Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fänrikens marknadsminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gladt det var mig städs’ att råka en kamrat från krigets tid,
men på denne såg jag bara, hjertat blef ej varmt dervid.
Yfs, jag tänkte, lys och stråla; förr var du bland oss också,
mindre stolt, men bättre smyckad var du, när du blödde då.
Nu ljöd sången, skrälde plötsligt orden, som jag nämnde här;
genom marknadssorlet trängde stämman, darrande och skär:
»Gode vänner, män och qvinnor, fins här någon, som mig hör,
som vill lyssna till en visa af en gammal granadör?»
Jag var en, som ville lyssna, en av granadörens sort,
och jag vände mig med stolthet från den höge herren bort,
styrde några steg åt sidan genom trängseln tyst min gång
och kom fram till gamle knekten, der han satt och sjöng sin sång.
Högrest, men med blottadt hufvud på en trappas steg han satt,
med den venstra handen höll han öfver knät sin slitna hatt.
Denna hand fans qvar att sträckas mot en unnad gåfva än,
men den högra, den var borta; kriget hade skördat den.
Och han sjöng för menigheten, hvem som ville höra på.
Skral var sången, priset ringa, hans publik var likaså;
närmast honom kring hans trappa stodo i förtroligt lag
några trasigt klädda pojkar och en glad student och jag.
Men han sjöng om höga minnen, dar, som strålat länge se’n,
hjeltar, gömda nu i grafven, bragder, halfförgätna re’n.
Det var Finlands kamp, han sjöng om, fosterlandets sista strid,
våra segrars, våra sorgers och vår äras gyllne tid.
»Jag har stått för kulor», sjöng han, »uti sex och tretti slag,
kunnat tåla köld och hunger, kunnat vaka natt och dag;
jag har varit man i ledet, fast jag nu förskjuten är,
har min bättre arm i Ume och den andra bräcklig här.
Fins här bland ett yngre slägte någon enda, som var med,
då det ljöd: ’Till vapen, männer, det är slut med landets fred!’
Då fans eld i mannasinnen, då var allt på annat vis,
då brann också detta hjerta, som rätt nu är kallt som is.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
