Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - XXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är före sin tid, men idén är förståndsinässig och har
framtiden för sig liksom kristendomen under sina första
århundraden.
— Men jag anser bara, att man måste betrakta
arbetskraften ur naturforskarsynpunkt, det vill säga, man måste
studera den, lära känna dess egenskaper och...
— Å, det är bara förspilld möda. Denna kraft finner
av sig själv under utvecklingens lopp en viss
verksamhetsform. Överallt har det funnits slavar, sedan metayers. Och
hos oss finns det hälftenbruk, det finns arrende, det finns
daglönarearbete, — vad söker du då efter?
Levin greps vid dessa ord av en plötslig förbittring,
därför att han i djupet av sin själ var ängslig för att däri låg
något sant — att det var sant, att han ville balansera
mellan kommunism och vissa bestämda arbetsformer och att
detta knappast var möjligt.
— Jag söker medel för produktivt lönande arbete, både
för mig själv och för arbetaren. Jag vill ordna... —
svarade han i hetsig ton.
— Du vill visst inte ordna någonting. Det är bara så —
sådan har du varit, — att du vill vara originell, visa, att
du inte rätt och slätt exploaterar bönderna utan därvid
följer en idé.
— Nå, så tänker du, låt nu bara mig vara i fred! —
svarade Levin, som kände, att hans vänstra kindmuskel
kommit i våldsam ryckning.
Du har inte och har aldrig haft någon övertygelse,
utan du har bara velat förnöja din egenkärlek.
— Nå, låt gå för det, lämna mig bara i ro!
— Ja, det skall jag! Det har länge varit på tiden, dra
för djävulen i våld — var det! Jag beklagar högligen, att
jag kommit hit!
Hur Levin än därefter bemödade sig att lugna sin bror,
ville Nikolaj icke höra på honom, utan sade, att det var
bäst att skiljas, och Konstantin såg, att livet hade blivit
brodern rent outhärdligt.
Nikolaj hade redan börjat att ordna för sin avresa, då
Konstantin kom till honom och med en känsla av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
