Men nu låg ju den gamla stygga lagården med sitt hopsjunkna halmtak och sina små fönstergluggar och sina gråa timmerväggar på andra sidan gårdsplanen mittemot manbyggnaden. Det stod en rad av humdraåriga lönnar med gula, lavklädda stammar och rikt lövverk utmed lagården och skymde bort den, så att gården var kanske inte så värst ful i alla fall, men löjtnanten tyckte, att han rakt inte kunde få Mårbacka att se ut som en herrgård, om inte fähuset kom bort.
De första åren, som han bodde på Mårbacka, hade han emellertid händerna fulla av arbete för jordbrukets skull, och det var inte förrän efter Strömstadsresan och sedan gamla fru Lagerlöf var död, som han tog itu med att bygga en ny lagård, för en sådan måste ju finnas, innan han kunde tänka på att riva ner den gamla.
För att den nya lagården skulle synas så litet som möjligt från stora byggnaden, beslöt han, att den skulle ligga nere på släta åkern strax nedanför sandkullen, som alla de andra Mårbackahusen voro resta på. Det blev en jämmer bland alla kvinnfolken på gården, då de fingo höra talas om detta förslag. Tänk, så långt det skulle bli att gå ner till lagården för att se om korna, och tänk, så besvärligt det skulle bli för lagårdspigan och hjälppigan att bära mjölken tre gånger om dagen uppför den branta backen till mjölkkammarn! Men detta ville inte löjtnanten höra på. Han ämnade flytta alla uthus, och mjölkkammarn med, dit ner på slätten, och när allt blev samlat där på ett ställe, skulle det bli en sådan ofantlig lättnad för både folk och fä.
Men fastän lagården skulle ligga så där i skymundan, så skulle den byggas ståtligare än någon annan lagård i hela häradet. Den skulle byggas i korsform, muras av tegel ända upp till taklisten och kunna rymma minst ett femtiotal kor. Det var bara ett välvt tak, som fattades, för att den skulle komma att se ut som en kyrka.
Löjtnanten talade med sin svärfar om sina byggnadsplaner, och patron Wallroth hade sett nog av den gamla lagården för att förstå, att den behövde ersättas med en ny. Han lämnade honom alltså en ganska ansenlig penningsumma att bygga för. Därpå började löjtnanten sina förberedelser. Under ett par vintrar bröt han i Asberget sten, som skulle brukas till grundläggning. Under ett par somrar hade han en lerkran stående bredvid ankdammen på Mårbacka, där tegelslagare slogo tegel, som sedan fick ligga i solen och torka, tills det blev både fast och hårt. Under ett par höstar skickade han ut folk att hugga timmer på själva hemskogen, så att han skulle få ordentligt virke till tvärbjälkar och takresning.
Till sist var han så långt kommen, att han kunde börja på att staka ut platsen och gräva ut grunden. Det var ett stort ögonblick för honom, när byggkarlarna satte spadarna i jorden för att rensa bort det översta jordlagret.
Man började grävningen och grundläggningen på den östra sidan, som låg närmast gården. Där gick allting bra. Marken var fast, och grundstenarna blevo liggande kvar, där de lades ner.
Men när grunden var lagd på östra långsidan och på västra gaveln, så började man att lägga grund också på västra långsidan, den, som vette neråt åkrarna. Och nu kom den stora missräkningen. När som det första jordlagret fördes undan, träffade man på lös och mjuk blålera. På den blevo inte grundstenarna liggande, utan de sjönko ner i djupet och försvunno.
Det var ju ett stort fel, att inte löjtnanten hade låtit undersöka marken också på det hållet, innan han började bygga, men nu, då grunden redan var lagd på ena sidan, tyckte han, att han måste fortsätta bygget på den en gång utstakade platsen. En gammal grundläggare rådde honom nog att flytta huset högre uppåt backen, för blåleran, den var inte god att få bukt med, men det ville han inte höra talas om. Det skulle väl gå an att lägga grund också på blålera. Den måtte väl ha en botten, den också, och sten till att fylla ut den med fanns det tillräckligt. De hade hela Åsberget att ta av.
Han vräkte ner i blåleran det ena stenlasset efter det andra, och snart hade han fått uppförd en bred stendamm, som låg fast och stilla och som borde duga att lägga grund på. Men så kom det ett par starka regnfall, och rätt som det var, visade sig sprickor i stendammen. Nästa morgon hade den börjat sjunka, och om några timmar var den alldeles försvunnen.
Nu rådde både grundläggarna och andra människor löjtnanten att förlägga lagården till ett annat ställe, men han ville inte ge sig. Han hade lagt ner mycket arbete på den här platsen, och detta måste alldeles göras om, ifall bygget skulle flyttas. Och dessutom ville han, att lagården skulle ligga just där, som han hade lagt den. Han kunde inte tänka sig någon plats, där den skulle ligga mera undanskymd och ändå vara i närheten.
Men så fick han också hålla på hela sommarn med att välta ner sten i blåleran, och när hösten kom, var man ändå inte säker på att grunden skulle hålla, utan det beslöts, att själva murningsarbetet skulle få anstå till nästa år, så att man finge se hur blåleran skulle förhålla sig, när det blev vår och tjällossning.
Så snart som snön hade tinat av marken nästa vår, gick löjtnant Lagerlöf ner till bygget för att se på sin mur. Än så länge stod den fast och utan sprickor, men den verkliga vårbrytningen var ju inte heller börjad.
Varje dag, och många gånger om dagen, gick han dit ner. Alltjämt stod muren. Äntligen tycktes tjällossningen vara överstånden. Grunden stod fortfarande orubbad kvar på sin plats, och han vågade sig på att sända bud till muraren och hans gesäller med hälsning, att de kunde börja sitt arbete.
De kommo, och de började med att resa väggarna på östra och norra sidan, för att den där osäkra grunden på västra sidan skulle få längre tid att sätta sig.
Vid midsommartiden började de mura på den farliga sidan, och allt tycktes gå bra. De närmade sig murkrönet, för murare äro ju fortfärdigt folk, i medio av juli, men då märktes några sprickor i muren. Och så med ens började alltsammans svikta. Man måste i all hast riva ner flera varv av murningen, tills sjunkandet avstannade.
Nu började det verkligen se bekymmersamt ut för löjtnant Lagerlöf. Han visste inte vad beslut han nu skulle fatta.
Vid den tiden, då murningen måste upphöra, var det just slut på den summa, som han hade fått av svärfadern till lagårdsbygget. Men patron Wallroth var ju både frikostig och förståndig. Hade löjtnanten ett par dagar tidigare skrivit till honom och förklarat varför bygget hade blivit dyrare än beräknat och begärt hjälp att göra det färdigt, så skulle han säkert ha lämnat den. Men nu, efter det nya raset, drog sig löjtnanten för att skriva. Han måste ju nu erkänna, att han ännu varken hade tak eller golv, ja, inte en gång väggar färdiga, utan måste börja med nytt grundläggningsarbete.
Svärfadern skulle nog tycka, att han hade skött sig mycket illa. Han skulle förlora förtroendet till honom.
Löjtnanten hade nästan mest lust att överge hela byggnadsföretaget. Men det bar också emot. Alla hans planer blevo kullkastade. Den gamla lagården var ju dessutom rent urbota.
Han borde ju ha flyttat nybygget till annan plats långt före detta, men att göra det nu, då murarna voro halvfärdiga? Det var fråga om vilket som skulle komma att kosta mest: att börja om på en ny plats eller att fortsätta på den gamla.
Det finns i Östra Ämtervik ett litet bruk, Gårdsjö, som ligger endast en halvmils väg från Mårbacka. Där bodde på den tiden en bror till fru Lagerlöf, brukspatron Karl Wallroth, en klok och försiktig man, som löjtnanten litade mer på än på någon annan i världen. Till honom for han för att klaga sin nöd och begära råd.
Brukspatron Wallroth rådde honom ganska bestämt att slå hela företaget ur hågen. »Det är inte klokt att be far om mer pengar för detta bygget,» sade han. »Han hjälper ju gärna, men han vill, att pengarna ska bli väl använda. Och att ta ett lån för att få din lagård färdig är inte heller rådligt. Man vet ju inte hur många gånger ännu du ska behöva mura om huset. Du kan bli utfattig på kuppen.»
Efter detta satt löjtnanten kvar på Gårdsjö och språkade med svågern och svägerskan hela aftonen. Det var ju inte tal om att han skulle få fara hem, innan han hade ätit kväll. Han försökte att visa sig som vanligt och roa dem med tokroliga yttranden, men han kände sig alldeles förlamad i själen. Han förstod, att svågern hade rätt, och han var inte ond på honom, men det var ett så förkrossande nederlag för hans självkänsla att inte kunna fullborda ett påbörjat uthus.
På hemvägen kommo dystra och besynnerliga tankar upp inom honom. Han undrade om han var en av de människor, som skulle få otur i allt, vad de företogo sig.
Det var nog en tid, då han hade tänkt på sig själv som en riktig lyckans gullgosse. Det var, då han hade vunnit sin hustru och fått överta Mårbacka, men sedan hade han haft mycken otur.
Han hade kommit att begära sitt avsked ur krigstjänsten, bara därför att han hade fått en snäsa av sin chef till följd av en försummad uppvaktning. Det hade varit överilat, men det brydde han sig inte om att sörja över. Vad som däremot förtröt honom, det var, att han inte hade fått bli regementsskrivare efter sin far. Tjänsten hade i stället uppdelats på fyra mönsterskrivare. En av de befattningarna hade han fått, men det var ju obetydligt arbete och obetydlig lön.
Så var det det där försöket att få Ämtan utgrävd. Det hade också misslyckats för honom.
Halvvägs mellan Mårbacka och Gårdsjö låg Ås brunn, en gammal badanstalt, som han hade företagit sig att modernisera. Han hade byggt ett nytt badhus där, anställt badare och baderskor och hade hoppats, att sjuka i massor skulle strömma dit, men också detta hade slagit fel. En och annan sjukling kom nog. Men det lönade sig knappast att hålla badhuset öppet.
Och nu till sist hade han också misslyckats med det stora bygget. Det måste vara något fel med honom. Han var väl mindre duglig än andra. Det var bäst, att han höll sig stilla, avstod från sina planer, satt i sin gungstol, läste sin tidning och lät allting gå i de vanda gängorna.
När han äntligen kom hem, satt hustrun på ett av trappstegen framför förstukvisten och väntade på honom.
Hon var lik brodern på Gårdsjö. Det var detsamma kloka ansiktet, detsamma klara huvudet, detsamma allvarliga väsendet, densamma kärleken till arbete, densamma likgiltigheten för nöjen och densamma motviljan mot allt osäkert och äventyrligt.
Löjtnanten tyckte om henne och hade därtill den största aktning för henne, alldeles som för svågern. Men den här kvällen skulle han helst ha velat, att hon inte hade suttit uppe och väntat. Hon stod ju emot honom i den här saken, hon som brodern.
»Vad sa Kalle?» frågade fru Lagerlöf, då de gingo in i sängkammarn.
»Han tyckte, att jag skulle lägga ner arbetet, han som du och ni alla,» sade löjtnanten.
Fru Lagerlöf svarade ingenting. Hon hade slagit sig ner på sin vanliga plats vid sybordet och satt och såg ut i den ljusa sommarnatten utan att ha någon tanke på att kläda av sig.
Löjtnanten hade redan slängt av sig rocken. »Ska du inte lägga dig?» frågade han. Och det hördes på det nervösa tonfallet hur nedstämd och retlig han var.
»Jag tycker,» sade hustrun och såg rätt ut i kvällen samt talade lågt och tonlöst, »att du ska göra den färdig.»
»Vad är det du säjer?» sade löjtnanten otåligt. Han hade nog hört vad hon sade, men kunde inte tänka sig annat, än att han missförstod henne.
»Jag menar,» sade hon återigen, »att du ska bygga den färdig.»
»Är det lagården du talar om?» sade löjtnanten och kom fram till henne. Hennes ord hade väckt en liten förhoppning hos honom, men han visste inte om han förstod henne rätt.
Men fru Lagerlöf hade suttit och övertänkt detta spörsmålet hela kvällen. Hon hade sagt till sig själv, att det inte gick an, att hennes man kom till korta i ännu ett företag. Det skulle inte vara bra för honom. Det vore kanhända klokare att lägga ner bygget, men han skulle ta sig det alltför nära. Detta kunde hennes bror och hennes far inte förstå, men hon, som var hans hustru, hon visste det.
Att läsa i deras hjärtan, som hon tyckte om, det var likaså lätt för fru Lagerlöf som att läsa i bok, men att framlägga sina egna tankar i tal i upprörda ögonblick, det var likaså omöjligt för henne som att tolka hebreiska.
»Jag tycker inte som Kalle,» sade hon, och så teg hon.
»Men vad är det du vill, vad är det du talar om?» sade löjtnanten och var nästan skälvande av otålighet. Han vågade inte ännu tro, att hon hade slagit om och övergått på hans sida.
När hon nu hörde och såg hur upprörd han var, gjorde hon sitt yttersta, för att han skulle förstå henne.
»Jag tycker inte som Kalle,» sade hon. »Jag tycker, att du ska bygga lagården färdig och att den ska stå, där du vill ha den. Och jag tycker, att vi ska ta inteckning i egendomen och få ett lån, så att vi kan reda oss utan att be far om mer pengar.»
Nu förstod löjtnanten äntligen. Och det blev ljust inom honom. Se, om hustrun ville som han, då fanns det ju inga svårigheter mer. Nu låg grunden fast, och murarna reste sig.
»Gud välsigne dig för detta, Louise!» sade han.
Efter detta avgörande föreföll det, som om de skulle sluta sig till varandra med ny ömhet. Och i allt, vad som rörde lagårdsbygget, blev sedan hustrun frågad till råds.
Och när dörrarna till den nya lagården äntligen slogos upp, när korna leddes in högtidligen en för en och blevo uppbundna, när höns och gäss och kalkoner och ankor fördes in i sina burar och kalvarna i sina kättar, när ljuset lyste in genom höga fönster och de själva kunde gå på rena, fina gångar, då kände de med sig, att ett gott arbete var utfört, och de gladdes åt att de båda hade haft del i det.
