- Project Runeberg -  Mårbacka /

Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Det var en gammal jungfru. Hon hade tjänat några år hos fru Lagerlöfs föräldrar i Filipstad, och hon hade sett henne som barn, och nu på gamla dagar var hon bosatt i Ämtervik. Ett par gånger om året brukade hon komma till Mårbacka och hälsa på.

Hon var lång, vacker och vithårig. Hon hade en sträng mun och en bestämd näsa och ett allvarsamt väsen. Hon tyckte om präster och kolportörer och gick på bönemöten och syföreningar. Och man fick inte tala med henne om dans eller romaner eller om kärlek, för det kunde hon inte stå ut med.

Inte heller tordes man tala illa om folk i hennes närvaro, inte fick man resonera om vackra kläder, och inte ville hon höra talas om allt det syndiga, som skedde ute i världen.

Det var inte så gott att veta vad man skulle hitta på att tala med henne om. Det var knappast några andra samtalsämnen att välja på än matlagning och väderlek. De räckte ju länge, men det kunde ta slut på dem också, för Jungfrun var inte mångordig, hon gav bara korta och väl avvägda svar på allt det, som man frågade om. De visste ju allesammans, att det fanns ett sätt att få Jungfrun att tala, men det hade sina risker, det också. En gång i tiden hade Jungfrun varit hushållerska i en stor prostgård, och prostens hade haft tjugo barn, alla levande och till mogen ålder komna. Den familjen höll Jungfrun reda på alltjämt, och det var hennes stora glädje att tala om den.

En eftermiddag sutto de och drucko kaffe i matsalen på Mårbacka. Kaffebrickan stod på matbordet med koppar och fat och sockerskål och gräddsnipa och småbrödskorg, och bredvid den stod kaffekokarn, för de brukade inte slå upp kaffet på kanna, annat än när det kom storfrämmande.

Var och en gick fram och slog i kaffe åt sig i tur och ordning. Ingen tog mer än en bit socker, en veteskorpa och en rågskorpa. Inte heller tog någon mer än en kringla eller en pepparkaka eller ett bakelse, om det var sådana saker framsatta. När man hade fått sin kopp fylld, satte man sig att dricka var och en på sin plats. Fru Louise Lagerlöf satt i ena soffhörnet, mamsell Lovisa Lagerlöf i det andra och löjtnant Lagerlöf i sin gungstol, som var hans och ingen annans och där aldrig någon annan människa vågade sätta sig. Herr Tyberg, som var Johans informator, satt på en rottingstol, och mellan dessa fyra stod ett runt alrotsbord. Johan Lagerlöf satt vid ett av de små fönsterborden, vid det andra satt Anna, och vid det hopslagna spelbordet i kakelugnsvrån sutto de två småflickorna Selma och Gerda, som för resten ansågos för unga att dricka kaffe, utan fingo nöja sig med var sitt glas mjölk.

Denna dagen hade Jungfrun kommit på besök och var närvarande vid kaffedrickningen. Hon hade tagit plats på en av de svarta rottingstolarna, som annars stodo inskjutna under matbordet. Hon hade kommit att sitta nästan mitt i rummet, och alla de andra kunde se henne och tala med henne.

Medan kaffedrickningen pågick, hade man gått igenom alla ofarliga samtalsämnen och gjort slut på dem, och löjtnant Lagerlöf, som inte kunde tåla, att det blev något uppehåll i konversationen, började på att fråga ut Jungfrun om missionen och kolportörer och syföreningar och bönemöten.

När man nu visste hurudan han var och hurudan hon var, så var det klart, att detta inte kunde gå väl i längden.

Fru Lagerlöf gjorde ett försök att få dem in på ett annat ämne, mamsell Lovisa gav sin bror en liten knuff med armbågen, och herr Tyberg fäste uppmärksamheten på att kaffet var så utmärkt gott den dagen. Men löjtnanten och Jungfrun, de höllo på med sitt, och de började allt på att bli litet heta i huvudet.

Nu visste ju fru Lagerlöf, att om Jungfrun skulle bli stött på något, som löjtnanten yttrade om »miss-i-onen», då skulle hon inte komma tillbaka på minst ett år. Men Jungfrun hade det allt så ställt, att hon behövde komma till Mårbacka och få sig några goda mål mat och en god förning av mjöl och sovel åtminstone vart halvår.

Fru Lagerlöf såg sig ingen annan råd i sin ängslan, utan hon tog sig för att fråga Jungfrun vad det hade blivit av alla de tjugo prostgårdsbarnen.

I samma ögonblick glömde Jungfrun både den yttre och inre »miss-i-onen» och alla kolportörer och hedningabarn och till och med den ogudaktiga löjtnant Lagerlöf. Hon sken upp som en sol, och hon började genast på att berätta.

»Det var det märkvärdigaste, som jag har vari me om i hela mitt liv,» sade Jungfrun. »I den gårn måste vi ställa till me stortvätt var fjortonde dag, å bykkarena va i alla fall fulla me kläder. En fick allri äta ett mål ensammen, utan en måste ha ett barn ve vardera sidan, som en skulle lägga för mat å hjälpa me ätningen. Å när det skulle sys linne, fick en ta hem hela balar me tyg. Å skomakare å skräddare å sömmersker, di hann allri å resa till andra ställen i socken, di hade nog å göra på detta enda.»

»Men, kära Jungfru Anna, hur kunde prostens dra opp en sådan skara barn?» sade fru Lagerlöf, för att hon skulle komma riktigt i gång.

»Jo, vet frua, det gick, och di blev utmärkta människor allihopa,» sade Jungfrun. »En skulle allri ha sett bättre barn. Tänk bara den äldsta dottern, Eva, va hon hade för ett handlag me å sy småkläder å sköta om småbarn! Hon blev också gift ve sjutton års ålder me komminister Jansson i Skilanda, å när han dog, fick hon en prost i Västergötland. Hon hade en hel mängd barn, men sen hon hade stått brud första gången, visa hon sej allri mer i föräldrahemme.»

»Hon tyckte väl, att där var fullt nog ändå,» sade löjtnant Lagerlöf torrt.

Småflickorna borta i kakelugnsvrån gåvo till ett litet skratt, men de fingo ett så strängt ögonkast av Jungfrun, att de genast tystnade.

»Den nästa i ordningen va en pojke, som hette Adam,» sade Jungfrun. »Han va det värsta barn å skrika, som jag har råka ut for. Å när han sen blev präst, mässa han så vackert, att han blev kallad till hovpredikant. Han kunde ha blitt gift me vem han ville, men han hade ingen lust, utan han blev ungkarl i hela sitt liv, va det nu kunde ha berott på.»

»Ja, säj det,» sade herr Tyberg, och omigen började småflickorna på att fnittra, men Jungfrun gav både dem och herr Tyberg en blick, så att de blevo tysta och skräckslagna.

»Den, som kom därnäst i ordningen, va en pojke, som blev kallad Noak,» sade Jungfrun. »Å vet herrskape, att han va så styv till å fiska å skaffa mat till huse, så att vi va tacksamma mot honom, både jag å mor hans. Han blev präst i Halland, å så länge han levde, skicka han vart år en stor tunna me salt lax hem till föräldrarna.»

»Apropå om lax...,» sade löjtnant Lagerlöf, och han ville säga någonting om att de borde ta hem en ny laxfjärding, men det var inte möjligt att ta ordet från Jungfrun.

»Den nästa va en pojke, som hette Sem,» fortfor hon, »å han blev en likaså stor jägare, som Noak hade vari fiskare. Herrskape skulle bara ha sett alla di tjädrar å harar, som han kom hemdragandes me. Han blev präst, han också, å fick ett stort gäll nere i Skåne. Å var vinter skicka han hem ett rådjur, som han själv hade skjuti.»

När Jungfrun hade slutat med Sem, hämtade hon andan och såg sig omkring. Men alla sutto tysta och undergivna, ingen tänkte på att avbryta henne.

»Den, som kom efter di tre pojkarna, va en flicka, som hette Sara, å det törs jag försäkra inför både Gud å människor, att jag allri har råka någon, som har haft såna anlag för å lägga in gurkor å koka sylt å saft. Men hon blev inte gift i alla fall. Hon for till Stockholm och skötte hushålle åt den brodern, som hade blitt hovpredikant.

»Den nästa va också en flicka,» sade Jungfrun, »å Rebecka va namne hennes. Jag får säja, att hon va den, som jag minst förstog mej på åv alla barna. Hon hade så gott läshuve, så hon kunde ha blitt präst, hon som bröderna, å så kunde hon sätta ihop vers. Folk sa, att det va ingen i hela lande, som va så styv till å dikta vaggvisor. Hon blev gift i alla fall, men bara me en skolmagister.»

I detta ögonblicket blev Jungfrun avbruten, därför att innepigan kom med nykokt kaffe och det skulle drickas påtår.

»Jag undrar allt om det fanns någon i det där sällskapet, som kunde koka en ordentlig kopp kaffe,» sade löjtnant Lagerlöf.

»Löjtnanten tar orde ur mun på mej,» sade Jungfrun. »Det kan låta konstigt, men den, som hade mest anlag för matlagning åv alla barna, det va den fjärde pojken. Han hette Isak, å han va så flink å vispa en sås å bryna en stek, att en kunde ha riktigt go hjälp åv honom i spisen.»

»Han var väl ändå styvast i att koka barngröt,» sade herr Tyberg.

Runtomkring i rummet, och inte bara ifrån kakelugnsvrån, hördes det fnissningar, men fru Lagerlöf höll sig allvarsam.

»Det är märkvärdigt, att Jungfru Anna kan ha ett sådant minne och komma ihåg allt detta,» sade hon, för att den gamla inte skulle komma i misshumör.

Jungfrun var nog lättstött annars, men inte när hon fick tala om sina kära prostgårdsbarn. Då var hon orubblig. Men herr Tyberg hade i alla fall hjälpt dem ifrån Isak. De fingo inte höra hur han utnyttjade sina talanger.

»Di två nästa va tvillingar å fick heta Jakob å Esau,» sade Jungfrun. »Di va lika varandra som två bär, å jag kunde allri lära mej å skilja dom åt. Jag har allri sett barn så duktiga till å hoppa å rida å springa å gå på skridskor, men di blev präster, di också.»

»Jag trodde, att de skulle bli lindansare,» sade löjtnant Lagerlöf.

»Di blev präster, di me,» sade Jungfrun utan att låta störa sig. »Esau kom till Jämtland å fick klättra i fjällena, Jakob kom till Bohuslän å fick krångla i båtar å skepp. Di kom på sin rätta plats å fick användning för di gåvor, som Gud hade gett dom, di liksom deras syskon.»

»Men hur gick det nu med Josef?» sade löjtnanten.

»Det va två flicker först, löjtnanten, som hette Rakel å Lea,» sade Jungfrun utan att låta sig bekomma. »Di va snälla i trägårn, den ena plantera, å den andra plocka ogräs. När biskopen kom på visitation, sa han, att han allri hade smaka såna ärter å såna jordgubbar. Å det va Rakels å Leas förtjänst. Di blev gifta me var sin brukspatron. Å nu kommer jag till Josef.»

»Han blev väl lantpatron, han,» sade löjtnanten.

»Han blev arrendator hos sin far,» sade Jungfrun, »han skötte väl både åkrar å kor å skaffa mat åt föräldrar å syskon.»

»Var det inte det jag kunde tro?» sade löjtnanten, och med detsamma reste han sig och gick bort till dörrn, där han hade hatt och käpp hängande, och smet ut utan att säga något.

»Den trettonde hette David,» sade Jungfrun. »Han blev gift tre gånger, å me vardera frun hade han tre barn. Om herrskape så önskar, kan jag nämna alla fruarnas å barnas namn nu genast. Men kanske det ä bäst å hålla på me di tjuge syskona?»

Ja, det tyckte alla vara rådligast, men inför dessa utsikter blev fru Lagerlöf ängslig. »Jag ska gå efter ett arbete,» sade hon, »så kan jag följa med bättre.» Men det dröjde allt en god stund, innan hon kom tillbaka med det arbetet.

»Den fjortonde va en flicka, som hette Debora. Hon va så snäll å gå mej till handa ve bröbakning. Hon blev allri gift, hon flytta allri hemifrån. Hon måste stanna i prostgårn för å hjälpa sin mor me å sköta om småsyskona. Ibland va hon så konstig. Då sa hon, att hon tyckte om den katolska relijonen, därför att den inte tillåter präster å gifta sej.»

När Jungfrun hade kommit så långt, hördes det ett litet buller nere vid dörrn. Det var herr Tyberg, som hade smugit sig ut så sakta, att ingen hade märkt det, förrän han var borta.

»Den femtonde,» sade Jungfrun, »va en flicka, som hette Marta. Hon va den största skönhet en kunde se, men hon va också lite konstig. När hon va sjutton år, gifte hon sej me en prost, som va sextitvå, bara därför att hon ville komma hemifrån.»

Nu reste Anna och Johan på sig. De sade, att de skulle gå ut och hämta in ljus, därför att det höll på att bli mörkt. Men det dröjde allt länge, innan de hunno att tända det ljuset.

»Den sextonde hette Maria,» sade Jungfrun. »Hon va ful, å hon sa, att hon allri kunde få varken präst eller herrkarl, men hon ville prompt hemifrån, å därför tog hon å gifte sej me en bonddräng.»

Mamsell Lovisa satt troget kvar i sitt soffhörn hela tiden. Hon sov gott och tryggt, men det märkte inte Jungfrun.

»Den sjuttonde va inte mer än aderton år, när jag flytta från prostgårn. Hon satt å hjälpte prostinna me å skriva brev till alla syskona, för det va mer än en enda människa kunde rå me.»

Nu var det någon, som tog i dörrlåset och öppnade dörrn en smula. Men den sköts genast igen.

»Den adertonde,» sade Jungfrun, »va bara femton år, men han sa, att han skulle resa till Amerika, därför att han inte kunde stå ut me all den släkt, som han hade å dras me. Å numro nitton å tjuge, di va bara fjorton å tretton, då jag sist såg dom.»

I samma ögonblick, som hon sade detta, kom fru Lagerlöf in med sin stickning, och Anna kom med lampan, och mamsell Lovisa vaknade.

»Tack, tack, kära Jungfru Anna!» sade fru Lagerlöf. »Detta ska vi aldrig glömma. Det har varit en så god lärdom både för mig och mina barn.»



Project Runeberg, Sat Jan 13 00:05:41 1996 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mbacka/25.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free