Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - XXXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till en början verkat skrämmande på Kitty, hans onaturliga
ansträngningar att visa sig käck och upplivad i hennes
närvaro. Hon tänkte på hur hon första tiden hade fått
anstränga sig för att behärska den fysiska motvilja hon erfor
inför honom liksom för alla lungsiktiga och den svårighet
hon hade att tänka ut vad hon skulle säga honom. Hon
mindes denna skygga, av rörd tacksamhet fyllda blick, med
vilken han brukat se på henne, och hon erinrade sig sin egen
underliga känsla av medlidande och bortkommenhet och
det medvetande hon erfarit av att utföra en godhjärtad
handling. Vad allt detta hade varit gott att känna! Men
detta varade blott den första tiden. Nu, för blott några
dagar sedan, hade plötsligt allt blivit förstört. Anna
Pavlovna hade börjat möta Kitty med tillgjord älskvärdhet och
ständigt synts iaktta henne och sin man.
Var det verkligen möjligt, att denna hans rörande glädje,
då hon var nära honom, kunde vara orsaken till den hos
Anna Pavlovna inträdda kyligheten?
Ja, — hon mindes — det hade varit något onaturligt
hos Anna Pavlovna och alls icke likt hennes förra vänlighet,
då hon för ett par dagar sedan i förargad ton sade:
— Ja, han har bara suttit och väntat på er, han har inte
velat dricka sitt kaffe, förr än ni kom, fast han blev så
rysligt matt.
Ja, kanske det också misshagade henne den gången, då
hon gav honom hans filt. Allt var ju något så självfallet, men
han hade upptagit det på ett så konstlat sätt, så länge
utbrett sig i tacksägelser, att hon också kom att känna sig
bortkommen. Och så hennes porträtt, som han hade gjort
så bra. Och så framför allt hans blick, denna förvirrade och
ömma blick! Ja, ja, det var så! — sade Kitty med förfäran
till sig själv. — Nej, det kan inte, det får inte vara så! Vad
det är synd om honom! — sade hon strax därpå till sig
själv.
Detta tvivel förgiftade behaget i hennes nya liv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
