Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han skref efter återkomsten från sin stora utländska
resa, efterhärmade han romantikerna. Nämnda
arbeten utsatte honom för Baggesens kritik (den
Baggesen-Öhlenschlägerska fejden, 1813–19), som
utan tvifvel bidrog att återföra Öhlenschläger
till sig sjelf. Under och efter denna fejd skref
den sistnämnde några bland sina skönaste arbeten
("Helge", 1814, och "Nordens guder", 1819). – Vida
närmare den tyska romantiken stod den tankedigre
och fantasirike lyrikern Schack von Staffeldt (f. i
Tyskland 1769, d. 1826), hvars tvänne diktsamlingar
(1804 och 1808), till följd af tyskeri och oklarhet i
diktionen, rönte föga bifall. Äfven den känslofulle,
men i sina yngre arbeten ofta brede och oklare
lyrikern och dramatikern B. S. Ingemann (1789–1862)
samt den qvicke och klart tänkande J. L. Heiberg
(1791–1860) voro båda i början af sitt författareskap
(från resp. 1811 och 1813) starkt påverkade af den
tyska romantiken. Heibergs skarpa kritiska förstånd
skyddade honom dock för all dunkelhet, och vid mognare
år fördes Ingemann genom sin varma patriotism och sin
innerliga tro – kanske äfven genom Heibergs kritiska
räfst – in på en sundare väg. På det fornnordiska
lifvets område följdes Öhlenschläger endast af
N. F. S. Grundtvig, som, fastän han var sin mästare
mycket underlägsen i konstnärligt afseende, dock
vida djupare hade uppfattat det demoniskt sköna i
våra förfäders sägner (detta framträder synnerligast
i "Optrin af kjämpelivets undergång i Norden",
1810). Men just derför var Grundtvig på den tiden
vida mindre värderad och förstådd än Öhlenschläger.
Redan under första fjerdedelen af århundradet
hade de krafter, som den nya tidsandan uppväckt på
vetenskapernas område, hunnit till mognad. Så fann
språkforskaren R. K. Rask (1787–1832) i studiet
af isländskan, eller det nordiska fornspråket, den
ena änden till den tråd, sam han med utomordentligt
snille följde genom alla europeiska och asiatiska
språk, ända till Ganges och Ceylon. Fysikern
H. K. Örsted (1777–1851), den förste, som genom
naturfilosofiens studium fick ögonen öppna för
krafternas harmoniska enhet i naturen, gjorde 1820 sin
namnkunniga upptäckt af elektro-magnetismen. Genom
en mängd skarpsinniga undersökningar började
hans broder A. S. Örsted (1778–1860) grundlägga
den nyare danska rättsvetenskapen, synnerligast
utbildningen af lagtolkningskonsten. I Suhms spår
fördes historieforskningen framåt af en skara
granskare, bland hvilka E. K. Werlauff (1781–1871)
står främst i fråga om källstudiernas omfång och
grundlighet. Särskildt rönte literaturhistorien en
dittills okänd omvårdnad (Nyerup, K. Molbech). Såväl
forskarna som allmänheten fängslades framför allt
af den nordiska forntidens minnen. Bland dem, som
genom öfversättningar, granskningar och filosofisk
uttydning upplifvade dessa minnen, voro i främsta
rummet islänningen Finn Magnusson (1781–1847), hvilken
öfversatte Sämunds Edda, och N. F. S. Grundtvig,
som under ifrågavarande tidsskede skref sin "Nordens
mythologi eller udsigt över eddalären"
och öfversatte den angelsachsiska hjeltedikten
"Beowulf" äfvensom Saxos och Snorres krönikor. –
Jämväl på det religiösa området hade en stor
omhvälfning blifvit förberedd och till en
del fullbordad. Naturfilosofien hade afslöjat
rationalismens prosaiska och för själslifvet
ofruktbara ytlighet. Men den var sjelf endast en
af den moderna panteismens former. Den hyllade
kristendomen såsom poetisk myt, men var i sjelfva
verket fientlig mot den kristna tron såsom en
praktiskt verksam grundkraft hos menniskan. Den
var mäktig att kalla till lif ett religiöst behof
hos djupare sinnen, men förmådde ej i längden
tillfredsställa detta behof. Genom filosofiens
studium fördes män sådana som J. P. Mynster
(1775–1854) och hans frände N. F. S. Grundtvig
(1783–1872) till den evangeliska kristendomen,
hvars mest framstående målsmän de blefvo, ehuru på
olika sätt och under en djup inbördes antagonism,
som aldrig utplånades. Mynster, hvilken ställde
sig på den allmänna bildningens grundval och såsom
enskild kristen utgick från inre erfarenheter,
blef genom sin höga, på en gång varma och måttfulla
vältalighet, en religiös vägledare, särskildt för de
bildade klasserna, hvilka genom inflytandet af hans
predikningar småningom fattade afsmak för det förut
vanliga predikosättet. Grundtvig, som var begåfvad
med ett egendomligt sinne för det folkligt historiska,
förkastade deremot allt, som i den allmänna bildningen
tycktes honom vara oförenligt med folkandan. Särskildt
bröt han stafven öfver det romerska elementet i den
moderna bildningen. En mera naturlig grundval för
sin egen och för folkets bildning fann han i den
fornnordiska kulturens qvarlåtenskap, hvarjämte han
ansåg den sanna lutheranismen utgöra enda källan
till ett nytt församlingslif. Återupplifvandet
af den nordiska hjelteandan och gammal-luthersk
troskraft sökte han främja genom sina predikningar,
genom sitt poetiska författareskap, genom sina
vetenskapliga forskningar, genom sina literära
stridsskrifter och genom sina öfversättningar af
nordiska klassiker. Likväl stötte han ifrån sig
nästan alla de bildade, hvilka hvarken kunde försona
sig med hans för den europeiska bildningen främmande
ståndpunkt eller med hans än qvickt skämtande,
än groft gycklande, än mäktigt imponerande stil,
som han utbildat på fornspråkets och allmogemålets
grundval. I många år stod han derför tämligen ensam,
en skottafla för anfall och gyckel. Vid midten
af 1820-talet undergick Grundtvig en själskris,
som blef en vändpunkt äfven i D:s odling. I den
apostoliska trosbekännelsen fann han det ursprungliga,
församlingsskapande ordet – ett ord, som enligt
hans öfvertygelse blifvit uttaladt af frälsaren
sjelf. Genom detta ord upptager församlingens
herre – osynligt, men personligt närvarande i dopet
och nattvarden – hvarje ny ledamot. Derför har den
kristna församlingen ända från den första pingstdagen
utgjort och skall allt intill dagarnas ände utgöra
ett enda samhälle, ett lefvande folk, med historisk
utveckling. I detta ord eger derjämte hvarje enfaldig
kristen, han må vara lärd eller olärd, ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
