Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fiskarringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och vad som var säkert, var, att om helgonet inte själv hade
framkallat olyckan, så hade det inte gjort något för att bistå
sönerna, utan hade låtit dem omkomma liksom på lek.
Så fort han överraskade sig med att tänka så, tog han till
med att bedja, men tanken ville inte släppa honom.
Och att tänka sig, att San Marco hade en skattkammare
här i domen, som var fylld med sagolik härlighet, att tänka
sig, att han själv hade bett till honom hela sitt liv och sällan
hade rott förbi Piazzettan utan att gå in och åkalla honom!
Det var väl inte för intet, som sönerna hade måst förgås
just där ute. Ah, det var ett elände för venetianarna att inte
ha något bättre att lita till! Tänk bara, ett helgon, som
kunde ta hämnd på två barn, en skyddsherre, som inte kunde
rädda för en kastvind!
Han hade rest sig, och han höjde på axlarna och slog ut
med händerna, då han såg bort mot helgongraven i koret.
En kyrkotjänare gick omkring med ett stort fat av förgyllt
och drivet silver och insamlade gåvor till San Marco.
Han gick från man till man och kom också till Cecco.
Cecco steg tillbaka, som om det hade varit den lede
frestaren, som hade räckt fram fatet. Begärde San Marco
gåvor av honom? Tyckte han sig förtjäna gåvor av honom?
Med ens grep han efter den stora, gyllene zekinen, som
han bar i bältet, och slängde den på fatet med sådan fart,
att man hörde klangen genom hela kyrkan. De bedjande
stördes och vände på huvudet. Och envar, som såg Ceccos
ansikte, greps av förfäran. Han såg ut, som om demonerna
hade fått makt med honom.
Strax efter detta gick Cecco ut ur kyrkan, och i förstone
syntes det honom vara en stor lättnad, att han hade fått
hämnd på den helige. Han hade behandlat honom, som man
gör med en ockrare, som ville kräva ut mer, än han hade
rätt till.
— Tag då också detta! säger man och ger honom det
sista guldmyntet i huvudet, så att blodet forsar honom ner
över ögonen. Men ockraren slår inte igen, utan bara. lutar
sig ner och tar upp zekinen. Så hade San Marco även gjort.
Han hade tagit emot Ceccos zekin efter att ha berövat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
