Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XXXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med två bekanta. Vronskij hörde, att dessa yttrade något
om Karenins, och märkte, att översten, då han högt
uttalade Vronskijs namn, menande blinkade åt de talande.
— Nej, se Vronskij! När kommer du till regementet?
Innan vi skiljs från dig måste det hållas en fest. En sådan
kärnkarl får vi inte snart igen, — sade översten.
— Jag hinner inte nu, sorgligt nog, det får bli en annan
gång, — sade Vronskij och ilade uppför trappan till
broderns loge.
Inne i broderns loge varseblev Vronskij sin mors huvud
med dess stålgrå lockar. Varja och unga furstinnan
Sorokina mötte honom i korridoren utanför logerna.
Efter att ha ledsagat furstinnan Sorokina in till
Vronskijs mor, räckte Varja sin svåger handen och började
genast ett samtal med honom om det som upptog hans tanke.
Hon befann sig i en sinnesoro, sådan som han sällan
iakttagit hos henne.
— Jag tycker verkligen, att det är lågt och simpelt, och
för madame Kartasova fanns inget som helst berättigande,
att... — började hon.
— Vad då? Jag vet ingenting.
— Har du då inte hört?
— Du kan väl begripa, att jag är den siste, som får
höra om den saken.
— Kan en elakare varelse finnas än denna Kartasova!
— Vad har hon då gjort?
— Min man har berättat det... Hon har förolämpat
Karenina. Hennes man började ett samtal med henne från
sin loge, och Kartasova ställde till en scen. Hon yttrade
högt någonting djupt förolämpande och gick sin väg.
— Greve, er maman kallar på er, — sade furstinnan
Sorokina tittande ut genom logedörren.
— Och jag som väntat så på dig, — sade modern till honom
med ett försmädligt leende. — Man ser ju rakt inte till dig.
Sonen lade märke till att hon icke kunde hålla tillbaka
ett leende av skadeglädje.
— God afton, maman. Jag var på väg till er, — sade
han kallt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
