- Project Runeberg -  Krigets tekniska sagor för stora och små /
Det förvånade spindelparet

(1915) [MARC] Author: Otto Witt - Tema: War, Science Fiction
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

DET FÖRVÅNADE SPINDELPARET.

»Nej, detta övergår mitt förstånd, det måste jag verkligen bekänna», sade herr Spindel till sin fru.

Fru Spindel satt just vid middagsmåltiden, som utgjordes av en fet fluga. Hon lyfte försiktigt ena klon och satte den bakom örat för att höra bättre. Ty det var tydligen viktiga nyheter hennes man hade att berätta.

Herr Spindel hade nu varit borta hela förmiddagen, och hans fru var riktigt nyfiken.

»Vad är det kära du?» undrade hon.

»Gumma», svarade herr Spindel, »tag ned klon och håll dig fast i nätet i stället, ty här kommer jag med otäcka nyheter.»

Fru Spindel gjorde vad hennes man bad om och bleknade en smula.

»Säg, vad i all världen har då hänt?» frågade hon.

»Människan har blivit högfärdsgalen», sade herr Spindel med eftertryck. »Inte har hon någon bakdel att tala om -- och ändå --»

»Vad? Vad?»

»Ändå börjar hon att spinna nät. Har du tänkt dig maken?!»

Fru Spindel skrattade.

»Snälla du, det vet du väl, att människan gjort länge. Du har väl sett fiskargubbens nät, och den där stiliga fröken, som går med sin fästman genom skogen ibland, hon har nät över håret och nät över ansiktet med, och den där rosetten i bringan är också gjord av något slags nätverk --»

»Äsch», snäste herr Spindel. »Allt det där vet ju vår yngsta unge. Ånej, människan spänner ut verkliga, jättestora nät -- i luften -- som vi -- som vi, ser du -- och»

Det kom en mygga flygande och trasslade in sig i spindelnätet. Herr Spindel kilade fram och förtöjde noga myggan, som fläktade med vingarna av alla krafter för att komma fri.

»Nå hur var det nu då med de där förfärliga nyheterna», undrade fru Spindel litet retsamt, då hennes man slutat surra fast myggan, »har du tappat tråden?»

Det var just det värsta hon kunde säga för att håna sin man, ty det är en stor skam för en spindel att tappa tråden.

Därför svarade han också genast häftigt.

»Inte är jag så långtrådig som du, det skall jag tala om, och du skall nog få höra något, som skall göra dig så lagom morsk, ska jag säga dig.»

»Tack», svarade fru Spindel, »fortsätt då.»

»Jo, människan har nu börjat spänna ut nät över stora delar av marken. Där ute i skogsbrynet såg jag hundratals gråa karlar med trekantiga hattar på huvudet. De hade jättestora trådrullar med tråd på. De slogo med yxor och klubbor ned pålar i marken och så drogo de tråden från rullarna och spikade fast den härs och tvärs, från påle i zick zack till nästa påle. Och till slut var hela, stora fältet överspänt av trådar -- det var ett riktigt nät -- fast inte alls likt våra.»

»Vad säger du, gubbe? Det var då ovanligt dumt, tycker jag. Människan har ju hundratals andra sätt att fånga sin föda -- varför behöver hon apa efter just oss.»

»Ja säg det», inföll herr Spindel. »Säg det!»

Fru Spindel tog saken praktiskt och sade:

»Men så låt oss då gå och titta på de där nymodiga påfunden. Kasta fast din mygga ordentligt, så skall jag nysta min fluga fastare vid nätet och så går vi.»

Sagt och gjort.

Snart släppte sig båda spindlarna i var sin tråd ner från enbusken, där deras nät sutto, till marken. Så bar det iväg, och icke långt efter skymtade de det öppna fältet, där det besynnerliga nätet var utspänt.

»Vänta -- jag vet», sade herr Spindel, och så stannade de.

»Jo», fortsatte han, »liksom vi spindlar spänna upp våra nät för att fånga surrande insekter i dem, så har nu människan gjort detsamma skall du se. Ty jag har hört, att människan nu flyger omkring, buren i luften av jätteinsekter som brumma och väsnas värre än den värsta bålgeting. Det är nog för att fånga dem som människan gjort i ordning nätet, skall du se. Och det är kanske för att de där jättefåglarna skola snärja in sig riktigt som de spänt trådarna så slappa -- och inte alls som våra fina, släta nät.»

Fru Spindel tänkte efter ett ögonblick.

»Å nej», svarade hon till sist, »om människan byggt sig jätteinsekter, så har hon väl någon mening med dem. Och då kan hon väl inte också ställa i ordning nät för att fånga sina egna maskiner med -- det vore då för galet.»

Nå -- de bägge spindlarna pilade ned på fältet; påle upp och påle ned. Och ut på den tjocka järntråden, som löpte mellan dessa.

Nätet var ett taggtrådsstängsel; men det begrepo ej de bägge djuren till att börja med.

De bara förvånade sig över några besynnerliga, hårda, skärande utväxter som överallt sutto på trådarna.

»Precis som ett rosensnår», sade fru Spindel. »Alldeles fullt av taggar.»

Men därmed stod också allt klart för de bägge djuren. Ty de visste, att törnesnåret fått sina taggar till skydd mot skadliga -- fiender.

En stund blevo nu spindelfar och spindelmor sittande bredvid en tagg på järntråden och då hörde de taggen tala på det där förunderliga språket, som djur, växter och döda ting kunna höra och förstå, men som aldrig en människa begriper.

Taggen talade med sin järnhårda stämma, och man kan förstå, att dess ord ej voro utan udd heller -- den skulle väl göra skäl för namnet.

»Tusen kilometer», började den, »det är en lång väg det.»

»Ja, förfärligt lång», sade spindelfrun.

»Ja, mycket», fortsatte taggen. »Och om ni, mitt ärade herrskap, visste, hur många sådana tusentals kilometer av min taggiga tråd de krigförande makterna använda! Massor! Massor! Ja, det modärna taggtrådsstängslet är ett förunderligt effektivt försvarsvapen, och det spelar en så stor roll, som ingen någonsin hade anat eller tänkt sig. Ty taggtrådsnätet nu och förr är inte alls det samma. När boergeneralen De Wet skulle fångas under boerkriget omringades han gång på gång av engelsmännens trådnät. Men han kom alltid ut ur snaran. Och på ett mycket enkelt sätt; genom att driva fram stora hjordar av boskap, som trampade ned nätet, och vägen blev fri. Men det går inte alls nu för tiden -- nej då. Nu får man använda sprängning och andra sätt, och det är alls inte så lätt i all synnerhet, som soldater, oftast utrustade med kulsprutor bevaka hindret. Men icke heller nog med detta. Under det modärna taggtrådsnätet är det dessutom placerat varggropar och andra hemska fallgravar. Ni skola tänka er, att min slappa tråd, som tovig hänges från stolpe till stolpe än opp, än ned, är ryslig svår att taga bort, och tages den inte bort, ja då är vägen ohjälpligt spärrad.»

Spindelparet tackade för vad de fått lära och tänkte just att gå sin väg, då den besynnerliga taggen fick en idé -- så tycktes det i alla fall. Det var liksom darrade den till, och tråden, vid vilken den var fästad, sjöng i hela sin längd.

»Vänta», ljöd taggen. »Just nu hör jag något så egendomligt. Det är visst min stora bror, som vill någonting.»

»Vad?» undrade spindelherrn. »Har du en större bror också.»

»Ja, en lika farlig som jag, men utan taggar

Spindelparet förvånades.

»Jo», fortsatte taggen, »så är det. Det är telefonnätet, som det kallas. I det stora kriget, som nu pågår, användes det otroligt. Det finns telefon i varje löpgrav, telefon till närliggande löpgravar och till högkvarteret, ja t. o. m. de vitt skilda arméledningarna stå i rapport med varandra medelst telefonnätet, och orderna utdelas genom det. En susning i tråden, och människorna störta sig över varandra, medan kanonerna dåna och gevärssalvorna smattra.»

»Nej, nu kan det vara nog», menade fru Spindel och tog sin gemål under armen, »jag tror vi traska hem till vår lugna enbuske och våra ännu trådlösa, oskyldiga ungar. Ty vad vi lärt oss nu är ohyggligt. Människan är ond. Oändligt mycket ondare än djuren. Hon är alls icke överdjurisk -- nej -- hon är underdjurisk. Hon gör en sak, som aldrig vi djur göra -- hon lever i osämja inom sitt eget släkte. Människa ställer upp försåt mot människa. Inte göra vi spindlar så mot varandra. O fy -- det var fult. -- Nej men -- se där! --»

Fru Spindel höll plötsligt sin man i rockskörtet, som utgjordes av en stump av en ofullbordad spindeltråd, pekade framför sig och gjorde tecken åt honom att hålla sig stilla.

Vad de nu sågo var något underligt.

De hade nått fram till skogsbrynet där, varest taggtrådsnätet slutade.

Där -- under en tät grandunge skymtade de ett par av de gråklädda männen, som varit med om att spänna ut trådarna och bulta ned pålarna på fältet. De sutto dolda av dungens grenar. Nu sågo de bägge spindlarna, hur en av männen band fast något vid smaländan av ett långt, långt spö, och vid detta fastgjorde han en svart, tjock tråd. Så tände han på tråden, och en gråvit, illaluktande rök bildade sig. Vips grep den andre mannen spöet vid dess tjocka ända och förde försiktigt den smala ändan med den rykande tråden på långt in under taggtrådsstängslet.

Spindlarna höllo andan och väntade.

Pang!

Med ens sågo de en väldig rök bilda sig; jord och stenar kastades om varandra, pålar och tråd flögo högt upp i luften.

Det var alldeles tydligt att de två under dungens grenar hade sprängt sönder det nyss så konstfärdigt förfärdigade nätet.

»Kom», sade spindelfar.

Och de bägge djuren ilade inåt skogen, bägge undrande på detta underliga, att människan jämt skall förstöra vad hon själv har gjort.

Ett dånande »hurra» från fältet skar in till dem mellan skogens fridfulla stammar.

Det var landstormens män, som voro ute på övning. De övade sig dels i att spänna upp ett taggtrådshinder mot anfall och dels att tränga sig igenom ett dylikt hinder, om de själva voro de anfallande.

»Nej, detta klara vi aldrig upp», sade herr Spindel filosofiskt, fattade tag i en nedhängande tråd och halade sig upp i sitt nät igen.


The above contents can be inspected in scanned images: 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66

Project Runeberg, Mon Dec 17 15:14:00 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/krigsaga/spindel.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free