Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Inledning - Ingmarssönerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Men ibland tiger ni rent för mycket, Kajsa.
Gumman såg upp och förstod vad hon menade.
— Gud nåde mig så visst! sade hon och fick tårar i
ögonen. Jag talade med riksdagsmansmor i Bergskog, men
jag skulle ha gått till er.
— Jaså, ni talade med riksdagsmansmor! Det var ett
oändligt förakt i tonfallet, varmed hon uttalade det långa
ordet.
Ingmar Ingmarsson spratt upp ur sömnen vid att dörren
till storstugan sakta öppnades. Ingen kom in, utan dörren
blev stående på glänt. Han visste inte om den hade gått
upp av sig själv eller om någon hade öppnat den. Sömnig
som han var, blev han liggande stilla och hörde då, att det
talades i det yttre rummet.
— Säg mig nu, Kajsa, hur ni kom underfund med att
Brita inte tyckte om Ingmar! sade modern.
— Det hörde man ju strax från början, att folk sa, att
föräldrarna tvingade henne, sade gumman undvikande.
— Tala ni rent ut, Kajsa, för när jag frågar, så behöver
ni inte krusa för att säga sanningen. Jag tänker jag tål att
höra vad ni kan säga.
— Jag ska säga, att var gång jag kom till Bergskog på
den tiden, tyckte jag hon såg förgråten ut. En gång, då
hon och jag var ensamma i köket på Bergskog, sa jag till
henne: "Det är ett grant gifte du gör, du Brita." — Hon
såg på mig, som om hon trodde, att jag gjorde narr av
henne. Och så sa hon: "Det må du säga, Kajsa. Grant är
det." Hon sa det så, att jag tyckte jag såg framför mig
Ingmar Ingmarsson, och han är ju inte vacker, men det
hade jag aldrig tänkt på förr, för jag har alltid haft en
stor aktning för Ingmarssönerna. Men nu kunde jag inte
hjälpa, att jag drog på munnen litet. Då såg Brita på mig
och sa än en gång: "Ja, grant är det", och vände sig ifrån
mig och rusade in i kammaren, och jag hörde, att hon gav
sig till att gråta.
Men när jag gick, tänkte jag för mig själv: "Det blir nog
bra ändå, det där, allting blir bra för Ingmarssönerna."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
