Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Digerdöden, Stordöden och Svarta döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då dessa derigenom sågo sig tvungna att upphäfva
belägringen, slungade de med sina kastmaskiner de
pestdöda liken in i den belägrade staden för att
dymedelst ändock förgöra dess innevånare. Sjelfva
flydde de åt alla håll och kringspridde smittan
öfver hela "Kiptschak" (nuv. sydliga Ryssland), så
att under de två följande åren Astrakan och flere
andra mongoliska städer nästan helt och hållet
ödelades. Men tillståndet i Kaffa blef icke mindre
förfärligt. Stanken af de inkastade liken spred en
oundviklig död. De, som det kunde, sökte räddning
på skeppen. Bland dem var Gabriel de Mussis, en
ansedd rättslärd från Piacenza, hvilken vi hafva
att tacka för beskrifningen om detta pestens första
inträde i Europa. Han jämte några få olyckskamrater
lyckades uppnå Italien, sannolikt mot slutet af
1346. "Ve, hvilken jämmer!" skrifver han. "Af
de många, som rest med oss, voro nu knappast tio
qvar. Vi landade och beträdde våra hem. Fränder,
vänner och grannar skyndade oss välkomnande till
mötes. Ve oss, vi, som förde med oss dödens pilar,
vi, som, under det de omfamnade och kysste oss,
tvungos att, med vår andedrägt, våra ord, emot dem
utgjuta mördande gift! Den ena familjen försvann
efter den andra. Knappt trenne dagar lefde den,
som blef smittad, och snart fans icke rum mer för
några grafvar." Der var det således friska, men
från pestsmittad ort komna personer, som medförde
farsoten. På andra ställen utbreddes denna äfven
genom varor och saker, som tillhört smittade och
döda. Städerna vid Medelhafvets kuster, liksom öarna
i detta haf, angrepos, den ena efter den andra, och
det dröjde ej länge, förrän äfven de inuti landet
liggande städerna hemsöktes. Den 1 Nov. 1347 utbröt
pesten i Marseille, och i Jan. året derpå inträngde
den nattetid i ett karmelitkloster i Avignon samt
dödade innan morgonen alla munkarna derstädes, med
undantag af en enda. Under den tid farsoten uppehöll
sig i sistnämnda stad, lär den hafva bortryckt omkring
60,000 af innevånarna, bland dem Laura, Petrarcas
älskade, som dog d. 19 Maj 1348. Då kyrkogårdarna
snart icke räckte till, invigde påfven Rhônefloden
att emottaga liken. Till Boccaccios sköna stad,
till Florens, anlände pesten i början af 1348. Såsom
bekant, inleder denne skald sin "Decameron" med en
gripande skildring af det tillstånd, som då egde rum
derstädes.
Samtidigt med detta pestens uppträdande i Europa,
tyckes oron i jordens inre hafva stigit till
en ytterligt hög grad. Alltifrån början af år
1348 förekommo jordbäfningar, mera utbredda och
förstörande än någonsin. Borgar, byar, hus och kyrkor
störtade i ruiner. Cypern, den så blomstrande och
rika ön, förvandlades till en ödemark, och i Kärnten
uppstod ett nytt berg, som under sig begrof aderton
byar. På flere ställen remnade jorden; gamla källor
afstannade, och nya uppsprungo. Äfven de följande åren
fortforo jordbäfningarna och förnummos då jämväl
i England och de skandinaviska landen. Derunder
framtågade pesten allt längre mot norden. Men
märkvärdigt är, att han icke från det förhärjade
Kiptschak tog vägen genom Ryssland,
ehuru redan då flerfaldiga kommunikationer egde
rum emellan dessa land, utan, fortsättande sitt tåg
från Medelhafsstränderna, gick genom Spanien och
Frankrike samt inbröt, såväl derifrån som från
Italien, i Tyskland. Öfverallt åtföljdes han af en
tjock, stinkande dimma, som förmörkade luften och
spred dödens blekhet öfver menniskornas anleten,
mattighet i deras lemmar. Förskräckelsen ökades af
de meteorer, som visade sig på himmelen. När pesten
utbröt i Paris, i midten af sommaren 1348, syntes emot
vester två qvällar å rad, straxt före solens nedgång,
en stor, utomordentligt lysande eldkula. I halftannat
år uppehöll sig pesten i Frankrikes hufvudstad. När
han som häftigast rasade der, lär han dagligen hafva
bortryckt omkr. 800 menniskolif. Drottningarna
Johanna af Navarra och Johanna af Valois (Filip VI:s
gemål) dogo båda, under det de med de barmhertiga
systrarna deltogo i vården af de sjuke. Bevis på
sjelfuppoffrande menniskokärlek har historien bevarat
äfven från dessa fasans tider, så ofta hon än måst
anteckna drag af upprörande egoism och öfverträdelser
af både gudomlig och mensklig lag.
I södra England uppträdde pesten redan sistnämnda
år (d. 1 Aug.), och tre månader derefter var han
i London. Ett fartyg, lastadt med yllevaror från
denna stad, utgick vid början af sommaren 1349 från
engelsk hamn. Besättningen utdog under resan, och
fartyget dref i land vid Bergen. Sedan varorna der
blifvit lossade, yppade sig farsoten i staden och
spred sig sedermera till alla landsorter i Norge,
så mördande, att knappt en tredjedel af befolkningen
blef vid lif. Endast en bergdal i Kristianssands
stift lär hafva blifvit skonad. På likartadt sätt
hade pesten redan vid jultiden 1348 blifvit förd
till Danmark. Der hade likaledes ett engelskt
handelsfartyg med utdöd besättning strandat på
jylländska vallen, vid godset Ugelstorp i Vendsyssel.
Ortens innebyggare förde varorna i land och med dem
pesten, som 1349 spred sig öfver hela Danmark, så
att ingen stad eller by och knappt en enda menniska
blef förskonad. Samtidigt hade pesten från Tyskland
inträngt i Polen och äfven dragit sig uppåt nordliga
Tyskland, så att under loppet af år 1350 Östersjöns
sydliga kuststräcka föröddes.
Nu kom ordningen till Sverige. Från den tiden finnes
ännu qvar ett af Magnus Eriksson utfärdadt påbud om
allmänna bot- och bönedagar, i hvilket det heter:
"Vi haffuom förstondit för visso rädelig tidende,
huilken huar christen menniskio maa serlika rädas Ty
at gud för menniskiona synda skwll haffuer ena stoora
plago almenneliga kastat aa verldona med braadöda Swa
at mestha Lothrin aff ty folk som wor j then Landom
som westhen wor land liggiande är utaff the ploagana
dööd oc staar nu om kring alt norge oc Halland oc
naakas nu hiit swa at huart man spöör ther omkring
tha staar swa starkeliga at uthan alla sott faller
folket nider alt sender at thet är helbrögda Oc döör
uthan alla redzskap oc förmäle, at ehuar han umgangher
är ey swa myket folk aather at ty gither til iorda
kommit som fraan stielper." (Se Handlingar rörande
Skandinaviens historia, 14:de del., 1828, p. 83.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
