Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 10. Sirocco
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIROCCO
140
komma till palatset varje dag och sjunga
klagovisor.
Hon lämnade åt Giannita att sköta om cavaliere
Palmeri, för att hon själv skulle få sitta stilla i
likrummet bland de tillskyndande kvinnorna.
Det var mot kvällen på dödsdagen, då alla
förberedelser voro avslutade, och man endast
väntade de vites brödraskap, som skulle komma och
föra bort liket. I likrummet var dödsstilla. Alla
kvarterets kvinnor sutto där orörliga med förgrämda
ansikten.
Donna Micaela satt blek i sin stora ångest
och stirrade ofrivilligt på bårklädet, som var brett
över liket. Det var ett bårkläde, som hörde till
ätten, familjevapnet var jättestort och prunkande
broderat på dess mitt, och det hade
silverfransar och tjocka tofsar. Detta bårtäcke hade
aldrig bretts över någon annan än en Alagona.
Det tycktes ligga där, för att donna Micaela inte
ett ögonblick skulle glömma, att hennes sista stöd
hade fallit, och att hon nu var ensam och utan
skydd bland det rasande folket.
Nu kom någon in och anmälde, att den gamla
Assunta var kommen. Den gamla Assunta, vad
önskade den gamla Assunta? Jo, hon var
lov-sägerska, hon brukade tala över de döda.
Donna Micaela lät Assunta komma in i
rummet. Hon kom sådan, som hon var alla dagar,
då hon satt och tiggde på dömtrappan, samma
lappade klänning och samma urblekta huvuddok
och samma kryckkäpp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
