Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Meddelanden och aktstycken - Mats Åmark, Studier i svensk kyrklig arkeologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
MEDDELANDEN OCH AKTSTYCKEN
för dem kritiska tiden. Lars Landgren, den kraftfulle Delsboprosten,
sedermera biskop i Härnösand, såg vad som krävdes. Han
åstadkom på j86o-talet i Enångers gamla, förlagda kyrka en asyl för
Hälsinglands helgoninvalider. Alltså en fristad inom kyrkans eget
hägn och icke på ett profanmuseum. Ur kyrklig synpunkt var detta
en god lösning. Det var sympatiskt och visar, vad som borde
kunnat ske även på andra håll. Skada blott att det icke skedde
allmänt. De ur konsthistorisk synpunkt värdefullaste räddades väl
så småningom över till museernas avdelningar för kyrklig konst.
I regel ha de dock sett en smula husvilla ut i sin nya omgivning.
I Strängnäs lyckades man bättre. Det vackert välvda
Vårfrukoret i domkyrkans sydvästra hörn, med egen ingång från
väst-fasaden, blev från och med 1890 kyrkomuseum, där gamla skröpliga
skulpturer och textilier från stiftets kyrkor fått hägn under
stiftskyrkans eget tak. Med asylsynpunkten förenas här både ett
kyrkligt intresse, som önskar se en ärevördig »Domschatz» kompletterad
med representativa föremål från hela stiftet, och ett musealt, som
vårdar det gamla och gör det känt.
Men det har också funnits bygder, där rent otroliga ting kunnat
ske. Anda in i våra dagar.
Friherre Gabriel Djurklou berättar från en resa i Småland på
1870-talet ett par belysande drag från Våthults socken. I stapeln
fann han en illa stympad, sittande kvinnobild, kallad »Sante Borta»
(Birgitta), ehuru baronen höll för troligare, att hon ursprungligen
varit en madonna. »Sante Borta» i Våthult ansågs skänka
sockenborna »sölycka», d. v. s. framgång i fåravel. Hennes gamla plats
hade varit en nisch inne i kyrkan. 1781 förvisades hon emellertid
av en nitisk själaherde till klockstapeln. Den menliga verkan, detta
hade på socknens får, föranledde hennes återflyttande till nischen.
Sådana vandringar mellan nischen och stapeln tyckas ha upprepats
intill 1850-talet. En svår fårdöd vid denna tid krävde än en gång
bildens inbärande. Dock dröjde det icke länge, förrän stapeln åter
blev det husvilla helgonets tillflyktsort, där också Djurklou som sagt
fann henne; i hurudant skick efter dessa omflyttningar framgår
tydligt av hans beskrivning. »Ingen menlig påföljd för böndernas får
måtte den gången ha förmärkts», säger D. lite spydigt, »efter hon
där fått förbliva.»1
I samma klockstapel hade på 1850-talet inträffat en trots dess
råhet knappast enastående händelse. Djurklou berättar, att en Kindbo
(alltså en utsocknes) på hemväg från Gislaveds marknad kommit till
Våthult just som kyrkvaktaren skulle utföra den sedvanliga
aftonringningen. Den tydligen något förfriskade marknadsbesökaren erbjöd
sig strax att hjälpa till med ringningen. Vid nedstigandet ur stapeln
1 I Meddelande fr. N. Smålands Fornminnesförening 1926.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
