- Project Runeberg -  Mårbacka /

Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Året efter Strömstadsresan hade de små barnen på Mårbacka en så stor sorg.

Det var då, som deras farmor dog. Alltintill dess hade hon varje dag suttit i hörnsoffan i sängkammarn och berättat sagor och sjungit visor.

De små barnen kunde inte minnas annat, än att hon hade hållit på att berätta och sjunga från morgon till kväll och att de hade suttit bredvid henne och lyssnat. Det hade varit ett härligt liv. Inga andra barn hade haft det som de.

Var deras farmor hade lärt sina sagor och visor, det visste de inte, men hon trodde själv varje ord, som hon berättade. När hon hade talat om något riktigt märkvärdigt, brukade hon blicka de små barnen djupt in i ögonen och säga till dem i sin mest övertygande ton: »Allt det här är så sant, som att jag ser er och ni ser mig.»

En morgon, då barnen hade kommit ner till frukost, hade de inte fått gå in i kökskammarn och säga godmorgon till farmor, som de brukade, därför att hon var sjuk. Sedan hade hörnsoffan i sängkammarn stått tom hela dagen, och det hade varit omöjligt att begripa hur de långa timmarna skulle få ett slut.

Några dagar efteråt talade man om för de små barnen, att deras farmor var död. Och när hon låg färdigsvept i sin kista, fördes de fram för att kyssa hennes hand. De voro rädda för att göra det, men då sade någon till dem, att detta var sista gången, som de kunde tacka farmor för all den glädje, som hon hade berett dem.

Sedan kom det en dag, då visor och sagor körde bort från gården, inpackade i en lång, svart kista, och aldrig vände tillbaka.

Det blev en tid av tung saknad för de små barnen. Det var, som om dörren till en hel vacker, förtrollad värld, där de förr fritt kunde gå ut och in, hade blivit stängd. Och nu fanns det ingen, som förstod sig på att öppna den dörren.

Så småningom lärde de sig att leka med dockor och leksaker som andra barn, och då kunde det ju se ut, som om de inte mer saknade sin farmor eller kommo ihåg henne. Men så var det visst inte, utan hon levde alltjämt kvar i deras hjärtan. Och alla de små historier, som den gamla hushållerskan berättade om deras farmor, kunde de aldrig tröttna att lyssna till. De gömde dem och bevarade dem såsom skatter, som de aldrig ville förlora.


Project Runeberg, Sat Jan 13 00:05:34 1996 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mbacka/12.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free