- Project Runeberg -  Amerikas hämnd för Lusitania /
XVII. Sjöormen

(1915) [MARC] Author: Otto Witt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
117

XVII.

SJÖORMEN

Man väntade under en andlös spänning den första timmen.

Men intet resultat förmärktes.

Nästa timme andades man och tredje timmen vågade försvarsministern till och med antyda, att en bit mat kanske icke vore så alldeles att förakta.

Barkassens läge i förhållande till den plats, där »Lucretia» sjunkit, var sådant att »Lucretia» låg mellan barkassen och solen.

Man åt och höll under tiden ögonen fästade på stället, från vilket man väntade sig något, och i stället för att gå runt med barkassen höll man handen för ögonen och kisade.

»Men detta är alldeles ovanligt dumt», utlät
118
sig en herre. »Låt oss gå runt och åse ’Lucretias’ höjning så -- att vi slippa den förbaskade solen mitt i ögonen och i stället få den i ryggen.»

Sagt och gjort.

Barkassen ångade bort och låg nu så, att solen stod i ryggen och platsen låg klar och synlig.

Icke förr hade emellertid barkassen intagit denna ställning innan alla ombordvarande störtade fram till den reling, som vände mot »platsen». Och den syn de sågo var sannerligen värd att ses.

Det var sjöormen.

Den veritabla, fullkomliga sjöormen.

Den stack i väg med förfärlig fart tvärs över sjön. Dess rygg var grön och buktig i många slingringar, dess huvud vitt och stora vita »fenor» syntes här och där.

Sjöministern skrattade, så att hans ögon tårades.

»Ha, ha, ha -- inte trodde jag att fenomenet såg livs levande ut i alla fall.»

»Vilket fenomen?»

»Sjöormen.»

»Hur så?»
119

»Jo, vet ni vad som inträffat? ’Lucretia’ har exploderat där nere på sjöbottnen och dyningarna, sedda på tvären, det är just sjöormen det. Mr Sanderford vi äro färdiga med ’Lucretia’. -- Nästa båt! Ni har gjort något fel. Det går nog inte, som ni sade, med bara karbid. Troligtvis har acetylengasen fått för stort tryck där nere och av detta exploderat -- nej -- nästa båt, mr Sanderford. Men, eftersom vi ändå äro församlade här, så låt oss sätta fram vin och cigarrer och tillåt mig berätta om ’den fångade sjöormen’, en historia som jag läste för någon tid sedan och som naturligtvis var rena fantasien. Men nu har den fått sin fulla bekräftelse.»

Och då vinet och cigarrerna voro framsatta tog sjöministern till orda och berättade:

»Tänk bara», började ministern, »sade mr Bringley, om man kunde fånga sjöormen -- tänk bara äran och, och, och späcket.

Annat fann icke mr Bringley att tillägga.

Mr Sixten Bringley var hela klubbens skotttavla för kvickheter av alla slag. Naturen hade knusslat litet med fosforn, när hon vindlade ihop hans hjärna -- inte allt för mycket, något hade
120
den fått -- men inte var det vidare storslaget. Resultatet hade blivit att mr Sixten Bringley, som levde på vad hans pappas hjärnas större fosforhalt hade lyckats hopspara, var vad man skulle kunna kalla litet egen.

Vännerna i klubben skämtade med honom på många sätt, och Bringley fann sig i allt. Blott ett enda slags skämt tyckte han sig tvingad att protestera emot. Det var när någon berättade en rolig vits för honom ett par, tre timmar innan han skulle uppträda som ordförande i en mycket allvarligt sinnad förening -- hans enda förtroendeuppdrag. Ty det inträffade utan undantag, att den roliga vitsen just efter ett par, tre timmar uppfattades av mr Bringleys hjärna och att den då mottogs av nervapparaten, således att denna satte alla ansiktets skrattmuskler i gång.

Och de äldre, allvarligt sinnade damerna i föreningen kunde aldrig rätt förstå, varför den annars så stilla och fåordige mr Sixten helt omotiverat började gapskratta under diskussionen om negerbarn eller andra viktiga temata.

Sådant lågt skämt undanbad han sig alldeles.
121

Mr Sixten Bringley hade emellertid framkommit med uttalandet om sjöormen.

Det hade varit en förskräckligt het tid, och sjöormshistorierna hade ej heller uteblivit i tidningarnas spalter -- tvärtom -- där fanns sjöorm i alla möjliga och omöjliga former. Mr Bringley hade just slukat den sista -- därav kom sig hans uttalande.

»Späcket, ja», svarade unge Collet. »Vad skulle du göra med det, Sixten?»

»Åh, det vore nog bra för mycket», menade Bringley. »Smörja skor med, laga tran av och sådant.»

»Jag har en idé», sade unge Collet.

»Nå, låt höra», tyckte Sixten och rätade på sig, i det han satte monokeln fastare.

»Din jakt ligger ju segelfärdig, Sixten?»

»Alltid.»

»Om vi skulle resa ut och fånga sjöormen -- ja, idén är din, förstår du, det var ju du själv, som nyss föreslog det.»

Mr Sixten Bringley blev så häpen, att han gapade och släppte monokeln.

»På min ära», svarade unge Collet. »Tänk på äran -- och på späcket», tillade han.
122

»Ja du har rätt. Saken tål att tänka på.»

Hur det nu gick, så bet sig idén fast i mr Sixten Bringleys minne; den lämnade honom helt enkelt icke, natt och dag stod sjöormen för honom i sitt slingrande majestät.

Och icke fullt tre veckor efter detta samtal var jakten »Speedy» fullt färdig och klar för expeditionen.

Där funnos harpuner och en van harpunerare, en mitraljös och ett par små kanoner ombord. På däcket sågs alla möjliga andra fångstredskap, både av nyaste konstruktion och av äldre.

Och så gåvo de sig av, de bägge och ett par vänner till.

Den ende som trodde på missionen var mr Sixten Bringley. Alla de andra voro övertygade om att det skulle få en rolig och uppfriskande resa -- men att fånga sjöormen, död eller levande, det trodde de inte på.

Mr Sixten Bringley var trettio år, rik, oberoende, såg bra ut -- men han hade det där felet med fosforhalten i hjärnan -- och därför hade, trots allt, Alice Woodfall, hans tillbedda, omöjligt kunnat bestämma sig för att säga ja till hans ofta framförda frieri. Hon tyckte, att
123
Sixten var hopplös bara han öppnade munnen.

Men när han nu för henne omtalade sina planer att fånga sjöormen, höll hon sig allvarsam och sade:

»Lycka till, mr Bringley.»

Hur enkla och obetydliga dessa ord än voro, så tyckte dock Sixten, att de öppnade ett hav av sällhet för honom. Han skrev något på en bit papper och visade henne det, sägande:

»Om jag lyckas, får jag då sätta det här i tidningen?»

På papperet stod:

SIXTEN BRINGLEY
          OCH
ALICE WOODFALL
          Newyork.

Alice svarade leende:

»Ja, på ett villkor.»

»Och det är?»

»Att ni fångar sjöormen levande och att ni visar den för minst tusen människor.»

»Var lugn», tyckte mr Sixten Bringley och försökte att taga en liten kyss i förskott, men det lyckades inte alls.
124

Så blev det avsegling, och snart gungade Speedy på havet.

Resenärerna roade sig med allehanda, och den stackars mr Sixten Bringley fick sitta emellan. De sågo mycket märkvärdigt, men någon sjöorm varsnade de icke.

»Den filuren tycks ha god lukt», sade unge Collet.

»Varför det?» undrade Sixten.

»Den vädrar oss och håller sig, borta», genmälde Collet.

»Ja, kanske det.»

Så gingo väl fjorton dagar.

Då hände en solblank, stilla eftermiddag, att alla vännerna uppehöllo sig under soltältet på akterdäcket. Speedy låg alldeles stilla. Bakom dem stod solen och framför deras blickar utbredde sig havet mörkblått och härligt -- fullkomligt som en spegel.

»Ha, ha», skämtade Collet, »det är ju en fullkomlig ’sjöormsdag’.»

»Vad menar du», frågades.

»Varm dag, havet stilla, solsken, sjöormen kommer upp till ytan för att sola sig -- det är
125
ju den gamla historien», svarade Collet och alla skrattade.

Dock icke länge.

Ett stycke ifrån dem, snett åt höger, höjde sig något ur vattnet. Det liknade en mörk, stor, upp- och nedvänd skål.

Allt samtal förstummades; allas blickar bundos som av en trolldom -- --

Det mörka i fjärran höjde sig; det växte, och i stora, mörka bukter sköt det fram över vattenytan -- icke direkt på Speedy, utan förbi den, parallellt med horisonten där bortom.

»Sjöormen», viskade passagerarna under soltältet.

Nu sågo de odjuret ännu tydligare. Dess huvud var litet och bländande vitt, bakom det höjde sig i bågform den ena bukten efter den andra, och på deras ryggar sågs vita, yviga fenor. Bukterna avtogo i storlek mot stjärten till och försvunno till slut.

På få minuter drog odjuret förbi.

Unge Collet hade sinnesnärvaro nog att fotografera synen.

En knäpp i kameran -- och sjöormen var äntligen förevigad.
126

Men denna knäpp hade än större betydelse.

Den var, som hade den inlöst i kugghjulens följd just det lilla hjul i Sixtens hjärna, som hittills varit utan funktion, det lilla hjul, som nekat det hela att verka normalt.

Det blev mr Sixten Bringleys snilleknäpp.

Inom ett enda ögonblick såg det nyblivna geniet vad sjöormen var något.

Mr Sixten Bringley var ej att känna igen.

»Vänta», sade han, »snart komma svallvågorna.»

Och mycket riktigt; den ena väldiga böljan efter den andra kom Speedy att gunga långt efter synens försvinnande.

»Vad går det åt Sixten?» undrade de andra.

Och de hade orsak att undra; hans ögon hade fått ett liv och en glans, som ej funnits där förr; hela uttrycket var förändrat -- det var ej längre samme man de sågo framför sig. Och förvåningen steg än mera, när han yttrade:

»Jaha, mina herrar! Vår kryssning har nu givit sitt resultat.»

»Men sjöormen? Den försvann ju, vi måste vänta tills den dyker upp igen.»
127

De försökte åter att driva med honom, men det lyckades ej längre, och de slutade snart, frågande vad han menade.

»Det behövs ej alls. Jag har fångat den -- --»

»Förklara dig.»

»Jo, ser ni», genmälde Sixten Bringley, jag vill förklara er saken. Det, som kallas för sjöormen, är följden av ett rätt ofta uppträdande naturfenomen -- -- --»

»Vad i all världen är det med Sixten?» undrade Collet, som just kom upp från mörkrummet, där han framkallat plåten med sjöormens bild. »Hur är det fatt, Sixten? Du talar som en professor.»

»All right med mig, min gosse. Låt oss se på plåten!»

På denna syntes emellertid endast otydligt fenomenets konturer, det hade visat sig på för stort avstånd.

»Nå, låt oss höra mera om din fångade sjöorm», ropades i kor.

Men Sixten Bringley hade med ens blivit sluten -- han ihågkom plötsligt, att han ju också skulle visa fram sin fångade sjöorm för tusen människor. Hur i all världen skulle det gå till?
128

»Nå?» frågade sällskapet.

»Sjöormen är klar nog; det är något annat», menade Sixten.

»Åh, du driver med oss.»

Nu var det deras tur att hållas för narrar.

»Vi resa hem nu», förklarade Bringley.

Och därmed blev det.

Historien kom i tidningarna, och porträttet som skulle förklara det hela visade sig ej alls vara tillfyllest. Man skrattade en dag åt saken, så upptogos tankarna av annat, och äventyret glömdes.

Men mr Sixten Bringley glömde intet. Och äntligen fram på våren fick han idén fix och färdig -- han skulle visa sin fångade sjöorm.

I en vik utanför Newyork träffade han sina arrangemangs. Längs utefter ena stranden uppsattes provisoriska bänkar, publiken inbjöds och kom. Här skulle man få sig ett gott skratt, menade alla.

I annonserna hade tillkännagivits, att den fångade sjöormen endast visade sig i absolut stilla väder samt att åskådarna för att kunna se den måste ha solen i ryggen.
129

Äntligen inträffade så en dag dessa båda omständigheter i förening. 6,000 människor väntade i spänning.

Där, nära högra stranden, sköt något upp ur vattnet -- det sprutade högt av skum. Så rullade det fram tvärs framför åskådarna en väldig, buktande, hemsk varelse. Ett par minuter varade synen, så försvann den igen. Äntligen hade sjöormen setts, fotograferats och kinematograferats.

Och efter en halv timme sågs den åter; denna gång dök den upp vid vänstra stranden och styrde kurs rätt mot den högra.

Efter varje gång slogo höga vågor mot stranden, och en hel massa döda fiskar kastades upp.

Dagen efter stod förlovningsannonsen mellan Sixten och Alice att läsa i tidningarna.

»Vad är det för knep, min älskling?» frågade fästmön.

»Jo, det är helt enkelt. Det man kallar sjöorm är bara en viss vågrörelse. Den uppstår genom ett hastigt slag -- -- --»

»Ute på havet?»

»Ja. Havsbottnen är, liksom jordytan
130
underkastad förändringar -- skalv. När nu ett sådant inträffar, vattnet är spegelblankt och solen står bakom åskådaren, så ser man de koncentriska vågorna tvärs för -- det blir liksom rullande, mörka bukter, ungefär som detta utkast visar.»

»Men det vita, lilla huvudet?»

»Skummet framför första svallvågen.»
131

»Och fenorna?»

»Skummet på bukternas toppar. De första bukterna äro alltid störst -- det är så alltid.»

»Men hur kunde du fånga den och visa den?»

»Dynamit, min flicka, dynamit fick tjänstgöra som ett mindre vattenskalv.»

Sjöministern hade slutat sin berättelse.

»Och nu, mina herrar», tillade han, »nu ånga vi hem och vänta på -- nästa båt. Lycka till, mr Sanderford. Och på återseende.»


The above contents can be inspected in scanned images: 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131

Project Runeberg, Mon Dec 17 19:31:58 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lusitani/18.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free