Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVIII. Empirisk transscendens. De transscendenta naturkategorierna - 3. Realsammanliang. Förändring. Kausalitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
518
ändring kunna vi lämpligen karaktärisera såsom en psykisk
funktionsväxling, och den bildar i själfva värket den enda fullt
otvifvel-aktiga utgångspunkten för uppfattningen af förändring öfverhufvud,
således äfven af den inom det substantiella området.
Jagen förändras icke blott funktionelt, utan ock intersubstantielt,
d. v. s. deras ställningar i substansernas system ändras. Enligt all
sannolikhet är jaget just ett substantielt element, resp. tillordnadt
och förbundet med ett sådant. Antoge man nu att detta
(psykofysiska) subjekt evigt bibehölle samma ställning i substanssystemet, blefve
dess faktiskt varierande relationer till andra jag och andra föremål
af en oförklarlig skenbarhet. Ty huru skulle väl föreställningen hos
A af en ändrad relation till, låtom oss säga personen B,
öfverhufvud väckas, om icke just därigenom, att det förutsatta
rasförhållandet mellan A och B på ett eller annat sätt värkligen ändrades?
Vore den substantiella ställningen evigt stabil, skulle det
visserligen kunna antagas — detta tankeexperiment må vara tillåtet —
att A och B invärkade på hvarandra så att säga psykopsykiskt
eller genom ett slags telepati och därvid uppväckte
föreställningen om en s&ewförändring af det inbördes förhållandet. Men
oafsedt det mysteriösa i en dylik växelvärkan, söker man förgäfves
efter en grund till att B i ett visst ögonblick så invärkar på A, att
den nämda föreställningen aktualiseras. Ty i sin ponerade eviga
ställning i systemet är B absolut oföränderligt; huru kan det då
alls åstadkomma någon effekt hos ett annat substanselement
(subjekt)? Den rätta konsekvensen blefve att det influerar på A genom
att bestämma det på ett evigt lika sätt, ett förhållande, som dock
utesluter förändring. Men är det en sanning, att endast
förändringar kunna åstadkomma förändringar och effekter, så är det
otänkbart att ett oföränderligt B skulle kunna åstadkomma några
sådana. Och antagandet att några rent inre förändringar hos B
kunde framkalla motsvarande föreställningar hos A måste afvisas.
Det löper ut i ett slags inspirationsteori liktydig med ett all
kunskap och insigt omöjliggörande mysterium. En B:s rent inre
funktion skulle på absolut oförmedladt eller direkt sätt framkalla en
föreställning hos A! En dylik funktion är dock, som sagdt, något
exklusivt inre. Och hvarför skulle den väcka föreställningen hos just
A och icke lika väl hos C, D, o. s. v.? B kan dock icke tänkas vara
en rent godtyckligt och grundlöst värksam princip, och äfven om den så
vore blefve saken därför icke rimligare. Vi måste då återgå till den
ojämförligt enklaste hypotesen samt antaga dels att jagen ändra sina
ställningar i substansernas system och dels — såsom konsekvens
häraf — att den inre tillståndsändringen, specielt föreställningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
