Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 1. Sju små värnlösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i lastiker och nyponblomsdräkt, med silkesduk, bara för
att hon tänkte sig henne så.
Anna Lisa tog sig dock inte vidare väl ut i denna stund
med svartgrå yllehalsduk snurrad fast om hufvudet och
bunden i en knut i nacken, med mors gamla rutiga tröja,
på hvilken midjan nådde ned åt knäna på henne, och
så desslikes mors trasiga, snedgångna kängor. Genom trasorna i dem stack starrgräset fram, som man stoppat
i till värme och fyllning.
Det var nog ett drygt göra, att en kall vinterdag gå
genom milslång skog i en sådan beklädnad, och det var
kanske inte att undra på att Anna-Lisas annars icke oäfna
ansikte med de blå ögonen och det ljusa håret, hade ett
mörkt, bistert uttryck.
Hon och brodern stretade åter iväg med kälken. Anna-Lisa muttrande och puttrande, Maglena helt upprymd
– såg för sig en kungageterskas härliga tillvaro.
»Per Erik, Månke, stanna», ropade hon till de båda
bröderna. I trasiga lappskor och fars så allt för bedröfligt illa passande kläder tassade de iväg på ömse sidor
om Gullspira med deras händer i hennes ragg.
Pojkarna stannade båda och inväntade skjutsen. De
voro utleda och uttröttade på den ändlösa vandringen.
»Manfolk» och på sjätte, sjunde året så mycket som helst,
så gnagde hungern ändå i små magar, bet kölden i naglar och tår, och tyngde klädpaltorna mer än de värmde.
Men nog för det att de voro så pass kariga att de
kunde hålla inne med jämmer och klagan, fast tårarna
runno utför blåfrusna kinder, och små skuldror oförmärkt ryckte till af någon kort kväfd snyftning.
»Hva är de nu då» – sade de, manligt öfverlägset,
där de började gå bredvid kälken. »Ska vi hjälpe er
te dra? Du tör nog tröttne opp du Ante.»
Månke sköt topplufvan, som tillhört farfar hos Sven
Pålsons och nådde honom ner om öronen, tillbaka öfver
hufvudskulten och gned oförmärkt bort möjliga märken
efter så allt för omanliga tårar.
Ante spottade i näfvarna, tog tag så att kälkrepet
skar knifsdjup ränna i vadmalströjan just öfver skuldran,
där den gammal och sliten, som den var, inte tålde vid
värst mycket mer i slitningsväg.
Han spände i och drog, som om uppförsbacken de
nu nådde varit en glidande utförsbacke, iddes icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
