Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 19. På flykt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utsocknesbrudgummen, som tagit den fagra rika bruden från deras by.
De hade druckit brännvin för att morska upp sig. I
bröllopsgården, hvarest allt varit så ljust och lyckligt, där
de efter maten sjungit psalmer och läst bön, och där de
dansat till de vackra låtarna, skulle nog bli uppståndelse
och allt som ledt var.
Ante sprang det mesta han förmådde – flög –, han
som småsyskonen, när han hörde ett jämrande gallskrik
ifrån dem.
Oljudet kom från vedlidret, där de hade satt in
Gullspira. Geten bräkte kväfdt. Något hade händt henne.
Joo, något hade händt henne –! Något, som så när
hade gjort ända på det kloka, präktiga djurets lif, om
inte Maglena, midt under bröllopsfröjden där borta hade
tyckt sig höra Gullspira bräka.
Gullspira, deras lill’piga, granndocka, gullpärla, låg nere
i spånorna flämtande, blödande ur sår på halsen, sår på
buken. Barnen kunde tydligt se det, ty det var långt
lidet på natten och månen lyste full in genom gluggen
till lidret.
Ante var blek som ett lik. Småsyskonen greto. De lågo
på knä bredvid Gullspira.
»Ta af dej förkläde, Maglena. Jag ska lägga snö på
sårena och binda fast med min ylleami.»
»Gullspira är biten», fortfor han hårdt. »Han, som kunne
låte farfar krypa efter kryckan han har nog kunnat ställe
ihop de å! Och någon har bussat en elak hunn te göra de.»
»Ja, dom ha hålli fastna’, för Gullspira har alltid värjt
sej för hundar – och se här», fortfor Maglena,
snyftande. »Int ett hårstrå efter en hunn finns på hennes
horn. Hon har int fått värja sej. – De är pojkarna här
allihop, som har varit här, å hålli fast na’; de luktar af
den otäcka tobaken, som den där leingen Grels går och
tuggar på», fnyste Maglena.
»Farfar sa att vi skulle akta oss», sade Ante
grubblande.
»Jag är så rädd att drängen där inne ska ha i oss
kask i moron», jämrade Maglena.
»Han tänk nog ut hvad ledt är för mej å», sade Ante
med en dyster, begrundande uppsyn. »Så sint som han
vardt när jag fick ikull en så’n karl.»
»De är int alls någe behändigt te vara här i går’n»,
gnällde Månke – »en känner sej just som så otrygg.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
