De hade sagt farväl till fru Strömberg och skilt sig från Lilla Mårbacka. Barnen hade packat in sina dyrbara snäckor, och de stora hade låst sina koffertar. Nu höllo de på att gå ombord på ångbåten, som skulle föra dem från Strömstad.
Det stod en massa folk nere på kajen. Det var inte endast kapten Strömberg och deras båtlag och andra bekanta badgäster, utan många, många fler.
»Jag tror, att alla lotsar och sjökaptener och fiskare, som finns i staden, har kommit tillstädes,» sade en av herrarna, som brukade segla med dem.
»Ja, och alla baderskor och fiskmadammer till på köpet,» anmärkte en annan.
»De har nog kommit ner för att säja farväl till Gustav,» sade fru Lagerlöf. »Han gör sig bekant med alla människor.»
Löjtnant Lagerlöf hade så många att säga farväl till, att han höll på att inte komma med båten. Alla visste, att han hade kommit till Strömstad för att söka bot för ett litet barn, som inte kunde gå, och de passade på att lyckönska honom.
»Dä ä roligt, löjtnanten, å se, att den lilla flickan nu står på däcket breve di andra barna,» sade en fiskare.
»Det var nog din vitling, Olaus, som gjorde henne frisk,» sade löjtnanten raskt.
»Ja, vitling ä bra mat, dä,» svarade fiskargubben.
Löjtnanten hade redan vänt sig till en grupp baderskor.
»Tack ska ni ha!» sade han. »Ni har också haft er del i det goda verket.»
»Du får lov att komma ombord, Gustav,» ropade fru Lagerlöf från däck. »Det har blåst för tredje gången.»
I allra sista minuten kommo två små finklädda flickor vandrande över landgången. De skyndade fram till småflickorna Lagerlöf, nego, togo i hand, önskade lycklig resa, lämnade dem var sitt litet paket och sprungo så i land igen.
Det var de två sockerbagardöttrarna, som Anna hade umgåtts med hela sommarn. Den lilla sjuka flickan kände dem knappast. Hon blev rent överväldigad av att de hade lämnat en avskedsgåva också till henne.
Då hon vecklade upp papperet, fick hon se något mycket vackert: ett rött sidenband, på vilket var fastklistrat ett stycke papjemasché med några i svart silke utsydda bokstäver. »Dä ä ett bokmärke,» sade Back-Kajsa, »Dä ska ho ha te å lägga i psalmboka.»
»Det står
Det röda sidenbandet med papjemaschébiten och de svarta silkessydda bokstäverna kom längre fram att ligga i hennes psalmbok i mångfaldiga år. Och när hon om söndagarna slog upp den i kyrkan och fick ögonen på bokmärket, förde det gärna hennes tankar till långt avlägsna tider.
Hon kände lukt av havsstrand, hon såg för sig båtar och sjöfolk, knappast havet självt, men alla slags snäckskal, maneter, krabbor, sjöstjärnor, vitling och makrill.
Därpå dök det ljusröda lilla huset vid Karlsgatan upp ur glömskan. Hon såg paradisfågeln, kaptenskan Strömberg, Jakob, Holmen Grå, Östra hamngatan, ångbåten Uddeholm och de tre hästarna, som drogo stora täckvagnen.
Till sist såg hon också hur vagnen körde in på en stor, grön gräsplan, som var omgiven av låga, röda byggnader, sammanbundna av vita staket. Den stannade framför ett långt, rött boningshus med små fönster och en liten förstukvist, och hon hörde alla, som åkte, ropa med en mun: »Gud ske lov, att vi är hemma igen!»
Alla de andra kände genast igen, att detta var Mårbacka, alla utom hon. Hade hon varit ensam, skulle hon inte ha vetat vad detta var för ett ställe. Hon kom nog ihåg sitt hem, men hon hade aldrig förr sett hur där såg ut.
På förstukvisten stod en liten, krokig, vithårig, vacker gumma i randig kjol och svart tröja. Det var farmor. Henne kom hon också så väl ihåg, men hon visste inte alls, att hon såg sådan ut.
Och på samma sätt var det med bror Daniel och lillan och hushållerskan och Otello. De voro allesammans nya för henne. Hon kom ihåg dem, men sett dem hade hon aldrig förr gjort.
Hon fördes fram till farmor och fick visa, att hon kunde gå. Sedermera, då hon i Östra Ämterviks kyrka satt böjd över bokmärket, tänkte hon, att hon inte bara hade lärt att gå under Strömstadsresan. Hon hade också fått lära att se.
Det var tack vare den resan, som hon visste hur de sågo ut, alla hennes närmaste, medan de voro i sin krafts dagar och gladde sig åt livet. Hade den inte varit, skulle allt från den tiden ha varit utplånat ur hennes minne.
Men med det lilla röda bandets hjälp fortforo de att leva. »Låt inte
glömskan gro över allt detta!» sade det till henne. »Kom ihåg dina
föräldrar, som voro så måna om att deras lilla barn skulle bli en
frisk och riktig människa och inte gåvo sig någon ro, förrän de funno
bot för dig! Kom ihåg Back-Kajsa och hennes stora kärlek och tålamod
och all den förskräckelse både på land och på hav, som hon fick
genomgå för din skull!»
