- Project Runeberg -  Mårbacka /

Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Mamsell Lovisa Lagerlöf brukade kläda brudar. Men det var inte så, att alla, som gifte sig inom socknen, kommo till henne för att bli pyntade, utan bara döttrarna ur de allra förnämsta bondhusen. Det kunde vara två eller tre om året, ibland ingen alls.

Förr i världen, när prästen bodde på Mårbacka, hade det troligen hört till prästgårdsfruntimmernas skyldigheter att smycka brudarna, framför allt sådana, som skulle vigas i kyrka. Mor och mormor och mormors mor och mormors mormor hade nog haft samma syssla före henne. Det var bara ett gammalt bruk, som hon hade tagit i arv.

Hon hade också fått ärva all den brudgrannlåt, som under tidernas lopp hade samlat sig på Mårbacka. Hon ägde ett stort gammalt skåp, där hon i en av lådorna förvarade långa halsband med pärlor av glas, korall eller bärnsten. Hon hade en samling av gamla sköldpaddskammar, som stucko upp ett kvarter ovan huvudet, och av små, styva, halvrunda pappformar, som voro övermålade med blommor eller klädda med vitt siden och brukades på den tiden, då man skulle vara klädd i stycke och mössa. Hon ägde också en hög brudkrona av papp, vars taggar voro överklädda dels med guldpapper och dels med grönt och skärt taft. Hon ägde kransar av konstgjorda rosor och många alnar gröna sidenband, påsydda med blommor av skärt siden. I samma låda funnos också Jenny-Linds-lockar, som skulle hänga ner i pannan, hårnålar med dinglande kläppar, örhängen av långa, oäkta pärlor, alla slags broscher, armband och skospännen av mässing och besatta med falska rubiner, ametister och safirer.

På den tiden, då dessa saker begagnades, var det både ansvarsfullt och arbetsamt att kläda en brud. Då kunde brudsätan få sitta många dagar före bröllopet för att sy fast brokiga sidenband runtom brudklänningens ärmar och kjol. Ibland måste man klistra nytt guldpapper på kronan, göra nya pappersblommor och skura alla mässingssaker blanka, så att de lyste som guld.

Och fastän nästan all grannlåten var oäkta gods, så kan man nog förstå, att en bondbrud med stor, hög krona och bred blomkrans på huvudet, med en mängd mångfärgade pärlband om halsen, med brokigt sidenskärp och brokiga band omkring kjolen, med smyckade handleder och spännen i skorna var den grannaste syn man kunde få skåda.

Det var väl också den mest passande dräkt för en högväxt och klarögd och rödkindad bondflicka, som hade fått sin kropp utvecklad under strängt arbete och sin hy brynt under mycken rörelse ute i det fria. Under prakten rörde hon sig värdigt och stolt, såsom kände hon sig upphöjd över sina likar. För brudgummen syntes hon på bröllopsdagen som en drottning, en rikedomsgudinna. Hon var den grannaste av alla rosor på ängen, och hon lyste för hans ögon som ett förgyllande skrin.

Men när mamsell Lovisa klädde brudar, då fick hon inte mer begagna sig av den gamla brudgrannlåten. Nu skulle det vara en liten, tunn krona av myrten och en liten, tunn krans, likaledes av myrten, och en stor, vit slöja, och det var nästan alltsammans. Ibland kunde hon fästa ett rött sidenband om livet på den släta, svarta ylleklänningen, och guldbrosch, guldkedja, guldarmband och guldur brukade hon låna sina brudar för att något litet lysa upp enkelheten.

Säkert suckade hon efter den gamla tiden. Hon såg, att det var något galet med att vara så sparsam på färger och prydnader och att gömma undan de kraftiga och kanske litet grova dragen i en skir, vit tyllslöja. Det var ett bruk, som passade för bleka stadsfröknar, som ville synas för brudgummen som någonting drömlikt och oberört. Hon medgav, att också detta kunde vara vackert, men nog hade bondbrudarna tagit sig bättre ut med den gamla ståten.

Och så besvärligt det var sedan med att skaffa myrten till krans och krona så här långt borta på landsbygden! Hon drog upp små myrtenträd själv, men de ville just aldrig växa för henne, och brudarna hade som oftast ingenting att hjälpa till med.

En gång råkade mamsell Lovisa illa ut. En medelålders människa, Kajsa Nilsdotter, kom och bad, att hon skulle kläda henne till brud. Hon var inte av någon särdeles förnämlig bondesläkt, men mannen, som hon skulle gifta sig med, var skollärare. Hon ansåg, att hon gjorde ett så gott parti, att ingen mindre än mamsell Lagerlöf borde sätta på henne brudstassen.

Ja, mamsell Lagerlöf var inte ovillig. Hon gjorde bara det villkoret, att bruden skulle hjälpa henne att skaffa myrtenkvistar. »Min myrten är nästan utgången,» sade hon, »och jag vet inte var jag ska få någon annan.»

Bruden lovade, att hon skulle skaffa myrten till både krona och krans, men hon höll sitt löfte mycket illa. Dagen före bröllopet sände hon till Mårbacka några få kvistar, med blad så svarta och skadade, att man knappast kunde använda dem till en brudkrona.

Det blev ett bekymmer. Mamsell Lovisa plundrade sin egen myrten på alla de gröna kvistar den ägde, men det förslog inte långt. Pigorna sprungo till granngårdarna för att få hjälp, men kommo tillbaka med få och dåliga kvistar. Alla myrtnar tycktes vara sjuka detta år. Bladen voro svarta och föllo av, bara man rörde vid dem.

Men att sätta något annat grönt i brudkronan än myrten, det gick inte heller an. Fint, nyutslaget lingonris är ju bra likt myrten, men att bära en brudkrona av lingonris skulle vara en stor vanheder. Bruden kunde rentav komma att tycka, att hon inte vore ordentligt vigd.

Mamsell Lovisa lade de dåliga kvistarna i vatten och arbetade sedan långt in på natten med krona och krans. Det såg hopplöst ut, men hon gjorde sitt bästa.

Nästa morgon vandrade hon helt stilla och oförmärkt uppför allén och inåt skogen. Ingenting bar hon i handen, när hon gick dit, ingenting, när hon kom därifrån.

När hon genom köket gick in i sitt rum, klagade hon över att hon aldrig hade haft så svårt för att binda en vacker brudkrona som denna gången. Pigorna tyckte, att det var synd om henne, och erbjödo sig att springa till ännu flera stugor för att tigga myrtenkvistar. »Nej, tack,» sade hon, »nu är det för sent. Brudparet kan vara här när som helst.»

Hon gick in till sig, stack in ännu några kvistar i krona och krans, där de voro som tommast. Sedan visade hon sitt verk för hushållerskan och pigorna.

»Men hur i all världen har mamsell Lovisa burit sej åt?» sade de. »Den här kronan å kransen a ju likaså vackra som di hon brukar å binna. Å dä va mest bare nakne kvister å svarte löv, som ho hade å tillgå!»

Mamsell Lovisa förklarade för dem, att myrtenkvistarna hade tagit upp sig, när de hade fått ligga i vatten. Det var mest damm och rök, som hade gjort dem så svarta, sade hon.

Strax därpå kom brudparet, och bruden blev klädd i mamsell Lovisas rum. Hon var ju inte ung längre, men hon hade ett präktigt och trevligt utseende. När hon var färdig, fördes hon in i förmaket, för att hon skulle se sig i den stora spegeln där, och hon var stornöjd. »Allri kunne jag tro, att jag skulle komme å se sån ut,» sade hon.

Hon tog fram en eau-de-cologne-flaska och ett vackert skrin, som var hennes fästmansgåva. Skrinet var fyllt med små karameller, sockerbitar, russin och pastiljer, och nu gick hon omkring och bjöd först mamsell Lagerlöf och sedan alla de andra. Man fick slå på sig litet av luktvattnet och välja ur skrinet en karamell eller en sockerbit. Hon såg mera nöjd och glad ut, än de unga brudarna brukade göra, och av alla fick hon höra, att hon var vackert och väl klädd.

Ett par ögonblick efteråt reste hon och brudgummen till prästgården för att bli vigda och därifrån till brudens hem för att fira bröllop.

Första tiden av sitt äktenskap var Kajsa Nilsdotter fullkomligt lycklig. Mannen var mycket äldre än hon, men hon hade en sådan aktning för hans lärdom, att hon satte all sin ära i att pyssla om honom och skaffa honom ett trevligt hem.

Men så kom ett rykte smygande. Det måste ju ha utgått från en eller annan på Mårbacka, men ingen kunde säga vem som var första upphovsmannen. Det löpte runt hela socknen, och till sist var det väl någon god vän, som viskade det i Kajsa Nilsdotters öra.

»Mamsell Lovisa Lagerlöf har bundit din brudkrona av lingonris.»

Då hon först hörde ryktet, ville hon inte tro det. Detta låg ju utom möjlighetens område. Sedan började hon tänka efter. Hennes brudkrona hade ju varit lika vacker som någon annans. Den hade lyst grön på hennes huvud. Hon mindes hur stolt hon hade varit över att en herrskapsmamsell hade satt den på henne.

Men hade inte kronan varit alldeles för grön? Den våren, då hon gifte sig, hade alla myrtnar varit sjuka, det visste hon själv. Hon hade gjort många försök att skaffa riktigt grön myrten, men det hade inte lyckats henne.

Kanske att mamsell Lovisa hade tyckt, att det inte behövde vara så noga med henne, som kom från ett fattigt hem. Aldrig skulle hon ha vågat bjuda en krona av lingonris åt en hemmansägaredotter.

Hon gick och grubblade på detta, och hon talade med sin man om det. Hon undrade om de voro riktigt gifta, ifall det nu var så, att hennes krona var bunden av lingonris.

Mannen visste sig ingen råd med henne. Hon grät och var olycklig. Hon kände sig vanhedrad och forödmjukad. Mamsell Lagerlof hade tyckt, att hon inte var fin nog för att klädas till brud av henne, därför hade hon bundit hennes krona av lingonris. Och nu skrattade hon och hela socknen åt henne.

Mannen rådde henne att gå till Mårbacka och fråga mamsell Lovisa hur saken förhöll sig, och hon lydde honom verkligen.

Hon råkade komma till Mårbacka så opassande som möjligt. Det var stort kalas där den dagen, och när hon kom in i köket, hade man knappast tid att hälsa på henne. Hon frågade efter mamsell Lovisa, men hon var inne hos de främmande, och man ville inte hämta ut henne. Hon fick ursäkta, men det var så förfärligt stort kalas. Kanske att hon kunde gå in och sätta sig i kökskammarn, mamsell Lovisas rum, och vänta på henne där.

Hon gick in i rummet. Det var där, som lingonriskronan hade blivit satt på hennes huvud. Hon påminde sig hur glad hon hade varit den dagen. Men på samma gång tyckte hon nu, då hon stod här, att det var svårt att tro på möjligheten av ett bedrägeri.

Om en stund kommo två pigor från köket, bärande var sin bricka med fyllda vinglas, och gingo inåt rummen med dem. Dörrn hade blivit stående öppen efter dem, så att hon kunde se inåt sal och förmak, som voro fyllda med människor. Ja, det var riktigt stort kalas. Det var inte bara herrskaperna ifrån Ämtervik, som voro närvarande. Hon kände igen prostens och doktorns ifrån Sunne och magister Hammargren ifrån Karlstad, som var gift med mamsell Lovisas syster.

Hon blev generad och gick bort för att dra igen dörrn, men just i detsamma hörde hon några ord, som kommo henne att hejda sig och lyssna. Löjtnant Lagerlöf stod mittpå golvet med vinglaset i hand och tillkännagav med få ord sin syster Lovisas förlovning med komministern i Ämtervik, pastor Milén.

Sedan blev det ett gratulerande och skålande inne i rummen. Alla sågo nöjda och belåtna'ut, och det var ju inte så underligt heller. Mamsell Lovisa Lagerlöf var en fyrtio års människa, så att släktingarna hade väl knappast trott, att hon skulle bli gift. Pastor Milén var änkling med fyra små barn, som behövde uppsikt och vård. Det var ju så riktigt och passande.

Kajsa Nilsdotter hade hört sägas, att när mamsell Lovisa var ung, hade hon inte velat gifta sig, därför att hon inte hade hjärta att flytta ifrån föräldrarna, men nu, då båda voro döda, var hon väl glad att få ett eget hem.

Likaså hade hon hort sägas, att mamsell Lovisa inte ville lämna Mårbacka. Det passade också bra i stycke. Prästgården låg bara fem minuters väg därifrån.

Det liksom skar i Kajsa Nilsdotter, att hon skulle få det så bra, hon, som hade bundit lingonriskronan åt henne, och hon trädde hastigt tillbaka ur dörröppningen.

Då såg hon, att den gamla hushållerskan stod bakom henne. Hon hade ju vetat vad som var i görningen och hade kommit in för att höra förlovningen eklateras.

Den främmande lade sin hand tungt på hushållerskans axel.

»Jag kom hit för å få veta om mamsell Lovisa hade bundit mi brudkrona åv lingonris,» sade hon, »men dä passar sej kanske inte, att jag frågar'na om detta på en sån da.»

Hushållerskan blev litet häpen, men hon var inte den, som förlorade fattningen i första taget.

»Hur kan Kajsa säja någe så stollitt?» sade hon. »Dä vet väl alla här i huse va mamsell Lovisa hade för besvär mä er brudkrona. Vi sprang i varenda stuga å tiggde ihop myrten.»

Den andra stirrade på henne. Hon ville se henne ända in i själen för att få veta sanningen.

»Di säjer så överallt i sockna.»

Den gamla hushållerskan tänkte bara på att lugna henne och få henne ur huset, så att hon inte skulle stora mamsell Lovisa på hennes glädjedag.

»Dä säjer jag er, Kajsa,» sade hon, »att likaså säkert som mamsell Lovisas egen brudkrona ska bli bunden åv myrten, likaså säkert ä dä, att er va bunden åv myrten å ingenting annat.»

»Jag ska lägga di ordena på minne,» sade skollärarhustrun. »När jag får se va mamsell Lovisas brudkrona blir bunden åv, så vet jag hur dä va mä mi.»

»Dä kan ni lugnt göra,» sade hushållerskan.

Båda två gingo ut i köket. Där räckte Kajsa Nilsdotter handen till hushållerskan.

»Dä ä så gott, att jag går,» sade hon och såg nu ganska lugn ut. »Jag kan väl i alla fall inte få mamsell Lovisa te tals i da.»

Därmed gick hon sin väg. Hushållerskan återvände till sin spis och sin matlagning. Under gästabudsbrådskan glömde hon alldeles bort besöket. Först ett par dagar efteråt talade hon om för mamsell Lovisa vad Kajsa Nilsdotter hade frågat om och vad hon hade svarat henne.

Mamsell Lovisa blev alldeles blek, då hon hörde detta. »Å, hur kunde Maja säja så? Det hade väl varit bättre att erkänna, att jag band in två eller tre lingonkvistar i kronan. Mer var det inte.»

»Jag feck ju lov å få'na lugn, så att ho skulle gå sin väg,» urskuldade sig hushållerskan.

»Och så sa Maja, att min krona skulle bli bunden av myrten likaså visst, som hennes var det! Nu ska Maja få se, att jag ingen brudkrona får.»

»Å, nog blir mamsell Lovisa gift. Inte kommer pastor Milén å överge'na.»

»Det kan komma annat i vägen, Maja, det kan komma annat i vägen.»

Hon gick och ängslade sig för detta under ett par dagar, sedan glömde hon det väl. Hon fick annat att tänka på. Det skulle bli giftermål om ett halvår, och hon började med all flit arbeta på sin utstyrsel. Hon tog hem garn och satte upp vävar, hon sömmade och namnade. Till sist for hon in till Karlstad och gjorde uppköp. Då hon kom tillbaka därifrån, hade hon med sig tyg till brudklänning och en liten krona av järntråd, som myrtenkvistarna skulle fästas på. Hon ville ha en egen brudkrona, hon ville inte använda den vanliga stommen, som hade begagnats av så många brudar.

Men knappast var allt detta inköpt, förrän det verkligen kom något i vägen. Pastor Milén insjuknade och låg länge till sängs. Då han blev någorlunda återställd och kunde vistas uppe, var han alldeles förändrad. Man märkte, att han undvek att samtala med sin fästmö, och han gick aldrig den korta vägen över till Mårbacka för att råka henne.

Så snart som det blev sommar, reste han till en badort. Man hoppades, att han skulle bli frisk och sig lik, och det lyckades kanske, men under hela bortovaron sände han inte mamsell Lovisa ett enda brev.

Hon hade en förfärlig tid av ångest och oro, men hon trodde sig ju förstå, att han ville bryta, och hon skickade honom ringen tillbaka.

Den dagen, då hon gjorde detta, sade hon till den gamla hushållerskan: »Nu ser Maja, att min brudkrona, den blir inte bunden av myrten, den heller.»

--

Många år senare bad en av löjtnant Lagerlöfs unga döttrar sin faster, att hon skulle få låna litet brudgrannlåt till en utklädsel, och mamsell Lovisa lämnade henne nyckeln till skåpet, där de gamla skatterna förvarades. Skåpet stod inte i hennes rum, utan på ett vindskontor. Den unga flickan gick dit upp, satte nyckeln i låset och drog ut en låda.

Hon stirrade ner i den helt förvånad. Framför henne låg inte den vanliga brokiga grannlåten. I hela lådan fanns ingenting annat än en packe tyll, ett kulört sidentyg och en liten brudkrona av järntråd.

Hon förstod ju strax, att hon hade kommit orätt. Brudgrannlåten fanns ju i lådan till vänster där tätt bredvid. Men hon blev i alla fall stående ett ögonblick och såg ner i lådan. Det skar henne i hjärtat, att hennes stackars faster inte hade fått begagna sakerna, som lågo där. Hon visste, att fastern hade sörjt i åratal utan att vilja ta emot tröst. Man hade fruktat för hennes förstånd.

Någonting dök upp för hennes minne. Under den tid, då hennes faster hade varit som mest sorgsen och olycklig, hade hon en dag kommit in i hennes rum. Då hade fastern suttit där med en hög lingonris framför sig och den lilla järntrådskronan i handen. Hon hade klippt av ett par kvistar och börjat kläda kronan med dem.

I detsamma hade fru Lagerlöf kommit in.

»Men, Lovisa, vad är det du gör?» hade hon frågat, och hon hade sett forfärligt skrämd ut.

»Jag tänkte...,» sade mamsell Lovisa. »Om jag nöjde mig med en krona av lingonris... Ja, det är ju så dumt.»

Hon reste sig häftigt och sköt ifrån sig både kronan och lingonriset.

»Jag vet ju, att det är slut,» sade hon och började gå fram och tillbaka på golvet, vridande händerna. »Ingenting hjälper numera.»

»Kära Lovisa,» hade fru Lagerlöf sagt, »det var ju sjukdomens skull.»

Men mamsell Lovisa fortfor att gå fram och tillbaka i stor ångest och oro. »Om jag bara inte hade bundit lingonriset i Kajsa Nilsdotters brudkrona!» sade hon.

»Nej, men så får du inte tänka, Lovisa,» började fru Lagerlöf. I detsamma hade hon fått syn på barnet, som stod där med uppboldade ögon.

»Gå du in i salen, Selma!» sade hon. »Faster Lovisa har sorg, och ni barn får inte komma hit och störa henne.»



Project Runeberg, Sat Jan 13 00:05:43 1996 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mbacka/26.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free