Det klingar en silverbjällra från landsvägen. Fanjunkar Karl von Wachenfeldt kommer åkande.
Fanjunkar Karl von Wachenfeldt -- var det inte han, som en gång i tiden räknades som den skönaste mannen i Värmland, för att inte säga i hela Sverige? Var det inte han, som var Stockholmsdamernas gunstling under den där vintern på 1820-talet, då han vistades i huvudstaden för att avlägga något slags examen i lantmäteri? Var det inte han, som anordnade slädpartier och anförde kotiljonger med en sådan bravur, att han fördunklade alla den högre societetens vanliga balkavaljerer? Var det inte han, som valsade så hänförande och konverserade så fängslande, att hans förnäma släktingar, som till en början inte hade velat kännas vid den fattiga värmländska underofficeren, måste sända honom de ödmjukaste bjudningsbrev, därför att de unga damerna inte funno något nöje på en bal, där inte han var närvarande?
Och var det inte han, som hade en så överväldigande tur i spel, att han på det sättet förskaffade sig medel att under hela sin Stockholmsvinter leva flott som en gardeslöjtnant? Var det inte han, som blev bror med grevar och baroner, allt under det han äverglänste dem både i ridderlighet och i elegans? Var det inte han, som en kväll spelade första älskare på ett sällskapsspektakel hos amiral Wachtmeister och sjöng sina kupletter så eldigt, att han nästa morgon fann tjugo kärleksbiljetter i sin brevlåda? Var inte han den förste, som åkte på Stockholms gator med seldon och remmar, besatta med ett otal små dombjällror av silver? Var det inte han, som hela Stockholm kände, så att det viskades, var han visade sig, i Kungsträdgården likaväl som på Blå porten, i operasalongen likasåval som i tätaste gatuvimlet: »Se, där kommer Vackerfeldt! Ack, ack, ack, se, där kommer Vackerfeldt!»
Var det inte han, som efter den enda underbara vintern i Stockholm förde samma liv i Karlstad, ja, överallt, var han for fram? Var det inte han, som med fanjunkar Sellblad till kompanjon och trumslagar Tyberg till betjänt reste ner till Göteborg, gav sig ut för att vara en finsk baron och under hela fjorton dagar bröt på finska och höll spelbank för de rika grossörernas levnadslustiga unga soner? Var inte han den enda underofficer, som någonsin fick dansa med den stolta grevinnan på Apertin, och var det inte han, som blev så betagen i den vackra mamsell Widerström, då hon sjöng Preciosa på Karlstads teater, att han enleverade henne och skulle ha rest ända till Norge med henne, om han inte olyckligtvis hade blivit upphunnen i Arvika av hennes teaterdirektör?
Var det inte han äntligen, som kom till kapten Wästfelt på Angersby i Sunne som något slags adjutant och som genast satte liv i ungdomen i Fryksdalen? När hade där givits sådana ståtliga marknadsbaler eller sådana stormande julkalas eller glättiga kräftpartier eller romantiska vandringar till sköna utsiktspunkter? Den svärmiska kaptenskan på Angersby, som aldrig gjorde annat än låg på en soffa och läste romaner, såg inte hon i honom en förkroppsligad romanhjälte, och drömde inte hennes unga döttrar sina första kärleksdrömmar om honom? Och i granngården, på Mårbacka, där huset var fullt av vackra döttrar, hur gick det där? Kunde man där motstå en kavaljer, som hanterade locktången lika konstnärligt som gitarren och hade kärleksäventyrens gloriesken lysande över sitt ljusa, krusade hår?
Fanjunkar von Wachenfeldt åker backe upp och backe ner, medan den enda silverbjällran pinglar svagt och nästan jämmerligt. Förr i världen, under hans äras och krafts dagar, hade de sextio små silverbjällrorna, som hängde på hästens remmar och seltyg, klingat obeskrivligt muntert och modigt. De hade liksom ringt in hans triumfer, de hade förkunnat, att en segrare var i antågande. Men nu, då det endast finns en enda kvar, tycks den bara förkunna, att här färdas en man, vars lycka och glädje äro gångna.
Fanjunkarn åker efter sin gamla häst, Kalle, som är så märkvärdigt liten, att alla, som han möter, vända sig om och se efter den. Däremot är det ingen, som vänder på huvudet för att se efter hästens ägare.
När han reser förbi Gunnarsby gästgivaregård, stå där ett par unga flickor vid brunnen för att vinda upp vatten. Fanjunkarn hälsar med piskan och skänker dem av gammal vana sitt mest förföriska leende, men de ge honom bara den allra likgiltigaste blick. De tappa inte brunnskaret av häpnad, de bli inte stående med kinderna högt i brand och se efter honom.
Fanjunkar von Wachenfeldt ger hästen en klatsch med piskan. Han är inte något dumhuvud, han vet, att hans hår är grått och ansiktet fullt av rynkor, att mustaschen är tunn och stripig, att det ena ögat är grått av starr och att det andra, som är opererat, vanställes av ett starkt förstorande starrglasöga. Han vet, att han är gammal och ingenting att titta på, sådan han nu är, men han tycker, att man inte borde så alldeles ha glömt hurudan han har varit.
Han vet, att han numera inte har annan bostad än ett par rum, som han hyr i en bondgård i Stora Kils socken. Han vet, att han ingenting annat äger än en häst, en karriol, en kappsläde och några möbler. Han vet, att han inte har andra underlydande än en vresig trotjänarinna, men han tycker, att det ändå inte borde ha kunnat så helt förgätas, att det är han, som en gång var Vackerfeldt, den över hela Värmland beryktade Vackerfeldt.
Han sitter där i en gammal ruggig päls och i en än mer ruggig sälskinnsmössa. Han bär tjocka lovantar för att skydda sina sjuka händer, men giktknölarna, som höja sig över knogarna, äro ändå märkbara. Men det är i alla fall han, som har tryckt så många sköna kvinnor i sina armar. Detta kan inte tagas ifrån honom. Vem annan i denna landsända har fört ett liv som han, varit älskad som han?
Han biter ihop läpparna och säger, att han har ingenting att ångra. Om han finge leva om sitt liv, skulle han föra det på samma sätt. Allt, vad ungdom och skönhet och styrka kunna skänka en man, det har han fått åtnjuta. Äventyr och kärlek i fullaste mått.
En handling kanske, en enda, är det, som fanjunkar von Wachenfeldt önskar ogjord. Han borde aldrig ha gift sig med Anna Lagerlöf, den ädlaste av alla kvinnor, som han hade råkat. Han hade älskat henne outsägligt. Men han borde aldrig ha gift sig med henne.
Passade det för en Vackerfeldt att sitta stilla och sköta sitt boställe klokt och omtänksamt utan att försöka skörda guld på ett lättare och lustigare sätt? Om hans hustru var dyrkansvärd, skulle han därför nödgas tro, att hon var den enda dyrkansvärda? Kunde han omskapa sin natur, därför att han hade blivit gift? Var det inte genom sina framgångar som spelare och som älskare, som han hade vunnit sin ryktbarhet?
Ja, han ångrar sitt giftermål. Hans hustru hade inte passat honom. Han vill gärna erkänna, att hon hade varit för god för honom. Hon hade velat arbetsamhet, ordning, lugn välmåga. Hon hade slitit ut sig för att skaffa dem ett hem, sådant som hennes föräldrars på Mårbacka.
Andra skulle kanske säga, att han inte så mycket borde ångra, att han hade gift sig, som att han inte hade kunnat spara sin hustru för missräkningar och grämelse. Därför att när Anna von Wachenfeldt inte mer stod ut, när hon efter sjutton år av äktenskapligt elände lade sig att dö, då hade alla slags olyckor kastat sig över honom. Fordringsägarna hade inte mer visat någon skonsamhet, utan tagit hemmet ifrån honom. Han hade måst upphöra att spela, han förlorade, så snart han rörde vid ett kort. Gikten hade också kommit och den grå starren. Innan han ännu hade hunnit till de sextio åren, hade han blivit vithårig, stelnad, hjälplös, halvblind, utfattig. Det skulle inte ha varit en liten lycka för honom, om han hade haft sin goda, kärleksfulla hustru kvar i livet.
I och med hennes död hade han också blivit utestängd från allt umgänge. Ingen frågade efter om han levde eller dog. Ingen bjöd honom till sig. Det såg ut, som om människor endast för hustruns skull hade haft fördrag med honom. När han nu längtar efter skratt och munterhet, när han vill äta villagad mat, när han vill tala med bildade människor, har han ingenstans att ta vägen. När det blir helg med många, långa vilodagar och han vill undkomma den dödande enformigheten i bondgården, då vet han inte heller vart han skall bege sig.
Det finns verkligen endast ett enda ställe i världen, dit han kan fara för att få smaka litet av det gamla livet, och det är detta Mårbacka, därifrån han har hämtat sin hustru. Han vet, att de där borta säga och tro, att han har gjort henne fruktansvärt olycklig, de anse rentav, att han har pinat ihjäl henne, men han reser ändå dit en tre gånger om året till de stora högtiderna, därför att han annars inte skulle kunna härda ut med livet.
Silverbjällran ringer till hårt och klagande. Fanjunkar von Wachenfeldt har gett sin lilla häst ett kraftigt rapp med piskan. Livet har många bittra frukter, som man måste hålla till godo med. Det är på sin plats, att hästen får dela smärtan med husbonden.
*
Om de små barnen på Mårbacka inte på annat sätt hade fått veta, att julen var i antågande, skulle de i alla fall ha förstått det, när fanjunkar von Wachenfeldt kom resande.
De blevo också så förskräckligt glada, då de fingo se hans kappsläde och hans häst uppe i allén. De sprungo genom hela huset och förkunnade nyheten, de stodo på trappan och togo emot, de ropade goddag och välkommen, de hämtade bröd åt hästen, och de buro den tunna nattsäcken, som var broderad med blad och blommor i korsstyng, ner på kontoret, där fanjunkarn skulle bo.
Det var egentligen märkvärdigt, att de små barnen alltid togo så väl emot fanjunkar von Wachenfeldt. De fingo varken godsaker eller presenter av honom, men de måtte ha tyckt, att han hörde ihop med julen, och det var väl anledningen till glädjen. I alla fall var det väl, att de visade sig vänliga, för de vuxna gjorde just ingen affär av honom. Fru Lagerlöf och mamsell Lovisa kommo inte en gång ut på förstubron för att ta emot, och det var med en ganska djup suck, som löjtnant Lagerlöf lade ifrån sig Värmlandstidningen och reste sig ur gungstolen för att gå ut och hälsa.
»Jaså, du är här nu igen, Wachenfeldt,» sade han, då han kom till synes på trappan. Därpå gjorde han några frågor om väglaget och resan och följde sedan svågern ner på kontoret. Han röjde ur en låda i sin chiffonjé och såg efter, att det fanns utrymme i klädskåpet. Sedan gick han med barnen och lämnade gästen åt sig sjilv.
För varje gång som fanjunkar von Wachenfeldt kom resande till Mårbacka, blev minnet av hans döda syster levande för löjtnanten. Hon hade varit den äldsta, och hon hade tagit sig av honom, då han var liten, hjälpt honom och ställt med honom. Ingen av systrarna hade han tyckt så mycket om, ingen hade han varit så stolt över. Och så skulle hon gå och bli kär i en sådan odåga som Wachenfeldt! Hon hade varit vacker och ståtlig, och hon var lika god och värdefull, som hon såg ut. Hon hade alltid varit glad och gjort livet lätt för dem, som hon hade omkring sig. Hon hade kämpat i det längsta för att hålla samman sitt hem. Mannen hade bara slösat och förskingrat. Hon hade inte heller velat låta dem där hemma på Mårbacka veta hur svårt hon hade det, så att de hade kunnat komma henne till hjälp. Därför blev det också slut med henne alldeles på en gång, då hon bara var några och fyrtio år.
Det var en sorglig och upprörande historia, och löjtnanten kunde inte visa sig vänlig mot Wachenfeldt genast, medan allt det där var uppe i honom. Han fick lov att ta sig en långpromenad, så att bitterheten hann lägga sig.
Ungefär på samma sätt kände både fru Lagerlöf och mamsell Lovisa. Fru Lagerlöf hade tyckt mest om Anna Wachenfeldt av alla sina svägerskor och hade sett upp till henne med verklig beundran. Ingen hade så hjärtligt hälsat henne välkommen inom släkten. Hon kunde aldrig förlåta fanjunkar von Wachenfeldt, att han hade gjort denna älskade människa olycklig.
Mamsell Lovisa hade som barn vistats långa tider på Välsäters fanjunkarebostille, där systern och svågern hade bott. Hon visste mera om hur svårt systern hade haft det in någon av de andra. Aldrig kunde hon höra Wachenfeldts namn, utan att hon mindes en morgon, då ett par karlar hade kommit till Välsäter och fört ut de två bästa korna ur lagården. Systern hade rusat ut och frågat vad de togo sig till, men de hade svarat helt lugnt, att fanjunkarn förra natten hade spelat bort korna till deras husbonde. Mamsell Lovisa såg systern för sig, hon hade varit alldeles förtvivlad efter detta. »Han kommer inte till förstånd, förrän han har gjort slut på mig,» hade hon sagt.
I alla fall var mamsell Lovisa den, som först tänkte på sina värdinneplikter. Hon reste sig från sybordet, där hon hade suttit och broderat, samtidigt med att hon då och då hade kastat en blick i en roman, som låg uppslagen i sykorgen, ocb gick och gläntade på köksdörrn. »Kära Maja,» sade hon till hushållerskan liksom urskuldande, »nu har vi Wachenfeldt här igen.» -- »Jag kan inte förstå, att den där karln, som var så elak mot si hustru, ska få komma hit var helg,» sade hushållerskan och lät ganska vred. »Ja, man kan väl inte köra bort honom heller,» sade mamsell Lovisa, »och nu får allt Maja vara snäll och sätta på kaffe, så att han får lite varmt i sig efter resan.» -- »Jämt ska han passa på å komma, sen herrskape har slutat kaffedrickninga å dä ä släckt i spisen,» sade hushållerskan och såg ut, som om hon inte ville röra sig ur stället.
Emellertid måtte allt kaffekokarn ha kommit på, för en stund efferåt skickades innepigan ner på kontoret med bud till fanjunkar von Wachenfeldt, att han skulle komma in i salen och dricka kaffe.
När fanjunkarn gick över gården, stödde han sig mot en käpp, men den satte han ifrån sig i förstugan och kom in i salen med tämligen ledig hållning. Mamsell Lovisa, som stod där för att ta emot honom, såg nog i alla fall hur svårt han hade för att gå, hon kände hur förvärkta händerna voro, när hon hälsade på honom, och när hon höjde blicken mot ansiktet, så stirrade det opererade ögat hemskt förstorat emot henne. Då dunstade en god del av hennes vrede bort. Hon tänkte, att han redan hade fått sitt straff, och hon ville inte lägga sten på borda.
»Det var ju roligt, att Wachenfeldt kunde komma till oss också den här julen,» tvingade hon sig att säga.
Därefter slog hon i kaffe åt honom, och han satte sig på sin vanliga plats i vrån mellan kakelugnen och det hopfällda spelbordet. Det var en blygsam plats, men den var också den varmaste i rummet. Fanjunkarn visste nog vad han gjorde, då han satte sig där.
Han började genast tala med mamsell Lovisa om sin piga Inga och hennes ständiga gräl och strider med bondfolket, som ägde gården, där han var inhyrd. Det var sådant småskvaller, som han visste roade svägerskan, och han undgick inte att märka, att hon om en stund slog i en kopp kaffe åt sig själv och höll honom sällskap under drickandet.
Det mörknade, medan han och mamsell Lovisa sutto vid kaffebordet, och lampan sattes in på det runda bordet framför soffan. Strax därpå visade sig fru Lagerlöf.
Hon hade inte övervunnit sin första känsla av motvilja, och det var en ganska snäv hälsning, som hon gav fanjunkarn. Hon tog honom nätt och jämnt i hand utan att säga ett ord och satte sig därpå till sitt arbete.
Fanjunkarn fortsatte helt lugnt att tala med mamsell Lovisa, men samtidigt bytte han om ämne för samtalet. Han började berätta om några märkliga sjukdomsfall både bland människor och husdjur, som hade inträffat i bondgården och som han, Wachenfeldt, hade Iyckats kurera.
Det där kunde inte fru Lagerlöf motstå, det låg åt hennes håll. Innan hon själv visste om det, var hon indragen i samtalet.
Allra sist kom löjtnant Lagerlöf och satte sig i sin gungstol. Han var tyst och förstämd, han också, då han kom in. Men nu gled samtalet, utan att någon riktigt visste hur det gick till, åt annat håll. Man fördes till det gamla Karlstad, där fanjunkarn var född och där löjtnanten hade gått i skola och som han alltid var så road av att tala om. Det svingade också upp till Stockholm, det blev tal om Emilie Hägqvist och Jenny Lind och allt möjligt gammalt, som var vackert och minnesvärt. Till sist kommo de också in på gamla Värmlandshistorier, och kvällen gick så fort, att de alla blevo förvånade, då pigan kom in för att duka.
Men det märkvärdigaste av alltsammans var, att när fanjunkar von Wachenfeldt berättade ett eller annat, som hade hänt honom, framstod han som den mest kloka och försiktiga man, som man kunde råka på. Han hade varit med om en del äventyrliga händelser, det var visst och sant, men han hade alltid spelat rollen av den rådgivande vännen, som hade hulpit dåraktiga människor i deras bekymmer.
Tänk nu bara hos Wästfelts på Angersby! Vilket stöd hade han inte varit för dessa snälla, barnsliga människor, framför allt då sonens fästmö övergav honom och helt oförväntat lät lysa för sig med en annan!
Man skulle aldrig höra någon tala med större veneration om sin mor eller sin hustru. En sådan ädel son, en sådan kärleksfull make kunde var och en önska sig.
Det var han, som alltid hade talat förstånd med de unga kvinnorna, försonat fästman med fästmö, smitt samman äktenskap, som hotat brista i fogarna.
Alla olyckliga hade tagit honom till förtrogen, och han hade inte svikit dem. Han hade till och med räddat män, som hade varit gripna av spelpassion, talat dem till rätta, förehållit dem deras plikter.
Efter kvällsvarden, då fanjunkar von Wachenfeldt hade haltat ner på sitt rum, sutto löjtnant Lagerlöf, hans hustru och hans syster helt förstummade och sågo på varandra.
»Ja, den Wachenfeldt,» sade löjtnanten, »han är för märkvärdig. Han är klokare än vi alla tillhopa.»
»Det har alltid varit roligt att tala med Wachenfeldt,» sade mamsell Lovisa.
»Om det vore sant, att han har varit en så god hjälp för alla andra, hur skulle det då vara möjligt, att han har kunnat ställa så illa för sig själv?» sade fru Lagerlöf torrt.
»Det är somliga, som är på det sättet,» sade löjtnanten.
*
Sedan satt fanjunkar von Wachenfeldt i god välfägnad, som det heter i Fritjofs saga, julen ut på Mårbacka, och alltjämt bibehöll han sin roll av en vis och vetande gammal man. Man kunde fråga honom till råds om allting, han kunde ordinera för finnar och snuva, råda i toalettfrågor, skriva recept for matlagning och färgning, undervisa i lantbruk, ge de bästa och klokaste omdömen om människor.
Man brukade vädja till honom i kvistiga frågor. »Tycker inte Wachenfeldt, att det är märkvärdigt, att de här barna inte kan lära sig äta stuvade morötter?» sade mamsell Lovisa en dag. »Nog är morötter en god mat?»
Fanjunkar von Wachenfeldt svek inte hennes förväntan.
»Väck mig mitt i natten och bjud mig morötter,» sade han, »så ska jag äta.»
Det var rent onaturligt, så vis och så måttlig och sansad han var. Den gamla kavaljeren Vackerfeldt, triumfatorn med de sextio silverbjällrorna, var alldeles borta.
Men en gång hände det, att löjtnant Lagerlöf kom i dispyt med sina fruntimmer om en ung flicka där i trakten. Både fru Louise och mamsell Lovisa tyckte, att hon var söt och täck, men löjtnanten påstod, att ingen man kunde få tycke för henne. Och han vädjade till Wachenfeldt, såsom bruket var där i huset.
»Säj, du Wachenfeldt, som förstår dig på fruntimmer!» sade löjtnant Lagerlöf. »Skulle du kunna kyssa en sådan där liten nippertippa?»
Vid detta tilltal märktes hos fanjunkar von Wachenfeldt ett starkt inre uppror. Han rodnade, så gammal han var, han slog näven i bordet, han reste sig halvt upp, och han ropade högt och dundrande:
»Fråga mig inte om sådant! Jag har aldrig kysst en ful kvinna.»
De ogudaktiga människorna omkring honom brusto ut i hejdlöst skratt. Där hade han gått och varit vis. Han hade spelat vardagsmänniska, men denna enkla fråga avslöjade honom. Den gamla kavaljeren bodde kvar i hans innersta. Eländig och sjuk, gammal och förfallen var han, men det fick inte tänkas, inte förutsättas, att han hade kysst en ful kvinna.
Ack, Vackerfeldt, Vackerfeldt!
