Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 19. På flykt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Vi gå härifrån, och de på rappe», hviskade Ante.
»Pojkarna är nog inte långt borta. Jag såg hur dom
sprang härifrån, å höll sej krokig nere i dike bakom
gärdsgår’n. Dom vardt väl rädd när vi kom på dom så
snart, för dom trodde väl vi skulle stanna i
bröllopsgårn hela natten.»
»Som vi kom, så hörde vi Gullspira låta så underligt.
Pojkarna skrek ’buss, buss’. Den där elaka gråhunn
var det, som just rusa, i tage att illbita Gullspira»,
meddelade Maglena flämtande.
»Men dom vardt rädd när jag kom», föll Månke med
i talet.
»Än en stund är dom kvar i bröllopsgårn», afbröt
Ante med en medlidsam blick på Månke. »Midt i värsta
slagsmål, och där är drängen å, så dit kan vi int gå,
och int kan vi stanna här heller.»
»Gullspira, käre dej – grannpiga, stig opp nu så pass
att du kan komma ut till kälken», fortfor Ante.
Gullspira, som nog förstod barnens ångest och delade
deras farhågor, reste sig mödosamt.
Stödd af Ante och Maglena stapplade hon ut.
Fårskinnsfällen breddes så slätt som möjligt på kälken
och Gullspira förstod väl meningen. Hon klef upp dit
och sjönk med en stönande suck ner i den lådliknande
kälken. »Hvad har jag gjort för ondt i denna gården
att jag skall bli utsatt för så styggt», tänkte Gullspira.
Barnen sysslade snabbt och ljudlöst omkring geten.
»Vi gå opp åt bärge här», hviskade Ante.
»Dom har hunn med sej i bröllopsgården. Han varskor
nog om vi gå förbi där och då är det slut med Gullspira
och mest me oss å.»
»De är farligt bra att int kälkspårena kan synas»,
återtog Maglena, de är isgata oppigenom stigen till berget.»
Barnen satte sig i rörelse. Ante drog, Maglera sköt på,
och Månke gick bredvid och såg till att intet fattades geten.
»De fall mej farligt ledt för, att gå från gården och
inte säga ett tackens ord till gammelfolke här», sade Ante
och stannade när de hunnit förbi uthusen.
»Men käre dej. Vi mått ju skynda oss», jämrade
Maglena!
»Ja, dom ta oss och int kan jag ensam reda dom från
oss om dom å vill ösa i oss kannevis med kask»,
puttrade Månke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
