Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HEDENSTRÖM[1], en till Sibirien förvisad man af
svensk börd[2]. Nya försök att öfver isen framtränga
mot norr gjordes af löjtnanten PETER ANJOU (1823)
och samtidigt af löjtnanten FERDINAND VON WRANGEL
(1821–23) hvilka båda äfven kartlade en del af den
nordöstra kusten. Bådas mål var att nå det land i
norr, om hvilket berättelser funnos, och som Andrejev
skulle hafva besökt 1763, men ingendera fann det. Den
ö, som kallas Wrangels land, har icke denne upptäckt,
utan den sågs första gängen 1847 af engelske kaptenen
KELLET, samt fick sitt namn af amerikanaren LONG
(1867).
I västra delen af det asiatiska Ishafvet var Novaja
Semlia föremål för flera resor under senare delen af
1700-talet, enär man där hoppades finna guld. Af ett
annat skäl vände sig SAVVA LOSCHKIN 1760 till öns
östra kust, där han hoppades finna rikare jaktmarker
än på den västra, därför att den icke besöktes af
jägare. Han reste rundt hela ön, hvars önatur icke
kunde längre betviflas. År 1768 utsändes löjtnant
ROSSMUISLOV för att undersöka ön. Han upptäckte
och uppmätte Matotschinsundet, och öfvervintrade
i dess närhet. Af allra största betydelse för
kännedomen om Novaja Semlia och kringliggande haf
äro kaptenlöjtnanten (sedermera amiralen) FRIEDRICH
v. LÜTTKE’S sjöfärder hit (1821–24), ehuru han
ej lyckades framtränga längre mot norden än sina
föregångare.
På den vag Bering visat gingo ryska pälsjägare
öfver till Amerika, där Cook (1778) träffade ryska
nybyggare på Kadiakön. Den osäkerhet, som ännu fanns
kvar om kartografien af norra delen af Stilla hafvet,
hafva dock ej ryssarne undanröjt, utan fransmannen
La Pérouse och Cook samt hans engelska efterföljare.
Det inre Sibiriens natur blef efter Gmelins och
Stellers tid icke närmare studerad förr än af
tysken PETER SIMON PALLAS (1741–1811), hvilken på
uppdrag af Katharina II under åren 1768–74 företog
forskningsresor från Uralbergen till Kiachta och
Maimatschin samt Daurien. Han beskrifver vidlyftigast
landets ekonomiska resurser och näringar, men
meddelar också nya underrättelser om klimat,
växt- och djurlif. Han är den förste, som fäste
uppmärksamheten vid södra Rysslands »svarta jord»,
som omtalade, att sälar funnos i Baikal sjön, och
han har lämnat en berömd skildring af klimatet vid
nedre Wolga. Han har äfven noggrannare än Gmelin
uppdelat Sibirien i växtprovinser och skildrar de
olika vegetationsformerna pä ett ofta klassiskt
sätt. Slutligen har han på grund af sina forskningar
i Ural lämnat den första geognostiska beskrifningen
på ett berg. Liksom Pallas resa så voro också de
följande forskningsfärderna i Sibirien vetenskapliga
expeditioner, hvilka väl äro af stor betydelse både
i naturforskningens historia och för den noggrannare
kännedomen af landet själft, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
