Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Till höger! Till höger! akrek Selim.
Jag hade nätt och jämt hunnit kasta mig åt sidan,
då ett skott brakade lös och en ryttare, som redan
måttat mot mig med sin lans, rullade med ögonen och,
liksom träffad af blixten, tungt sjönk ned ur sadeln.
Jag grep nu min återfunna bössa och såg mig
omkring. Nu var det Selims tur att sväfva i fara. Två
ryttare rusade rakt på honom, tjutande och vrålande
som besatta. Utan hatt och med upplöst hår, med
uppspärrade näsborrar och blossande kinder väntade han
lugnt på dem och hade fattat om bössan med båda
händerna. En af ryttarna hade redan siktat på Selim med
sin pistol, då jag tryckte på hanen — — —
Af de tre angriparna återstod nu blott en, så att jag
kunde vara lugn för stridens utgång. Mirza var en
alltför skicklig fäktmästare på blanka vapen, för att
resultatet skulle kunna vara tvifvelaktigt.
Den fjärde ulanen, som på två hundra stegs afstånd åsett
förloppet, tryckte ned sin häst, så att dess bakben
försvunno i gräset, och började fly så fort, som kreaturets
utmattade tillstånd öfver hufvud tillät.
Selim sköt visserligen efter honom ännu en gång,
men utan resultat, ty afståndet var för stort.
Den preussare, som Selim hade skjutit ihjäl nästan
rakt öfver mitt hufvud, hade ännu sin hand kvar i tygeln, så
att hästen stod med lutadt hufvud öfver sin herres döda
kropp. Jag och Selim lösgjorde icke utan svårighet den
dödes redan stela fingrar från tygeln, hvarpå Selim
kastade sig upp i sadeln och red i galopp efter de båda
andra hästarna, hvaraf den ena, synbarligen ett dumt
kräk, hade börjat beta gräs, som om ingenting hade
händt, hvaremot den andra trafvade på ängen och med
korta gnäggningar gaf uttryck åt sin sorg.
Jakten efter de båda hästarna varade blott en kvart,
och under tiden gick jag att söka rätt på herr Vaucourt,
om hvars senaste öden vi intet visste.
Jag fann honom bakom ett porssnår liggande med
ansiktet mot marken och ruskade honom i armen:
— Herr Vaucourt! Stig upp!
— Pardonez-moi! gnällde herr Vaucourt, i
den tron att det var en preussisk ulan, som befallde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
