUDENTEN.

Jag bör ej frågvis så förstöra
er tid, men giv mig än en stund!
Om läkarkonsten vill jag gärna höra
ett kraftord från er visa mund.
Tre år, det är en ringa tid
och skördemarken, Gud! så vid!
Men är nu vägen pekad ut,
så tar man väl sig fram till slut.

MEFISTOFELES (för sig själv).

Nu är jag mätt på denna torra ton!
Fram nu med Fan i egen hög person!

(Högt.)

Lätt är att fatta medicinens inre:
studera först vår värld, den större och den min're,
och låt det sedan slumpa till
som Gud det vill!
Sök ej att vetenskapligt fram er treva!
Ni lär ju endast vad ni lära kan.
Grip stunden ni! det är att leva,
då är ni man!
Ni är en välbyggd pilt, det är av vikt!
För modlös håg må ni ej heller klandras.
Om till er själv ni hyser tillförsikt,
så får ni, tro mig, alla andras,
95

Lär framförallt att leda könet:
dess tusen ack och ve
de botas de
från en punkt bara - märk det rönet!
Sker det till hälften höviskt blott,
så har ni alla under hatten fått.
En titel kräves för att tvivlen skingra,
hur högt er konst står över andras id.
Då kan ni vips den grannlåt fingra,
kring vilken andre stryka årslång tid.
Ni vet att trycka lilla pulsen varligt
och - för att hon ej må gå snörad farligt,
med eldigt sluga blickar slingra
helt höviskt, det förstås, er arm
kring smidigt liv och yppig barm.

STUDENTEN.

Här ses då var och hur. Det trivs jag bättre i!

MEFISTOFELES.

Grå, dyre vän, grå är all teori,
men livets gyllne träd är grönt.

STUDENTEN.

Det är mig som en dröm vad här jag rönt.
Ack, finge jag en andra gång besvära
och lära mer i grund utav en sådan man!

MEFISTOFELES.

Jag står till tjänst med vad jag kan.
96

STUDENTEN.

Jag kan ej gå, förrän jag fått den ära
att räcka er ett stamboksblad;
skriv som ett ynnesttecken någon rad!

MEFISTOFELES.

Rätt gärna.

(Han skriver och återlämnar bladet.)

STUDENTEN (läser).

Eritis sicit Deus scientes bonum et malum*.

(Lägger vördnadsfullt bladet i boken, bugar och går.)

MEFISTOFELES.

Följ du det gamla råd min moster Orm gav Eva!
Din gudalikhet visst skall komma dig att bäva.

FAUST (inträder).

Nåväl, vart bär det nu?

MEFISTOFELES.

Vart du vill ställa färden.
Vi se den lilla, sen den stora världen.
Vad gagn, vad glädje du skall känna
att genomnjuta fritt en kurs som denna!

FAUST.

Mitt långa skägg förliks ej rätt
med sådant flyktigt levnadssätt;
97

för mig är ej den vågen banad,
till världsman är jag icke danad,
bland andra jag så liten tycker mig,
och blyghet ständigt trycker mig.

MEFISTOFELES.

Hon dunstar bort i världens degel;
vet: självtillit är livets första regel.

FAUST.

Hur komma härifrån till slut?
Har du då kusk och vagn och hästar?

MEFISTOFELES.

Vi breda denna mantel ut,
och strax man högre rymder gästar.
Tag dock på denna djärva led
ej någon större packning med!
En smula eldluft, som jag nu vill laga,
skall snabbt oss genom luften draga,
och är man lätt, så går det fort dit opp.
Nu lycka till ditt nya levnadslopp!

---

* »I skolen vara såsom Gud, vetande vad gott och ont är.»


The above contents can be inspected in scanned images: 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97

Project Runeberg, Tue Dec 11 11:54:32 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faust/k04.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free