Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans hjärta, det enda medlet, att straffa honom och så
behålla segern, i denna kamp, som den onde anden, som
innästlat sig i hennes hjärta, förde med honom.
Nu var det fullständigt likgiltigt, om hon fick resa till
Vozdvizjenskoje eller icke, om hennes man beviljade
skilsmässa eller icke — allt detta var något ovidkommande.
Blott ett var av nöden — att straffa honom.
Då hon hällt upp åt sig sin sedvanliga dosis opium, kom
hon att tänka på, att det blott behövdes att tömma hela den
lilla flaskan för att dö, och det tycktes henne så lätt och
enkelt, att hon åter med en känsla av njutning började
tänka på, hur han skulle komma att lida, förtvivla, älska
hennes minne, då det redan var för sent. Hon låg i bädden
med vidöppna ögon och stirrade vid skenet av ett enda
nästan nedbrunnet ljus upp mot takets randgesims och
skuggan från sängskärmen, som föll över en del av denna,
och hon föreställde sig livligt, vad han skulle komma att
känna, då hon icke längre skulle finnas till, då hon blott
skulle vara ett minne för honom. »Hur kunde jag säga dessa
hårda ord till henne?» skulle han säga. »Hur kunde jag gå
ut ur rummet utan att säga ett ord till henne? Och nu finns
hon inte mer. Hon har gått bort för alltid. Hon är...»
Plötsligt vaggade skuggan från sängskärmen till, grep om
hela randgesimsen, hela takytan, andra skuggor kommo den
till mötes från motsatta sidan, för ett ögonblick slöto
skuggorna sig samman, drogo så hastigt ifrån varandra,
fladdrade, möttes igen, och allt blev mörkt. »Döden!» tänkte
hon. Och det kom en sådan skräck över henne, att hon på
en lång stund var ur stånd att fatta, var hon befann sig,
det dröjde länge innan hon med darrande händer kunde
finna rätt på tändstickorna och få ett nytt ljus tänt i
stället för det, som brunnit ut. »Nej, vad som helst — blott jag
får leva! Jag älskar honom ju. Och han älskar mig! Det
här är något som varit, det går över», sade hon kännande,
att tårar av glädje över återvändandet till livet runno
utefter hennes kinder. Och för att rädda sig undan sin skräck,
begav hon sig skyndsamt in i hans rum.
Han låg där försänkt i djup sömn. Hon gick fram till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
