- Project Runeberg -  Hvarför? och Huru? Nyckel till naturvetenskaperna /
309-310

(1890) [MARC] Author: Ebenezer Cobham Brewer, François Napoléon Marie Moigno, Henri de Parville, Thore Kahlmeter
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnetism och elektricitet - II. - 734. Huru skall man visa den elektriska attraktionen? - 735. Hvilka kroppar kunna elektriseras? - 736. Hvilka kroppar äro ledare och hvilka äro oledare för elektricitet? - 737. Finnes det mer än ett slags elektricitet?

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den gnidna kroppen och faller till marken.
Detta fenomen, att en kropp, sedan den
varit i beröring med en elektriserad kropp,
repelleras eller stötes bort, är utmärkande för
de elektriska företeelserna.

735. Hvilka kroppar kunna elektriseras?

Försöker man att genom gnidning få en
metallstång elektrisk, misslyckas det alldeles;
så är ock förhållandet med åtskilliga andra
kroppar. Man har derför sedan gammalt indelat
kropparna uti: elektriska, sådana som genom
gnidning få förmågan att draga till sig andra
kroppar, och oelektriska, sådana som trots
gnidning ej visa denna kraft. Emellertid hade en
engelsk läkare Gray observerat, att elektriserade
kroppar genast förlorade sin elektricitet, om
de berördes med handen eller om de
upphängdes på en metalltråd. Han indelade
derför kropparna i ledare och oledare. En
ledare (för elektriciteten) är en sådan kropp,
i hvilken elektriciteten lätt kan flytta sig
från en punkt i kroppen till en annan.
Oledare deremot kallar man den kropp, i
hvilken en sådan förflyttning alls icke eller ock
med stor svårighet kan ske. Det var nu
lätt att ana, att omöjligheten att elektrisera
metallerna berodde på deras ledningsförmåga
för elektricitet; den uppkommande
elektriciteten afleddes genom metallen till handen och
derifrån genom menniskokroppen ned i jorden.

736. Hvilka kroppar äro ledare och
hvilka äro oledare för elektricitet?


Ledare äro: metallerna, vätskor, djur-
och växtämnen, fuktig luft m. fl. Oledare
äro: torr luft, gummilacka, harts, kautschuk,
lack, glas, siden m. fl.

I allmänhet äro de kroppar oledare, som
genom gnidning kunna fås elektriska. De
oledande kropparna kallas äfven med ett
annat namn isolatorer, emedan man med deras
tillhjälp kan isolera eller skilja en ledare från
beröringen med jorden. Benämningarna
ledare och oledare äro ej att fatta alldeles efter
orden, rättare borde det heta: goda och
dåliga ledare, ty hvarje kropp leder i någon
mån elektriciteten, ehuru det stundom kan
vara så obetydligt, att det fordras de finaste
instrument att upptäcka det. Kropparnes
ledningsförmåga är ej heller alltid densamma,
så t. ex. ökar upphettning i allmänhet
kroppens förmåga att leda. Vidare har luftens
fuktighet stort inflytande. Kroppar som på
sin yta förtäta eller upptaga fukt (sådana
kallas hygroskopiska), t. ex. glas, leda i detta
tillstånd bättre än då de äro torra.

737. Finnes det mer än ett slags elektricitet?

Flere elektriska fenomen tyda på, att det
finnes två slags elektricitet. En gniden
glasstång och en gniden lackstång förhålla sig
olika till en elektriserad kropp.

Upphänges en liten flädermärgskula på
en silkestråd, och till kulan närmas t. ex.
den gnidna glasstången, attraheras kulan, men
strax derpå repelleras eller stötes den bort.
Vid beröringen mellan kulan och stången
öfvergick elektricitet från den senare till den
förra; kulan har blifvit laddad. Göres nu
samma försök ånyo, d. v. s. glasstången
närmas till kulan, flyr kulan undan, eller med
andra ord kulan och stången repellera
fortfarande hvarandra. Detta fortfar, så länge
kulan är laddad med elektricitet från
glasstången. Men om till den laddade kulan
närmas en gniden lackstång, attraheras kulan
redan på långt håll. Korteligen en från
glasstången laddad kropp repelleras af glasstången
och attraheras af lackstången. Ett
motsvarande förhållande eger rum, om kulan laddats
från lackstången. Redan Du Fay, som 1733
iakttog detta fenomen, undersökte en mängd
andra kroppar och fann, att de antingen
förhöllo sig som glas eller ock som lack. Han
antog derför, att det fanns två slags
elektricitet: glas- och lackelektricitet. Denna
hypotes utvecklades vidare af Symmer och har
bibehållit sig till våra dagar, ehuru man nu
kallar den elektricitet, som glas lemnar, for
positiv (+) och lackelektriciteten negativ (—).

Nästan samtidigt med Symmer framställde
Franklin en annan åsigt, nämligen att det
blott fanns ett enda elektriskt ämne eller
fluidum, som till en viss mängd fanns hos
alla kroppar, lagradt mellan molekylerna. Om
en kropp vid gnidning blef positivt elektriskt,
betydde det, att den fått mer elektricitet än
under vanliga förhållanden; blef kroppen vid
gnidning negativt elektrisk, berodde detta
äter på, att den mistat elektricitet och således
hade mindre, än hvad den under normala

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:43:38 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/huru/0181.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free