Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfrigt oro i landet genom rykten som utspriddes om stundande beskattning
och om tillämnadt intrång i folkets husliga angelägenheter, i dess rätt att
välja de kläder och bära de smycken som behagade det o. s. v.
Den 10 juni 1450 öppnades mötet i Arboga. Innan något sammanträde
hade hållits, kom en biskop, sannolikt herr Nils König i Linköping, och yppade
för konungen den hemliga artikeln, som hade blifvit besluten i Halmstad; herr
Nils Jönsson hade, efter att hafva affordrat tysthetsed, berättat planen för
biskopen, hvilken fann sig af omtanke för rikets välfärd berättigad att bryta den
förhastade eden. Konungen förhöll sig stilla, för att se huru de honom otrogna
stormännen skulle bete sig. Unionsfordraget i Halmstad och beslutet om
konungamötet det följande året tyckas ej hafva å konungens sida framkallat
några invändningar, men när beslutet om Norges afträdande framlades, var
han ingalunda genast villig att gifva efter. Frågan var af största vigt
för Sverige och för dess konung, ty hade han under sig både Sverige och
Norge, kunde han med kraft häfda sin ställning mot alla andra stater,
Danmark inberäknadt, men fick konung Kristiern Norge, måste Sverige spela en
blygsammare rol. Utan stormännens
hjelp var det dock icke möjligt att
handla, och konungen infordrade
derfor deras utlåtande. Ett sådant
af-gafs af sju andlige, tretio riddare och
fyra väpnare, af det innehåll, att
konungen borde hålla den i
Halmstad ingångna öfverenskommelsen och
att ingen hade rätt att förebrå honom,
om han i anledning deraf uppgaf sina
anspråk på Norge. Konungen gaf då
så vida efter, att han i en skrifvelse,
som genast afsändes till Danmark, gaf
tillkänna, att ville norrmännen taga
Kristiern till konung, ämnade han på
intet sätt förhindra det, så vida freden
mellan Danmark och Sverige fortfore;
dock ämnade han behålla den norska konungatiteln. Det danska rådet, som
fann konung Karls afsägelsebref icke så omfattande, som de svenska ombuden
hade lofvat att det skulle vara, besvärade sig deröfver hos det svenska rådet,
men någon ändring gjordes jcke.
Till sist föredrogo herrarne sin begäran, att konungen icke skulle
bort-gifva några slott annat än efter rådets beslut samt att han skulle låta rådet
afgöra, huru vida en slottsherre begått ett sådant brott, att han ej längre vore
värdig att innehafva sin förtroendepost — d. v. s. de gjorde sin konung det
förslaget, att han skulle . afsäga sig all makt och lägga den i rådets händer.
Han vägrade detta och använde ofördröjligen stränga åtgärder mot dem, som
han ansåg vara sina fienders ledare. Erkebiskopen och biskop Sigge i Streng-
218. Staden Arbogas sigill från 1300-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
