- Project Runeberg -  Barnen ifrån Frostmofjället /
Kap. 19. På flykt

(1907) [MARC] Author: Laura Fitinghoff With: Vicken von Post - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Contributor Vicken von Post died in 1950, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

102

NITTONDE KAPITLET

PÅ FLYKT.

Just som de, andlösa sprungo ner öfver gården mötte de ett följe, som så när skrämt förståndet ur dem. Månke skrek himmelshögt.

Det var en skara drängar och pojkar, hvilka med af rödfärg fläckvis färgade skjortor utanpå kläderna, kommo smygande upp emot bröllopsgården. Skråpuksansikten af näfver, med runda stora hål för ögonen hade de, och långa hakskägg af laf från någon gammal gran i skogen. De slängde med brinnande tjärvedsknippen, som de buro i händerna. Druckna vore de hvarenda en.

Barnen kände med stor förskräckelse igen rösten på den, som gick i spetsen. Det var drängen från grann- gården, han, som velat tvinga Maglena och Månke att dricka kask.

Han kände äfven igen dem och gaf sig med ett styggt ulande (tjut) att löpa efter dem.

»Spring barn, spring! Jag ska ha ikull' en, för han är full och jag är nykter. Spring på rappe!»

Och bevars, hvad de sprungo, Maglena och Månke. De flögo fortare än när de om sommaren som getare jagade fatt bortflyende getter.

Ante stannade tvärt, när drängen var alldeles inpå honom. Han satte vigt ut krokben. Med en rasande svordom föll stora, grofva karlen i backen.

»Ja vänta mej du, i morgon hitta jag igen dej, då ska jag bulta morskheten ur dej», vrålade drängen, som fumligt reste sig opp, men fick fart i sig när han såg det andra följet lämna honom och närma sig bröllopsgården.

Ante hörde vilddjurstjutet de utstötte där invid fönstren och begrep att där skulle bli vildt slagsmål.

Han hade hört och sett tillräckligt för att förstå det en del af bypojkarna ville »klå upp» utsocknesbrudgummen,
103
som tagit den fagra rika bruden från deras by. De hade druckit brännvin för att morska upp sig. I bröllopsgården, hvarest allt varit så ljust och lyckligt, där de efter maten sjungit psalmer och läst bön, och där de dansat till de vackra låtarna, skulle nog bli uppståndelse och allt som ledt var.

Ante sprang det mesta han förmådde -- flög --, han som småsyskonen, när han hörde ett jämrande gallskrik ifrån dem.

Oljudet kom från vedlidret, där de hade satt in Gullspira. Geten bräkte kväfdt. Något hade händt henne.

Joo, något hade händt henne --! Något, som så när hade gjort ända på det kloka, präktiga djurets lif, om inte Maglena, midt under bröllopsfröjden där borta hade tyckt sig höra Gullspira bräka.

Gullspira, deras lill'piga, granndocka, gullpärla, låg nere i spånorna flämtande, blödande ur sår på halsen, sår på buken. Barnen kunde tydligt se det, ty det var långt lidet på natten och månen lyste full in genom gluggen till lidret.

Ante var blek som ett lik. Småsyskonen greto. De lågo på knä bredvid Gullspira.

»Ta af dej förkläde, Maglena. Jag ska lägga snö på sårena och binda fast med min ylleami.»

»Gullspira är biten», fortfor han hårdt. »Han, som kunne låte farfar krypa efter kryckan han har nog kunnat ställe ihop de å! Och någon har bussat en elak hunn te göra de.»

»Ja, dom ha hålli fastna', för Gullspira har alltid värjt sej för hundar -- och se här», fortfor Maglena, snyftande. »Int ett hårstrå efter en hunn finns på hennes horn. Hon har int fått värja sej. -- De är pojkarna här allihop, som har varit här, å hålli fast na'; de luktar af den otäcka tobaken, som den där leingen Grels går och tuggar på», fnyste Maglena.

»Farfar sa att vi skulle akta oss», sade Ante grubblande.

»Jag är så rädd att drängen där inne ska ha i oss kask i moron», jämrade Maglena.

»Han tänk nog ut hvad ledt är för mej å», sade Ante med en dyster, begrundande uppsyn. »Så sint som han vardt när jag fick ikull en så'n karl.»

»De är int alls någe behändigt te vara här i går'n», gnällde Månke -- »en känner sej just som så otrygg.»
104

»Vi gå härifrån, och de på rappe», hviskade Ante.

»Pojkarna är nog inte långt borta. Jag såg hur dom sprang härifrån, å höll sej krokig nere i dike bakom gärdsgår'n. Dom vardt väl rädd när vi kom på dom så snart, för dom trodde väl vi skulle stanna i bröllopsgårn hela natten.»

»Som vi kom, så hörde vi Gullspira låta så underligt. Pojkarna skrek 'buss, buss'. Den där elaka gråhunn var det, som just rusa, i tage att illbita Gullspira», meddelade Maglena flämtande.

»Men dom vardt rädd när jag kom», föll Månke med i talet.

»Än en stund är dom kvar i bröllopsgårn», afbröt Ante med en medlidsam blick på Månke. »Midt i värsta slagsmål, och där är drängen å, så dit kan vi int gå, och int kan vi stanna här heller.»

»Gullspira, käre dej -- grannpiga, stig opp nu så pass att du kan komma ut till kälken», fortfor Ante.

Gullspira, som nog förstod barnens ångest och delade deras farhågor, reste sig mödosamt.

Stödd af Ante och Maglena stapplade hon ut. Fårskinnsfällen breddes så slätt som möjligt på kälken och Gullspira förstod väl meningen. Hon klef upp dit och sjönk med en stönande suck ner i den lådliknande kälken. »Hvad har jag gjort för ondt i denna gården att jag skall bli utsatt för så styggt», tänkte Gullspira.

Barnen sysslade snabbt och ljudlöst omkring geten.

»Vi gå opp åt bärge här», hviskade Ante.

»Dom har hunn med sej i bröllopsgården. Han varskor nog om vi gå förbi där och då är det slut med Gullspira och mest me oss å.»

»De är farligt bra att int kälkspårena kan synas», återtog Maglena, de är isgata oppigenom stigen till berget.»

Barnen satte sig i rörelse. Ante drog, Maglera sköt på, och Månke gick bredvid och såg till att intet fattades geten.

»De fall mej farligt ledt för, att gå från gården och inte säga ett tackens ord till gammelfolke här», sade Ante och stannade när de hunnit förbi uthusen.

»Men käre dej. Vi mått ju skynda oss», jämrade Maglena!

»Ja, dom ta oss och int kan jag ensam reda dom från oss om dom å vill ösa i oss kannevis med kask», puttrade Månke.
105

»Stå här ändå en aldrig så liten stund», sade Ante med skälfvande röst.

I en blink var han borta.

In till farfar i stugan sprang han. Den gamle satt upprätt i sängen stirrande framför sig, liksom lyssnande. Han förstod nog af erfarenhet hvad som tilldrog sig i bröllopsgården. Förr i tiden hade han kallat sån't för 'pojklek' och tyckt att den var en mes, som inte kunde vara med på sån't. Men nu såg han det annorlunda. Han grufvade sig också för de främmande barnen, som voro så helt i hans barnbarns våld. Skrämda, pinade, plågade skulle de bli. Han kände väl till huru barnen här i gården buro sig åt emot alla, som de trodde sig kunna rå på, såsom gammalt, orkeslöst eller sjukt folk, fattiga, ensamma barn och värnlösa djur.

Gubben spratt till vid det att Ante stod invid honom med en kopp varmt kaffe. »Si här, de är kallt i natt och kaffe var varmt i kokarn. Jag vill lägga mer på elden. Och så får jag så mycket tacka farfar.»

»Du-d-d-s-s-skulle j-ju l-l-ligga här?»

»Jag törs int. Dom gör slut på geten här, och vill ha barna te dricka kask. Och åt mej vill dom göra de ondt är å.»

»S-s-så är det.» -- Gubben nickade bekräftande.

»Jag är n-n-öjd åt a-att du k-om, för j-j-ag h-har tänkt p-på a-att ge d-dej k-k-klockan här.»

Farfar häktade ner silfverrofvan han hade hängande inne på sängväggen.

»D-det är s-s-snart s-s-slut me mej. I-i-ingenting si jag hä-l-ler. T-t-ag k-k-klockan. S-s-sonbarna s-s-ska inte ha'na! T-t-a-ana! och låt Gud föl-ja d-d-ej.»

Ante stod med klockan i handen -- stel af häpnad och ängslan, som om han blifvit hotad med vreda ord af den gamle i stället för att bekomma så'n gåfva.

»F-ällen här i öfver-sängen s-s-ska du ta. D-d-de är kallt. V-i g-g-gör int me'n. Kä-kä-käringen är snart slut h-hon å --. Skynd dej, gosse!», sade han, plötsligt färdig i talet. »Det kan snart vara gjort i bröllopsgården - Skynd dej --! Hör du! --»

»Jag mått tacka er först, farfar -- för ni ha vari så mycke go' mot oss. Int vet jag om jag kan ta klockan åf er, -- å int fällen häller.»
106

»Dus-s-ka -- ta hvaa ja ge dej -- go-go-s-s-se! De är int för tid-ti-tidigt att jag få gö-gö-göra all-ri s-så li-lite de go-go-godt är.»

»De va-va-vardt så lätt ini mej nu nä- ja fi- fi- fick mej te å gö-gö-göra- de. Sp-sp- sp- - - Spring! -- nu på ra-ra-rappe. Do-do-dom sk-sk-skjut i brö-brö-bröllopsgårn.»

»Ja så vill jag tacka farfar --. Å, häls dit, te mor!»

Ante lade kudden till rätta under gubbens stela nacke, höljde fällen väl om honom och lämpade vedträna i spisen så att de skulle brinna länge.

Med klockan i fickan och fällen på armen stannade han innanför den af honom redan öppnade dörren.

Han tog af den slitna hundsskinnsmössan och bugade sig.

»Så mångande tackar ska ni ha farfar!»

Men farfar syntes inte höra honom. Han låg med de ovant, mödosamt knäppta händerna ofvanpå fällen, och mumlade för sig själf. Ante förstod att han bad, för han hörde samma ljud af »Gud Fader» -- af Jesusnamnet, som han hört från mors läppar så många gånger och in i hennes sista stund.


The above contents can be inspected in scanned images: 102, 103, 104, 105, 106

Project Runeberg, Tue Dec 11 15:32:43 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/frostmo/19.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free