Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Reformationstiden, 1523—1617 - 4. Erik XIV och hertig Johan, 1560—1568
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
angelägenheter med konungens goda minne. — Dessa
bestämmelser, livilka i främsta rummet voro riktade mot hertig Johan
(ty de öfriga bröderna voro ännu minderåriga) voro visserligen
till stor fördel för bevarandet af rikets enhet. Men Eriks
ständiga misstankar ökade bitterheten emellan honom och
Johan. Redan i Maj skickades ett kungligt ombud till
Finland, för att taga den föreskrifna eden af hertigdömets
innevånare. Förbittrad häröfver säges Johan först hafva utfärdat
till sina embetsmän ett strängt förbud mot edens afgifvande;
men denna motsträfvighet gagnade till intet. Erik hade redan
uttänkt nya medel att förringa hertigarnes anseende. Då i
slutet af September kröningen egde rum i Upsala infördes
grefve- och friherrevardighetcrna likasom till en mellanlänk,
som skulle förflytta hertigarne ned till adelsklassen. Såväl
grefvarne, som friherrarne förseddes med ärftliga län;
konungen lade en krona på deras hufvuden, sådana som äfven
hertigarne buro, och härolden utropade: “En är Sveriges, Göthes
och Yendes konung, och änskönt flere kronor blänka för edra
ögon, må ingen det så taga, som skulle flere än en
konungslig krona finnas“. — Till greflig värdighet upphöjdes ätterna
Sture, Brahe och Boos; friherrlig värdighet åter gafs åt nio
män, hvaribland två finnar, Lars Ivarsson Fleming till
Sunds-holm och Klas Kristersson Horn till Åminne. Den glans,
hvarmed dessa ifrån utlandet lånade värdigheter omgåfvo den
kungliga kronan, synes högeligen smickrat Eriks fåfänga;
men äfven för öfrigt sträfvade han på denna tid att genom
ynnestbevisningar draga adeln till sig. Sålunda förminskade han
redan följande år adelns rusttjenst betydligt, och bland annat
bestämdes, att en grefve skulle få frihet från denna skyldighet
för tre af sina gårdar, en friherre för två och en adelsman
för den gård, som han sjelf bebodde. Det var den s. k.
säterifriheten, till hvilken på detta sätt lades grunden. I sitt
hjerta litade Erik dock lika litet på adeln, som på sina bröder;
men fruktan för Johan besegrade på denna tid alla andra
misstankar. Hvad Finlands hertig tänkte ‘ om allt detta, är
lätt att gissa. Efter kröningen hade Johan begifvit sig till
Finland, och fann här alltför snart nya orsaker till missnöje
och grämelse.
Under fadrens lifstid hade Johan varit högste
styresmannen i hela Finland. Nu var han inskränkt till sitt eget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
