Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avskrivning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Avskrivning
Avsvampning
redskap bestämmes varaktigheten förutom av
utförande och vård av den årliga användningstiden.
En maskin är likväl underkastad värdeminskning
även under förvaringsperioderna, vilket medför, att
varaktigheten i år icke ändras i samma mån som
den årliga användningstiden. För vissa maskiner
beräknas följande varaktighet i år och total
varaktighet i arbetstimmar motsvara varandra:
År Timmar År Timmar År Timmar
Vanlig hästplog.. 35 1 750 16 3 200 7 3 500
Radsåningsmaskin 35 350 18 540 7 700
Slåttermaskin.... 35 350 18 540 7 700
Självbindare .... 25 250 15 450 6 600
Traktor, mindre . 20 2 000 14 4 200 5 5 000
Tröskverk ...... 35 350 24 1 900 14 2 100
Beträffande husdjuren har arbetshästen nått sitt
högsta värde vid omkring 7 års ålder. Härefter bör
hans värde årligen nedskrivas med 1/8 à 1/10 av högsta
värdet, till dess slaktvärdet är uppnått. För
mjölkkornas del underlåtes som regel i större besättningar
avskrivning, i det djuren upptagas till ett enhetsvärde
och skillnaden mellan kostnaden för inkalvade kvigor
och inkomsten för utslagna kor bokföres som
rekryteringskostnader. Ibland är en indelning av korna i
åldersgrupper att föredraga, varvid varje åldersgrupp
får sitt medelvärde per ko. Intill 6 års ålder kan en
ko anses stå i högsta prisklass. Vid 10 år bör kon
åsättas endast slaktvärdet. Avskrivningar, som ske
på grund av omständigheter, vilka icke beröra den
normala driften (eldsvåda, farsot, gäldenärs
betalningsinställelse), böra ej belastas driften utan avföras
direkt på kapitalkontot. G. Rbg.
Avskärningsdike, se Torrläggning.
Avsugning, se Förädling.
Avsvampning, behandling av utsäde för att befria
detta från smittämnen av parasitsvampar eller
bakterier. Bland avsvampningsmetoder kan man urskilja
två huvudtyper: 1) behandling med kemiska medel
(utsädesbetning) och 2) varmvattenbehandling. Den
förra kan användas för bekämpande av flertalet av
växtsjukdomar, som spridas med utsädet; den senare
mot flygsot hos vete och korn (Sotsvampar*), vilka
icke kunna bekämpas genom kemisk betning.
För utsädesbetning användas flera metoder. Den
äldsta är nedsänkningsmetoden, som består i att
utsädet under viss tid hålles nedsänkt i en
vattenlösning av betningsmedlet under omröring och
av-skumning av uppflytande sotkorn och slösäd, varefter
det för torkning utbredes i tunt lager på desinfekterat
golv. En förenkling innebär strilningsmetoden, vid
vilken en viss mängd betningsvätska medelst
stril-kanna portionsvis uthälles över den i hög liggande
säden under kraftig omskyffling av denna; ev. täckes
säden därefter för någon timme med säckar eller
presenningar (desinfekterade), varefter den utbredes
till torkning. I senare tid har man börjat använda
s. k. fuktbetning, vid vilken små mängder (3—4 1
per 100 kg säd) av starkare koncentrerad betningsvätska
inblandas i säden (särskilda blandningsapparater
erfordras). Slutligen har torrbetning numera allt
allmännare kommit i bruk; torrbetningsmedlen användas
i pulverform och blandas med tillhjälp av särskilda
betningsapparater med säden i bestämda proportioner.
Av de nämnda betningsmetoderna torde
nedsänkning få anses som den tillförlitligaste, därest
efter-smitta (genom säckar, såmaskiner etc.) undvikes.
Torrbetning med de bästa för detta ändamål avsedda
preparaten är även mycket effektiv, och eftersmitta
riskeras ej, emedan betningsmedlets desinfekterande
verkningar äga rum först i jorden, där det upplöses
av markvätskan. Fuktbetning kan i tillförlitlighet ej
fullt jämnställas med nedsänknings- eller torrbetning,
och strilningsbetning kan knappast anses motsvara
nutida fordringar.
Som betningsmedel användes tidigare
huvudsakligen kopparvitriol eller formalin, men numera ha
dessa ämnen nästan fullständigt utträngts av
kvicksilverhaltiga preparat eller användas i kombination
med sådana. Mest kända av de moderna
betningsmedlen äro för våtbetning Abavit, Fusariol, Germisan
och Uspulun samt för torrbetning Abavit-Neu,
Fusariol-puder, Germisanpuder och Uspulunpuder. Då
sammansättningen av dessa preparat ej sällan ändras, är
det tillrådligt att vid val av betningsmedel rådfråga
det senaste av de flygblad i ämnet, som tid efter
annan utgivas av statens växtskyddsanstalt.
För utförandet av torrbetning finnas särskilda
apparater, dels kontinuerligt arbetande maskiner för
behandling av stora partier, dels mindre apparater
för bruk vid gårdar. De sistnämnda, som även kunna
användas för fuktbetning, likna i princip ett
tombola-hjul; genom vinkelkrökt axel eller snett ställda
kam-flänsar inuti behållaren kan effektivare blandning
ernås.
Störst betydelse har utsädesbetning som
förebyggande medel mot följande sjukdomar hos
sädesslagen: stinksot, stråsot, hårdsot, havretäcksot och
havreflygsot (se Sotsvampar), fusarios* samt
strim-sjuka*; men även andra fröslag betas med fördel
såväl mot speciella sjukdomar (t. ex. betfrö mot visst
slag av rotbrand*, trädgårdsfröer mot div.
sjukdomar) som för oskadliggörande av mögel o. a.
tillfälliga parasiter, som kunna inverka menligt på
plantornas första utveckling. Av de nämnda sotarterna
ställer havreflygsot störst fordringar på
betningsmedlets effektivitet; av våtbetningsmedel användes
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
