Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historien om en moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORIEN OM EN MODER
285
att draga sig tillbaka i ensamheten och hoppades
där finna tröst i det, som andra funnit sin tröst
i — i religionen. Tydligen var hennes hjärta
mycket tungt, men hon var stolt både för sin egen
del och för barnens och gaf mig endast några
antydningar om, hur hon hade det. När jag frågade
om hennes barn, svarade hon motvilligt, utan ett
ord af klander. Men jag såg, hvilken tragedi —
eller rättare sagdt, hvilka tragedier — hon dolde
i sitt hjärta.
»Ja, Volodja har det mycket bra,» svarade hon
mig, »han är domstolspresident och har köpt sig
en egendom. Och barnen växa upp — tre gossar
och två flickor» — hon tystnade och rynkade sina
svarta ögonbryn, i det hon tydligen förjagade en
tanke, som hon icke ville uttala.
»Nå, men Vasili?» — »Vasili är alltjämt
densamme — ni känner honom ju?» — »Fortfarande
världens fåfänglighet?» — »Ack ja.» — »Han har
också barn?» — »Tre stycken.»
På det viset talade vi om alla sönerna och
döttrarna. Den hon helst talade om var Petja,
familjens olycksfågel, som slösat bort allt hvad han
hade, var öfverlupen af skulder och mer än någon
af de andra plågat sin mor. Men hon älskade
honom mest trots alla hans fel, ty hon såg hos
honom endast hans »hjärta af guld», som hon sade.
Intresserad af samtalet blef hon först, då vi
började tala om hennes sorglösa ungdomstid,
hvilken alla, som plågas af outtalade lidanden, med
särskild förtjusning erinra sig. Men vårt lifligaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
