Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pälsdjursavel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pälsdjursavel-
»mogen». Så länge pälsen fortsätter att utvecklas och
nytt pigment bildas, är lädret mörkblått i färgen, men
under pälsens mognande försvinner den mörka färgen
och lädret blir gräddgult. Skinnet kränges av utan att
skäras upp utefter buklinjen, skrapas fritt från fett
o. d. samt uppsättes på en »tana» med köttsidan utåt
för torkning.
Foderförbrukningen pr pälsningsfärdig räv beräknas
till 90—100 foderenheter. Medelpriset för skinn torde
f. n. ligga mellan 75 och 100 kr. Enstaka vackra skinn
kunna betalas med 200—300 kr.
I Norge har man genom mutation ur silverräven fått
fram en variant av denna, som man kallar platinaräv.
Platinaskinn ha betingat priser på ända till 5 000 kr.
Platinaräven har ljus bottenull och täckhår, som
skifta i blåviolett; vidare har den vit teckning runt
halsen samt utefter panna och nosrygg. Denna variant
beror på en dominerande arvsfaktor.
Blåräven tillhör icke endast en annan art än
silverräven utan även ett annat släkte (Alopex, polarräv).
I vårt land förekomma två olika typer av blåräv,
alaska- och grönlandsblåräv, samt dessutom enstaka
exemplar av viträv. Grönlandsblårävens skinn betalas
högst; pälsen är mjukare och ofta mer eller mindre
starkt silvrad. Blåräven är i genomsnitt något mindre
än silverräven, men dess fruktsamhet är större.
Alaska-blåräv föder i genomsnitt 7—8 ungar i kullen,
grön-landsblåräven något mindre antal. Beträffande avel
och utfodring överensstämmer den nära med
silverräven. Under de senaste åren ha blårävsskinnen stått
sig bättre i pris än silverrävsskinnen, och beståndet
av blåräv i våra pälsdjursgårdar är statt i ökning.
Minken (Lutreola vison) är ett relativt litet djur, som
fullvuxet väger endast % till 1 % kg- I vildtillståndet
hämtar minken sin föda både på land och från vattnet,
och även i fångenskapen utgör fisk en viktig ingrediens
i födan. Pälsen är till färgen mörkbrun och mycket
vacker; medelpriset för minkskinn torde uppgå till
30—40 kr. Pälsen skall vara tät och mjuk, med korta
och jämna täckhår av god glans; en relativt mörk färg
föredrages. Parningssäsongen inträffar i mars månad,
och liksom räven föder minken ungar endast en gång
om året. Dräktighetstidens längd är icke med säkerhet
känd på grund av att honorna i regel paras upprepade
gånger under samma avelssäsong, men uppgives växla
mellan 42 och 65 dagar. Liksom hos kanin utlöses
ovula-tionen genom parningen, och minkhonan har icke en
skarpt avgränsad brunstperiod, som fallet är med
rävhonan. Antalet ungar pr kull varierar vanligen mellan
3 och 8. Två något olika typer av mink ha införts till
vårt land, nämligen Alaska- och Que&ecic-mink, men
de hållas dock sällan isär i aveln. Minken hålles i små
burar med upphöjd nätbotten. På foder och skötsel har
den ungefär samma krav som räven.
-Pärongallmyggga
Den svenska skinnproduktionen beräknades hösten
1938 uppgå till omkr. 110 000 silverrävar, 30 000
blårävar och 40 000 mink, representerande ett värde på
10—12 milj. kr. Största delen av denna produktion
exporteras. Pälsdjursuppfödarna ha sammanslutit sig:
till en förening, Sveriges Pälsdjursuppfödares
Riksförbund, som har kontor i Stockholm. Förbundet har
anordnat en pälscentral för skinnens uppsamling och
behandling, och genom samarbete med
motsvarande-organisation i Norge avhållas varje år flera stora
skinn-auktioner i Saltsjöbaden (A.-B. Nordiske
Skinnauktioner). Riksförbundet utger en tidskrift, anordnar
utställningar samt håller konsulenter, vilka stå
förbundets medlemmar tillhanda med råd och
upplysningar. I. J-n.
Pälsdjursuppfödares Riksförbund, Sveriges, se
Pälsdjursavel.
Pälsmal, se Malar.
Pälsätarc, se Ohyra.
Pärlhyacint, se Druvhyacint.
Pärlhöns (Numidinae) är en underfamilj till de egentliga
hönsfåglarna. Den vanliga pärlhönan (Numida
mele-agris) förekommer vild i Afrika och den tama
härstammar därifrån. Karaktär: konvex rygglinje; på
huvudets-mitt finnes ett horn samt 2 hudflikar å vardera sidan
av undernäbben. Fjäderteckningen är mycket
regelbunden, vanligen med jämnt fördelade ljusa fläckar på
mörk botten. P:s ägg och kött äro välsmakande. Det
är icke lämpligt att hålla P. tillsammans med vanliga
höns; däremot kunna de med fördel hållas
tillsammansmed kalkoner. N. O-n.
Pärongallkvalstcr, se Gallkvalster.
Pärongallmygija (Contarinia pyrivora BIL.) kallas en
blott ett par mm lång mygga, som lägger sina ägg i
päronblommorna, och vars larver sedan träffas i den
unga päronkartens övre del, närmast under »flugan».
Där förvandlas vid angrepp fruktköttet inom kort till
en svart sörja, i vilken talrika små gulvita larver
kunna anträffas. En angripen kart igenkännes lätt på
svarta insjunkna fläckar eller därpå, att karten får en
ovanlig form. När den nått ungefär en hasselnöts
storlek, faller den av. Vid den tidpunkten lämna även
larverna densamma för att förpuppas i jorden eller
i grästorven under det angripna trädet. Ofta
fram-kläckas de kortlivade myggorna massvis på en gång.
Följden därav blir ej sällan, att enstaka päronsorter
angripas mycket starkt, medan andra närstående gå
fria till följd av annan blomningstid. Äro de angripna
träden små, bör den skadade karten helst avplockas
och förstöras, innan larverna lämnat densamma. Äro
blott enstaka, mindre träd angripna, kan man, sedan
larverna lämnat karten, avlägsna jorden under dem
till högst 10 cm djup och gräva ned den några dm
djupt. A. T.
776
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
