Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Huru Ljungars barn blefvo bortförda i fångenskap och hvad därvid tilldrog sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Vet du hvad? sade efter en stund Beata, i det
hon aftorkade tårarna och återfiek den lilla beslutsamma
minen, som klädde henne så väl. — Jag tror det är
bättre att vara i röfvares händer, än hemma på Ljungars,
så länge vår far är borta.
— Men där hade vi alltid Goliath ändå, svarade
Birger bedröfvad.
— Å, sade flickan, nog ha de oss nu, men vi skola
rymma. Ju förr dess bättre.
— Gluggen där är så trång, och forsen är under oss.
— När det blir natt, klifva vi upp genom taket.
— Men hur komma vi dit?
— Låt oss försöka.
Och hon gjorde ett försök att klättra uppför väggens
ojämna stockar, men det ville ej lyckas.
— Ack, suckade Birger, om vi helst hade David
här. Han visste råd för allting.
— Tyst! hviskade flickan. Hör du ej någon tala
i rummet under oss?
Båda lyssnade. De hörde otydliga röster i rummet
under dem. Beata märkte, att en af golfstockarna gungade
under hennes fötter. Den hade, i brist på spik, varit
fästad med träpluggar, men dessa hade murknat, och
stocken låg lös.
Med förenade krafter hjälptes barnen åt att sakta
upplyfta stocken, och emedan därunder endast lågo bjälkar
med vida mellanrum, kunde man genom öppningen både
höra och se hvad som tilldrog sig i det under belägna
rummet. Stocken hölls utan svårighet lyftad med tillhjälp
af ena pallen, som sköts däremellan, och båda barnen
lade sig ned på golfvet, där de med häpnad blefvo osedda
vittnen till ett samtal, för hvilket de själfva utgjorde det
närmaste föremålet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>