- Project Runeberg -  En skriftställares dagbok /
13

(1915) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Det ryska folket - De olyckliga och de brottsliga

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

13

Föreställ er nu, att en brottsling betraktar sig endast
som olycklig, ifall han av folket blir kallad »olycklig».
Då håller sig folket på avstånd från en sådan
vantolkning och kallar det ett förräderi mot den folkliga
sanningen och tron. Brottslingen och den, som ärnar begå
ett brott, äro två olika personer, men av samma kategori.
Om nu någon uppsåtligt bereder sig att begå ett brott,
skall då folket också kalla honom olycklig? Kanhända,
ja utan tvivel, ty folket är medlidsamt. Och det finns
intet olyckligare än en sådan brottsling, som till och
med upphört att betrakta sig som brottsling; han är ett
vilddjur. Och om han ej fattar, att han är en djurisk
varelse, som kvävt sitt samvetes röst, är han dubbelt
olycklig, men också dubbelt brottslig. Folket ömkar sig
också över honom, men avstår icke från sin sanning.
Aldrig har folket upphört att betrakta en brottsling såsom
sådan, fast det kallat honom olycklig, och intet vore
sorgligare än om folket själv höll med brottslingen och sade:
»Nej, du är icke skyldig, ty det är ingen förbrytelse
begången.» Se där vår tro, vår gemensamma tro. Alla de
förbidandes och förhoppningsfullas tro.

När jag var i fängelset, såg jag brottslingar, »resoluta»
brottslingar. Det var en lång skola. Men icke en enda
gång upphörde en enda av dem att betrakta sig som
brottsling. Till utseendet var ddfc förfärliga, vilda
människor. För resten var det bara de dumma nykomlingarna,
som »hoverade sig». De flesta voro dystra och
tankfulla. Ingen talade om sina förbrytelser, och aldrig
hörde jag någon knota. Om det någon gång hände, att
någon lät ett utmanande ord eller ett urskuldande
svepskäl undslippa sig, kastade sig »hela fängelset» över
honom och täppte till munnen på den fräcke gynnaren.
Om det där var det inte värt att tala. Men sanningen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 27 11:56:21 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fmdagbok/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free