Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Jag vaknar upp i Kasparis hotellrum. Det är middag, solen faller in genom fönstret och rummet är ljust och varmt. Jag reser mig upp ur sängen och tar mig om axeln, som om jag kände ett sår efter ett spjut, men där finns inget, det är bara inbillning, och jag går åter bort till skrivbordet och sätter mig.
Jag bläddrar i hans papper som ligger utspridda i en oordning där decennier och århundraden blandas samman och flyter upp till ytan och blir närvarande. Det handlar om precision. Eller -- lika gärna -- om vaghet: om att avstå från förståelse, från att placera in, ordna upp, sammanfatta -- om att lämna kvar meningen oavslutad...
Och kanske handlar det om ömsinthet.
När Kaspari kom fram till Capri, var Tiberius sjuk och döende. Mars gick mot sitt slut. Han skulle ha gjort en byst i naturlig storlek av den åldrade kejsaren men det blev istället Tiberius' dödsmask han skulle komma att göra -- och därmed också vår fars dödsmask. Man måste tänka sig det så, att han håller Tiberius i handen, vakar över honom och slutligen ser honom dö, och att Tiberius då förvandlas och blir vår far.
Det var kallt, en tidig eftermiddag. Kaspari satt vid hans säng, höll hans hand i sin, försökte säga något men förblev hela tiden stum. Kejsaren kände sig dålig och bad om något stärkande att dricka. Sjukdomar hade med vätskor att göra, ansåg han, med något slags obalans och disharmoni dem emellan. Det gällde att dricka den rätta vätskan och i rätt mängd; då skulle sjukdomen med ens ge med sig.
Det är oklart om Kaspari dödade Tiberius men man kan inte utesluta möjligheten. Då kejsaren bad om något att dricka, reste sig Kaspari och gick ut i ett angränsande rum, för att hämta en redan färdigställd silverbägare med gift. Drycken var ljusröd med inslag av violett och det gift som den innehöll var med all säkerhet tillräckligt starkt för att döda en människa. Han räckte bägaren till Tiberius under förespegling att det var en dryck som skulle hjälpa till att torka ut den alltför rikliga mängden vätska i hjärnan och därtill sänka temperaturen i lever och njurar, vilka var alltför heta. Av detta skulle kejsaren återfå sin forna kraft. Tiberius reste sig till hälften upp i sängen och drack girigt ur bägaren; det rann smala rännilar nedför mungiporna, hans struphuvud rörde sig ansträngt. Kaspari följde honom med blicken. När Tiberius druckit ur, sjönk han tillbaka i sängen och slöt ögonen. Sedan väntade de, båda två, tillsammans: Tiberius på att bli frisk, Kaspari på att han skulle dö.
Tiberius öppnade ögonen och irrade med blicken över rummet, följde skiftningarna i eftermiddagsljuset, såg in i Kasparis ansikte. Deras blickar möttes och Kaspari såg att Tiberius nu visste att han hade blivit förgiftad och att han skulle dö och att det var Kaspari som hade förgiftat honom. Han försökte resa sig upp och ropa på hjälp men förblev tyst och orörlig, förlamad av giftet som redan börjat verka. Bara ögonen flackade oroligt fram och tillbaka över rummet, maktlösa och skrämda inför döden.
Ansiktet svullnade upp av giftet. Redan innan hade det varit rödsvullet och vanställt av den hudsjukdom som han led av, och nu svullnade det upp och försvann, oformligt köttigt. Så lämnades Tiberius ansiktslös under sina sista timmar i livet. Det fanns inte längre någon form som slöt sig om honom, ingen värld som avkrävde honom ett ansikte. Verkligheten vändes uppochned och han låg alldeles stilla, på väg att lösas upp, förlora sitt namn och dö. Kaspari tog hans hand i sin, höll den i ett fast grepp, och han kände att kejsaren också slöt sina fingrar kring hans hand, återgäldade greppet. De satt tillsammans i det skymningsskumma rummet, kejsaren och hans mördare, på något sätt försonade. Tiberius' blick blev lugn och stilla och han slöt ögonen i väntan på slutet. Ett svagt, nästan omärkligt leende drog över hans läppar. På ett märkligt sätt var han mycket levande, trots att han var döende.
Sedan dog kejsar Tiberius. Hans kropp föll in i en djup vila, kröp ihop i fosterställning och blev stilla. Leendet följde honom in i döden, som om han i dessa sista ögonblick slutligen hade blivit förlåten. Kaspari reste sig upp från stolen bredvid sängen och svepte den röda togan kring den döda kroppen, varv efter varv.
Tiberius' lik fördes sedan under vederbörliga ärebetygelser till Rom där det brändes och begravdes under högtidliga former. Men detta har inget med Kaspari att göra; det är en annan historia.
Under sina sista ögonblick hade Tiberius också blivit vår far. Jag minns, att också jag har suttit vid den gamle mannens bädd, hållit hans hand, sett honom dö. Det är ingen enkel sak att förstå men också Tiberius måste man minnas, också honom måste man bereda plats och göra delaktig.
När vår far Oscar dog -- eller kanske när Tiberius dog, år 37 e Kr -- lämnade han efter sig en del anteckningar och en serie dikter. Ingen hade vetat om att han skrivit poesi. Vår far var en kylig man, korrekt, nästan helt befriad från känslor. Dessa dikter var något okänt, helt främmande för hans person.
När jag som barn kom hem, kunde han sitta i fåtöljen, koncentrerad på en bok, till synes oberörd. Men där fanns något i hans koncentration som lät mig ana spänningen under hans kontrollerade yta. Där fanns samma oro som hos en allt för spänd sträng: tonen som för varje beröring långsamt blir högre, tills den slutligen, alldeles vid bristningsgränsen, vibrerar av sig själv. Han fyllde rummet med sin nästan ohörbara, spända ton. Som förstelnad satt han där, koncentrerad på att behärska det som fanns inom honom, bevara det undangömt. Jag tilläts inte lära känna honom. Där fanns inga utbrott, ingen enkel, tydlig sorg -- ingenting som jag kunde förstå, som jag kunde vidröra eller se. Bara en nästan ohörbar ton i rummet runt hans stelt anspända kropp.
Efter hans död trädde -- plötsligt -- en annan människa fram ur de efterlämnade dikterna. Under alla dessa år aldrig ett tecken på att något annat kunde finnas bakom hans korrekta, förnuftiga yta. Och så efter hans död -- som när en fågel plötsligt lyfter.
Han hade varit en annan.
Hans anteckningar berättade om planlösa, slumpartade irrvägar genom staden, långa vandringar efter något slags ointagligt men ändå meningsfullt mönster. Som hade han sökt efter en dold betydelse i dessa gator och bakgator, i gårdarnas form, parkernas utlagda gångstigar, portuppgångarnas placeringar. I de efterlämnade anteckningsböckerna hade han angivit väderstreck, klockslag och årstid, sol och måne och stjärnor. Allt hade för honom varit en gåta, vars hemliga betydelse han försökt dechiffrera, försökt att nå fram till. Bland de efterlämnade anteckningarna fann man också små skisser i blyerts av något som liknade labyrinter. Här och där fanns pilar, som angav olika riktningar, och små kryptiska meddelanden, som om han hade försökt hitta en utväg ur denna symboliska labyrint, befria sig ur stenen som omslöt honom, och bli levande: Via Sacra, Milliarum Aureum, Spintriae, Domus Aurea...
Han hade en gång varit sjuk, blivit intagen på mentalsjukhus. Diagnosen hade ställts: mani. Hans tanke hade då aldrig kunnat vila, den hade ständigt fortsatt att röra sig, utom hans kontroll, utom någons kontroll. Han hade dessförinnan under en längre tid varit sömnlös, gått upp i en rad projekt och saker som han plötsligt hade tyckt sig vara tvungen att göra samtidigt: tapetsera om i vardagsrummet, öppna en egen firma, laga bilen, köpa en segelbåt och börja planera för en jordenruntseglats, läsa en kvällskurs i italienska... Till slut hade allt kollapsat för honom.
-- Ta det lugnt, hade Sophie sagt till honom. Andas djupt och snabbt i en minut och slappna sedan av... Försök!
Men det hade varit försent -- eller kanske hade kuren aldrig varit verkningsfull. Projekten hade fallit ihop ett efter ett. Tapetrullarna hade legat kringströdda över vardagsrumsgolvet tillsammans med byttor med intorkat tapetklister, bilen hade stått isärplockad i garaget, oanvändbar, och företagspapperna hade aldrig blivit ifyllda och ivägskickade, och med jämna mellanrum hade mannen med segelbåten ringt och undrat när i helvete han skulle få betalt...
-- Nu! Nu för fan! Du ska få betalt nu!
Men han hade aldrig fått betalt. Oscar hade gått från projekt till projekt, rivit runt bland prylar och papper, utan att göra något någonstans. Till slut ringde Sophie en läkare som lade in honom på ett mentalsjukhus för vård.
Under sjukdomsperioden hade han försökt att skapa ordning omkring sig, allt mer desperat ju högre upp han stigit i manin, försökt att ordna alla små obetydliga saker som legat i lägenheten och senare i sjukhusrummet: kläder, tandborstar, cigaretter, brev... Men runt honom hade kaoset brett ut sig, allt mer kaotiskt för varje ny ansträngning till ordning. Han hade varit alldeles hjälplös inför det obegripliga som skedde med honom.
När manin sedan hade vänt, plötsligt, utan att någon förstod hur, hade han legat alldeles stilla i sängen utan att orka röra sig, deprimerad, uppgiven. Och kaoset hade naturligt brett ut sig runt omkring honom, spritt sig ut ur honom. Det var som om han slutligen hade givit upp tanken på ordning och att detta hade fått honom att vilja dö. Som om denna oordning hade stått alltför nära livet.
När han sedan dog föll allt ut, allt det obegripliga och främmande som funnits inuti honom. Ibland måste man dö för att bli levande.
Det regnade på begravningen, ett stilla, strilande och iskallt marsregn. De gråsvarta snödrivorna som låg kvar sedan vintern smälte undan. Tjälen hade gått ur marken och jorden var en enda lersörja. Vi var ett litet begravningsfölje: jag, min hustru, Sophie och en kollega till min far som jag tidigare aldrig hade sett. Oscar hade aldrig haft många vänner.
Kistan bars av några inhyrda personer i långa, svarta rockar och höga hattar i samma färg, vilka fick dem att se overkliga ut, som teaterfigurer eller som några mörka kvarlevor från ett annat sekel, en gång högtidliga och ansedda i sin kostymering. De uppträdde med stort allvar i sin märkliga utstyrsel. Bakom dem gick prästen och sedan följde vi andra i en oordnad, blöt klunga. Vi nådde den öppna graven och kistan firades långsamt ned och prästen öste jord över den.
-- Av jord är du kommen... Jord skall du åter varda... Jesus Kristus, vår frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen...
Vi gick fram och släppte ned var sin bukett blommor på kistan. Sophie kastade ned en krans. Sedan steg vi tillbaka, försökte kura ihop oss under våra paraplyer. Prästen började motvilligt att hålla ett litet anförande.
-- I detta tragiska ögonblick... började han, men avbröts av Sophie.
Hon hade plötsligt stigit fram och ställt sig bredvid honom, vänt sig mot oss och med en tunn och svag röst börjat att sjunga. Prästen tystnade och såg på henne. Hon hade lagt ifrån sig sitt paraply och regnet föll rakt ned över henne. Det konstfärdigt uppsatta håret hängde i blöta testar kring huvudet; sminket rann över ansiktet och förvrängde det till ett slags bisarr clownmask.
Se, nu tittar lilla solen in igen!
Släpp in den uti hjärtekammaren.
Då blir det solsken ute,
solsken inne,
solsken uti vart sinne.
Tag dej själv med kraft i kragen,
ut med bröstet in med magen.
Sjung och tralla BOMFADERALLA
blir du frisk och stark.
BOMFADERALLA... BOMFADERALLA...
Hon sjöng gällt, gestikulerade, mimade med ansiktet, spelade ut. Samtidigt tog hon några enkla danssteg. De höga klackarna sjönk ned i leran och fastnade så att hon trampade ur skorna. Oberörd fortsatte hon barfota sitt framträdande, snurrade runt, sträckte ut händerna framför sig, vickade på stjärten; de svarta strumpbyxorna täcktes av lera. Och hon grät. Genom regnet såg man tårarna som rann ur hennes ögon. Vi stirrade på henne, jag, min hustru, Oscars kollega och prästen, och de fyra kistbärarna tittade allvarligt på henne under sina höga hattar.
När hon inte kunde minnas fortsättningen, bytte hon sång.
Å löppa ho' höppa i båss å i fjär,
För höppedi å höppedi å höpp, höpp, höpp.
Men allri ho' våga sä' uppå en kär,
För höppedi å höppedi å höpp, höpp, höpp.
De hade aldrig varit lyckliga tillsammans. Under hela sitt äktenskap hade hon bekämpat sin man, stridit med honom, försökt att tvinga honom ned på knä. Och Oscar hade kämpat emot. Deras äktenskap hade varit ett slagfält där det bara hade funnits segrare och förlorare. Kanske hade hon avskytt honom, men till slut hade han blivit en del av henne själv. Hela hennes liv hade handlat om honom, gått åt till att gräla med honom, och för varje nytt gräl hade hon blivit lite mer sammanblandad med honom. Och på samma sätt hade han blivit en del av henne, båda två med åren allt mer sammanvävda i varandra.
När han sedan var död och hon stod ensam utan någon att sätta sig emot och strida med -- då visste hon inte vad hon skulle göra. Hon ställde sig att sjunga på hans grav, som för att i förvirringen ändå göra något.
Efter en stund vaknade vi upp ur vår förtrollning. Prästen gick fram till henne, lade armen om hennes axlar och avbröt hennes framträdande. Hon grät mot hans axel och han ledde försiktigt bort henne mot kyrkan. Vi andra kurade ihop oss under våra paraplyer, såg på varandra, nickade ett tyst avsked och gick därifrån.
När jag kom hem hällde jag upp ett glas whisky, satte mig i vardagsrummet, drack av spriten, lade upp fötterna på bordet. Min hustru såg på mig men sade inget, gick bara därifrån, in till sitt arbetsrum för att studera någon avhandling i medicin, arbeta vidare på den forskning som jag tror att hon bedrev vid sidan av sitt arbete som läkare.
Jag tror att det var så. Vårt förhållande hade tystnat, som om det förlorade barnet tagit språket ifrån oss. Vi sade bara det nödvändiga till varandra, korta meningar om de vardagliga bestyren: maten, tvätten, disken, städningen...
Jag hade inte tänt något ljus. Det var mörkt i rummet. Det regnade fortfarande; jag kunde höra hur det smattrade mot rutorna.
Någon annanstans i staden satt Sophie, ensam i vardagsrummet med en flaska whisky framför sig. Jag visste inte var hon bodde, kände inte till hennes telefonnummer; vi umgicks sedan länge inte med varandra. Men jag föreställde mig ändå att hon satt och drack, ensam med den gamle mannens pipor framför sig, att hon torkade av dem och gjorde rent dem -- och sedan satte tillbaka dem i det gamla pipstället som jag mindes från när jag var liten. Hon hade alltid retat sig på dessa pipor, på röken och på tobaksflarnen och askan som skräpat ned överallt. Nu satt hon med dem, plockade isär och putsade dem, för att sedan åter sätta ihop dem igen. Alldeles meningslöst. Hennes händer darrade och hon försökte hålla dem stilla, drack ännu en klunk av whiskyn, men tappade pipdelarna, fick inte ihop dem. Hennes kinder rodnade av upprördhet och av alkohol. Kanske skämdes hon över uppträdet på graven. Hon tänkte på det, drack lite mer av whiskyn, fingrade på piporna, lyssnade ut i tystnaden. Hon släckte ljuset och ställde sig i mörkret vid fönstret, såg in i lägenheterna tvärsöver gatan, det blåa ljuset från teveapparater som fladdrade i rummen, tända lampor som kastade ett gult, varmt ljus ut i mörkret.
Hon vände sig om, gick fram till telefonen, började att slå ett nummer men lade på luren innan hon slagit färdigt. Kanske var det till mig. Vad mindes hon? Vad tänkte hon på? Det var tomt omkring henne. Hon längtade intensivt efter någon att ringa. Vem som helst, bara hon fick höra en röst. Hon bläddrade igenom sin telefonlista och kastade den sedan ifrån sig. Till slut slog hon ett nummer. Någon svarade.
-- Noll noll trettiosju och tjugo... Bip... Noll noll trettiosju och trettio... Bip...
Hon stod med luren lite ifrån sig. Det rann tårar utmed hennes kinder men hon märkte det inte, stod alldeles stilla, ansträngde sig att stå stilla och lyssna till Fröken Ur.
Sophie. Det är märkligt att tänka sig att Kaspari har ett ursprung, att det bakom honom finns en historia, en begynnelse. En sådan fast punkt känns främmande tillsammans med honom.
Men det är sant: Sophie var heller inte vår mor. Hon var endast en ersättare, någon som fanns där istället för, en som vår far hade gift om sig med. Hon var ingen källa, inget ursprung.
Och nu stod hon och grät av saknad efter en man, som alltid hade varit en del av henne, men som hon aldrig hade erkänt att hon älskat.
Nästa dag reste jag mig ur sängen, försenad och bakfull. Mitt arbete i skolan gick sämre. På något sätt kände mina elever på sig att jag vacklade. Jag fick problem med dem. När jag gick över skolgården, kunde någon kasta en snöboll eller en liten sten på mig. Jag valde ut den som jag trodde var skyldig och skällde ut honom -- eller henne. Jag skrek och gormade, men det var aldrig han som hade kastat: alldeles oskyldig stod han framför mig och förstod ingenting. Den skyldige gick aldrig att finna. Jag var maktlös och gjorde mig löjlig.
Och bakom min rygg, under lektionerna, kastade de suddigummi på varandra och på mig, små pennstumpar eller något skräp som de hittat på skolgården under rasten. Jag vände mig snabbt om, såg hur de log mot varandra, sammansvurna, och jag kunde inget göra.
Under rasterna satt jag i lärarrummet och rökte och drack kaffe. Jag slutade att prata med mina kolleger, hade plötsligt inget att säga dem. När klockan ringde reste jag mig för att gå till en ny lektion och bli förnedrad.
-- Dô, va fan e du här för?
En hårt sminkad fjortonårig flicka lutade sig tillbaka i stolen, idisslade ett tuggummi och såg provocerande på mig.
-- För att lära dej lite svenska, svarade jag.
-- A, i så fall kan du fan lika gärna gå hem igen dô, för ja lär maj i alle fall inge på dina lektioner. Fan, kan du nån svenska själv dô?
Jag nickade.
-- A de märks fan itte, sade hon med en ton som bara hårt sminkade tonårsflickor kan prestera, en blandning av utmaning och aggressivitet och bön.
Klassen lyssnade uppmärksamt. Allt stoj hade avstannat, alla var vända mot mig och flickan. Och hon kände klassens andlösa förväntning bakom sig.
-- Dô, tvättar du daj nån gång? återupptog hon.
-- Och vad har du med det att göra!?
-- Du luktar djävligt illa dô!
Jag svarade inte, kunde inte komma på något att säga.
-- Du kommer hit å luktar skit å e en djävla snuskgubbe å tror att du kan lära oss nåt å att vi ska sitta kvar å lyssna på daj... Va fan inbillar du daj?! Du måste la va bra go i hövet!
Jag sade fortfarande inget.
-- Fan, dra ner byxorna å visa om du har nån kuk i daj! Jag tror fanimej bara du har en fitta mellan benen!
Hon såg på mig, väntade ett ögonblick på att jag skulle säga något, reagera, slå henne på käften, köra ut henne -- och reste sig sedan upp när jag inget gjorde, gick därifrån utan att stänga dörren efter sig. Jag log tappert mot klassen och försökte fortsätta lektionen. Vi höll på att repetera satsdelar.
-- Objektet..., började jag, men ingen lyssnade.
