Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XII. Om kunskapens allmänna objektivitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269
skap blir emellertid hypotetisk (Logik, I, S. 460). Slutligen är att
till-lägga, att W. söker giltiggöra tankelagarnas objektivitet genom att häfda,
att de hafva sitt ursprung i den gifna värkligheten, resp. åskådningen
(jfr s. 266, noten); »aus der Anschauung stammen alle Denkgesetze», System,
S. 166. Oss synes därför, att W. gifvit betydelsefulla vinkarom det rätta
sättet att giltiggöra den mänskliga kunskapen, om ock det
analytiskt-logiska intresset så dominerar i hans hithörande undersökningar, att en
supplerande kritisk-kunskapsteoretisk objektivitetspröfning aldrig kommer till
genombrott. —
Då tänkandet och dess giltighet följaktligen bilda den
subjektiva grundförutsättningen för kunskapens och sanningens möjlighet
kan särskildt det förra med skäl betecknas som det värktyg, genom
hvilket sann kunskap förvärkligas. Det står för såvidt i
sanningsidéns tjänst. Närmast och omedelbart förvärkligas med dess
hjälp en viss formell kunskap om realiteten1, men alldenstund
tänkandet äfven konstituerar en mer eller mindre invecklad
tankeprocess med sina bestämda tankeoperationer, så förvärkligas
äfven i och genom dessa, alltså på indirekt sätt,
innehållskunskap. Ytterst legitimeras hela denna kunskapsprocedur
därigenom, att den försiggår dels i anslutning till eller med stöd af
erfarenheten och dess otvifvelaktiga förhållanden, dels i enlighet
med vissa logiska förutsättningar och grundsatser, t. ex. principerna
om substitution och uteslutning2, mot hvilkas giltighet ingen
berättigad invändning kan göras. En annan hufvudfråga blir
emellertid, huru långt den mänskliga kunskapsförmågan tager sig med
tillhjälp af nu framhållna resurser: den omedelbara erfarenheten
och det intellektuella värktyget tänkandet. Svaret på denna fråga
kan endast den följande undersökningen i sin helhet lemna.
Det är endast de allra allmännaste och på samma gång
fundamentala förutsättningarna för möjligheten af kunskap öfverhufvud,
som vi i det föregående sökt fastställa.
Om tänkandet som ’värktyg’: Leclair, Beiträge, S. 34, Volkelt, Erf.
u. Denk., S. 194, Erdmann, Logik, I, S. 16, Wundt, Logik, I, S. 6,
System, S. 35, Norström, Hvad är sanning?, S. 14, 31, Hvad vi behöfva,
s. 3, 5, m. fl. st.
I det föregående hafva bl. a. tvänne grundegenskaper hos
tankelagarna framhållits: de äro 1) normativa principer, 2) med
värkligheten konforma lagar — denna deras objektivitet utgör, om
man så vill, ett kunskapsteoretiskt postulat, föranledt af bestämda
motiv och för öfrigt ej i saknad af hvarje verifikation.
I närmaste samband härmed står en ytterligare redan
berörd egenskap: tankelagarna äro kunskapens yttersta visshets-
1 S. 162, 170.
2 S. 154.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
