Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Celsing, Ulrik - Celsius - Celsius, Magnus - Celsius, Olof, d. ä. - Celsius, Anders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hofvet och var 1786–80 minister i Wien. Död
1805. Under sin vistelse i Turkiets hufvudstad riktade
han betydligt den samling af arabiska, persiska
och turkiska handskrifter, hvilken grundlagts af
hans fader och hans broder (friherre Gustaf C.,
f. 1723, d. 1789 som president i Kommerskollegium),
och genom testamente öfverlemnade han denna samling
till Upsala universitets bibliotek.
Celsius, svensk slägt, härstammande från kyrkoherden
i Alfta och Ofvanåkers församlingar i Helsingland
Nikolaus Magni Travillagaeus. Dennes son Magnus,
hvilken först kallade sig Helsingus, sedan Metagrius,
antog vid sin magisterpromotion (1649) namnet C. (af
Lat. celsus, hög), ett slags latinisering af Högen,
Ofvanåkers prestgård. Hans sonsöner blefvo 1756 adlade
med namnet von Celse. Denna ätt utdog 1838.
1. Celsius, Magnus, matematiker, fornforskare,
f. 1621, blef 1641 student och 1649 filos. magister
i Upsala, 1656 rektor vid katedralskolan i
nämnda stad, 1663 akademiadjunkt i filosofi, 1665
e. o. professor, 1666 assessor i Antiqvitetskollegium
och 1668 professor i matematik vid Upsala universitet
samt 1677 tillika kyrkoherde i Gamla Upsala.
Död 1679. – C. uppfann och förfärdigade sjelf
flere för hans matematiska och astronomiska
studier nödiga instrument. Stort namn i den
lärda verlden förvärfvade han derigenom att han 1675
lyckades dechiffrera de s. k. helsingerunorna,
hvilka han beskref i afhandlingarna De runis
helsingicis (1677), De runis helsingicis oratio
(1707) och Oreades helsingicae (1710; ursprungligen
tal vid rektorsombytet 1675), af hvilka de bägge
senare utgåfvos af sonen Olof. Derjämte utgaf
han almanackor för åren 1658–61 och Computus
ecclesiasticus (1664–73, å nyo utgifven 1689 af
sonen Nils C., d. som professor i matematik i
Upsala 1724). Af sin samtid ansågs han som en
framstående skald. C. sysselsatte sig dessutom
med måleri, bildhuggeri och bildskärarekonst.
2. Celsius, Olof, d. ä., den förres son,
universitetslärare, polyhistor, föddes d. 19 Juli
1670, blef 1694 filos. magister, 1699 adjunkt i
filosofi vid Upsala universitet, 1703 professor i
grekiska och 1715 professor i österländska språk.
1707 fick han kyrkoherdebeställningen i Börje,
hvilken han innehade jämte sin professur. 1719 blef
han teol. doktor, 1727 teol. professor och 1736
domprost i Upsala. Död d. 24 Juni 1756. C. var
en bland de förste, som kallades till ledamöter i
det 1719 stiftade samfund, hvilket sedermera fick
namnet Vetenskapssocieteten i Upsala, liksom ock
i Vetenskapsakademien (1739). Under en af Karl
XI bekostad utländsk resa (1696–98), hvilken hade
Arabien till ursprungligt mål, men fick sin slutpunkt
i Italien, skaffade C. sig stora insigter i de
österländska språken, hvilka voro hans hufvudämnen.
Under ett åt oafbruten arbetsamhet egnadt långt lif
förvärfvade han sig en omfattande kännedom äfven
i andra, vidt skilda vetenskapsgrenar. Med Björner
råkade han i en häftig strid genom sitt påstående
att de flesta runminnesmärkena äro af ett senare
datum än kristendomens införande i Sverige. C. var
jämväl stor
vän af botaniken, samlade herbarier och beskref
Upsalatraktens flora. Frukterna af sina växt-
och språk-studier sammanknöt han i en vidlyftig
afhandling om de i bibeln omnämnda örterna,
Hierobotanicon sive de plantis sacrae scripturae
(1745–47), hvilken skaffade sin författare stort
rykte. Åt den nödställde Carl Linnaeus räckte han en
hjelpsam, man kunde säga en räddander hand och bidrog
kraftigt till hans fortkomst. Utom ofvan nämnda arbete
och 136 akademiska dissertationer författade han en
mängd andra uppsatser, företrädesvis i arkeologi,
kommenterade ett par äldre krönikor och gjorde
samlingar till en svensk ordbok.
3. Celsius, Anders, son till Magnus C:s son Nils,
astronom, f. i Upsala d. 27 Nov. 1701, tog filosofiska
graden 1728, kallades till docent i matematik 1729
och utnämndes 1730 till astronomie professor. Två
år derefter företog han en utländsk resa, som varade
i fem år. Hufvudändamålet var att grundligt studera
mera framstående observatorier i Europa. Utomlands
väckte han först uppseende genom sina i Nürnberg
(1733) utgifna CCCXVI observationes de lumine boreali
ab 1716 usque ad 1732 in Suecia habitae (iakttagelser
öfver norrsken i Sverige). I Rom, der påfven åt honom
upplät sitt stora galleri på Monte Cavallo, anställde
han optiska experiment och utrönte bl. a., att solen
har ett 320,000 gånger starkare sken än månen och
att hon på sin middagshöjd skiner med ett 130 gånger
starkare ljus än vid synranden. I Paris deltog han
i en tvist, som då lifligt sysselsatte de lärde,
nämligen angående jordens verkliga skapnad, och enligt
hans råd anställde man samtidigt två gradmätningar,
en vid eqvatorn och en i polartrakterna. C. deltog
sjelf i den ena, den lapska, för hvilken Maupertuis
stod i spetsen. Genom dessa undersökningar utröntes.,
att jorden ej är klotrund, utan, såsom Newton
förut påstått, afplattad vid polerna. Efter sin
återkomst till Upsala yrkade C. på uppbyggandet
af ett observatorium derstädes. Medel anslogos,
och Upsala observatorium, det första i Sverige,
blef färdigt 1740. C. fortsatte nu med ifver
sina observationer, genom hvilka han spridde nytt
ljus öfver läran om planeternas gång, kometerna,
stjernornas aberration, ljusets brytning i atmosferen
m. m. Öfver magnetens missvisning, dennas dagliga
förändring och den s. k. inklinationen, gjorde han
omkr. 6,000 iakttagelserr och från 1729 meddelade han
en serie meteorologiska observationer. Tyngdkraftens
olikhet i Upsala och i London bestämde han genom
ett af Graham i London förfärdigadt pendelur. C. var
äfven bland de förste, som fäste uppmärksamheten på
den s. k. landhöjningen (se d. o.), som vid denna tid
ansågs bero af en vattenminskning. Tillsammans med
sin svåger Hjorter upptäckte han norrskenets inverkan
på magnetnålen. Nu är hans namn mest förbundet med
den af honom föreslagna 100-gradiga termometern
(se Celsii termometer), som i våra dagar är den för
vetenskapliga ändamål öfver allt använda. 1739 blef
C. ledamot af Vetenskapsakademien. 1725–44 var han
sekreterare i Vetenskapssocieteten i Upsala. Död d. 25
April 1744. – De vigtigaste af hans många skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
