Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Fries, Elias Magnus - 2. Fries, Theodor (Thore) Magnus - Fries, 1. Ernst - Fries, 2. Bernhard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frågan om ett naturligt system for växtriket, i det att
deri framställas åsigter, hvilka i mer än ett afseende
stå i skarpaste motsats till dem, som förut af de
mest framstående systematici omfattats. Visserligen
hafva nyare undersökningar i vissa fall visat
ohållbarheten af dessa åsigter, hvilka deremot i
andra fall – de väsentligaste – vunnit bekräftelse
och erkännande. Särskildt gäller detta den vigtiga
frågan, om hvilka växter äro de fullkomligaste,
hvilken fråga F. äfven i en särskild afhandling (1835)
sökte besvara. – Vid sidan af dessa rent vetenskapliga
afhandlingar stå andra af mera praktisk betydelse,
såsom Om brand och rost på växter (1821), Anmärkningar
öfver de i Sverige växande pilarterna och deras
ekonomiska nytta (1859) m. fl., samt framför allt
hans Anteckningar öfver de i Sverige växande ätliga
svampar (1836) samt planchverket Sveriges ätliga och
giftiga svampar (1860–66), genom hvilka han lyckats i
ej oväsentlig mån rubba en i Sverige inrotad fördom
mot dessa växters användande till födoämne. Ej
ringa värde måste dessutom tillmätas hans mera
populära skrifter, hvilka på sätt och vis äro inom
det naturvetenskapliga området banbrytande inom vårt
land. Främsta rummet bland dessa intaga hans Botaniska
utflygter (bd I 1843; 2:dra uppl. 1853; bd II 1852; bd
III 1864), utmärkta lika mycket genom sitt innehåll,
som genom det fängslande i framställningssättet. –
Ej blott som författare verkade F. oförtrutet inom
och för sin älsklingsvetenskap, utan äfven såsom
undervisare, hvarvid såväl hans framstående förmåga
som föreläsare som ock hans sympatiska personlighet
kring honom samlade en talrik skara af hängifna
lärjungar. Varmaste uttrycket af den studerande
ungdomens kärlek till den framstående läraren gafs,
då, omedelbart efter hans förflyttning till Upsala,
botaniska lärostolen i Lund, genom Agardhs utnämning
till biskop, blef ledig. I en med hundratals namn
undertecknad adress uppmanade Lunds studenter honom
då att dit återvända – en hotande förlust för Upsala,
som dess studenter genom sina kuratorer sökte och
lyckades förekomma.
Trots den rastlösa verksamheten på det vetenskapliga
området hann F. äfven att egna sig åt annan, mera
praktisk verksamhet. Så var han t. ex. en nitisk
medlem i komitéerna för utarbetande af de nya
universitets-statuten och för Upsala universitets
pensionsinrättning, mångårig ledamot af styrelsen
för Ultuna landtbruksinstitut m. m. Vid två
riksdagar (1844–45 och 1847–48) var han universitetets
representant och intresserade sig såsom riksdagsman
förnämligast för frågor, som gällde den andliga
odlingen och landtbruket. Den lika arfsrätten hade i
honom en ifrig förkämpe, hvilkens vältaliga anföranden
icke voro utan betydelse vid frågans afgörande i
presteståndet. Det på 1860-talet beviljade och ännu
utgående understödet åt de qvarlefvande veteranerna
från finska kriget 1808–09 hade sitt egentliga upphof
i en af F., under signaturen "f. d. Riksdagsman",
i tidningarna införd, varmhjertad "motion till alla
ädla hjertan". – Yttre utmärkelser, hvilka få
torde hafva skattat ringare än han, tillföllo
honom i rikt mått. 1821 blef han ledamot af
Vetenskapsakademien, som 1881 lät slå en medalj
öfver honom, 1831 af Vetenskapssocieteten i
Upsala (var länge dennas sekreterare), 1854
hedersledamot af Landtbruksakademien och 1855 af
Vitt. Hist. o. Ant. Akademien. Vid Lunds universitets
jubelfest 1868 kallades F. till hedersdoktor af
den medicinska fakulteten. 1847 blef han ledamot af
Svenska akademien, en utmärkelse, som gaf anledning
till flere afhandlingar öfver växternas svenska
namn samt till en efter F:s död af nämnda akademi
utgifven Kritisk ordbok öfver svenska växtnamnen
(1880). Dessutom var F. ledamot af flere in- och
utländska lärda samfund, "än han sjelf hade reda
på". – Under sin långvariga och lifliga förbindelse
med flertalet af vårt århundrades förnämste botanister
sammanbragte han högst betydande och värdefulla
botaniska samlingar.
2. Fries [fris], Theodor (Thore) Magnus, botanist, den
föregåendes son, föddes i Femsjö socken, Jönköpings
län, d. 28 Okt. 1832. 1851 blef han student i
Upsala, 1853 amanuens vid botaniska trädgården och
museum, 1857 filosofie doktor och docent i botanik,
1862 adjunkt i botanik och praktisk ekonomi samt
1877 professor i samma ämnen. Han har företagit
åtskilliga vetenskapliga resor, bl. a. 1857
och 1864 till Finmarken, 1861–62 till Tyskland,
Frankrike, Schweiz och Italien, 1863 till Danmark,
1867 och 1870 till Finland, 1868, såsom deltagare i
"Sofias" polarexpedition, till Spetsbergen, 1871
till Grönland, 1872 till Finland och Ryssland, 1877
till Holland. Bland hans utgifna arbeten märkas
Monographia Stereocaulorum et Pilophororum (1858),
exsiccatverket Lichenes Scandinaviae rariores
et critici (1859–65), Lichenes arctoi Europae
Groenlandiaeque (1860), Genera Heterolichenum
europaea recognita (1861), Om Finmarkens natur och
folk (i Svensk literaturtidskr. 1865), Lichenes
Spetsbergenses (1867), Bilder ur växtverlden (1868),
Svenska polarexpeditionen år 1868 (i förening med
C. Nyström, 1869), Lichenographia scandinavica
(I 1871; II 1874), Grönland, dess natur och
innevånare (1872), Om växternas blomning (1875), On
the lichens collected during the English polar
expedition of 1875–76 (1879), Om växternas spridning
(1880). F. redigerade tidskriften "Botaniska Notiser"
1857–58, 1865–68 och "Vetenskap för alla" 1878–79
samt har i såväl dessa som flere andra tidskrifter
författat åtskilliga uppsatser. – F. är, sedan 1865,
ledamot af Vetenskapsakademien och, sedan 1866,
af Vetenskapssocieteten i Upsala.
Fries [fris]. 1. Ernst F., tysk landskapsmålare,
f. 1801, d. 1833 i Karlsruhe såsom hofmålare,
utbildade sig genom resor i Schweiz och Italien. Han
visar i sina landskap en poetisk uppfattning af
naturen, och hans färg är kraftig och harmonisk. Af
F. finnas äfven litograferade utsigter af slottet i
Heidelberg. – 2. Bernhard F., den föregåendes broder,
landskapsmålare, f. 1820, d. 1879, vistades 1838–
45 uti Italien, hvars natur han grundligt studerade,
och var derefter för det mesta verksam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
