- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål /
429-430

(1882) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frondera ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kallesjuka, koldesot, kolla (ännu i Värmland),
skälfvosot, skälfva, frösesjuka, och till hvars nyare
namn höra frossfeber, vexelfeber, hvardagsfeber,
hvarannandagsfeber, äfvensom älta, rågfeber,
rogfubb och augustifeber. – Det gifves knappt något
land inom den heta och tempererade zonen, der icke
frossan förekommer endemisk. I Sverige hafva frossor
sedan långliga tider varit utbredda i synnerhet längs
större delen af östra kusten, kring stränderna af de
större sjöarna, Mälaren, Hjelmaren, Vänern (dock ej
Vettern), samt i några floddalar, t. ex. kring nedre
delen af Ångermanelfven, Motala ström, Helgeån och
Göta elf. Vid kusten har den förekommit allmännast
mellan Gefle i norr och Karlskrona i söder, mindre
freqvent på kuststräckorna mellan Karlskrona och
Malmö samt mellan Gefle och Hudiksvall. Återstående
delar af öst- och vestkusten, med undantag af
Ångermanelfvens och Göta elfs mynningsområden, äro
nästan fria från den endemiska frossan. Emellertid
kunna spridda epidemier uppträda här och der i
Sveriges alla provinser, med undantag af Lappland,
Jämtland och Härjedalen, i hvilka frossan är så godt
som okänd. – Frossans orsaker hafva nu börjat blifva
tämligen klart fattade. Länge har man iakttagit,
att frossor alstras företrädesvis i sumpiga trakter
med vexlande vattennivå och lucker myllrik jordmån
(ej styf lera). I sådana trakter hafva frossor
i synnerhet uppstått, sedan förut högt stående
vatten sjunkit undan, äfvensom efter sjösänkningar
och kanalgräfningar. Den stank, som sprider sig i
sådana nejder, bevisar äfven, att organiska ämnen der
förmultna. Man härledde derför sedan lång tid tillbaka
frossans uppkomst från sådana förruttnelseprocesser
och antog tillvaron af en mikroskopisk svampart,
som genom respirationsorganen eller med orent
dricksvatten skulle inkomma i menniskans blod och der
föranleda den särskilda form af blodförgiftning,
som fått namn af frossa. Genom italienaren
Tommasi-Crudelis och tysken E. Klebs’ forskningar
har man slutligen kommit "fross-svampen" på spåren
och funnit den vara en Bacillus-art, B. malariae. I
malariatrakter (såväl i marken som i luften) hafva
desse forskare funnit en staf-formig Bacillus, med
ovala, rörliga sporer, hvilka, inympade på djur,
hos dessa alstra de mest utpräglade och intensiva
former af frossa: på ett dygn dödande, perniciösa
febrar med mjeltansvällning och pigmentbildning i
blodet. Åtskilliga iakttagelser antyda, att dessa
små svampar eller deras sporer genom vindarna föras
långa vägar och sålunda sprida smittan äfven till högt
belägna bergiga trakter, som icke hafva minsta likhet
med de trakter, der smittämnet alstras. Så antager
Bergman ("Om Sveriges folksjukdomar", 1877), att
somliga europeiska frossepidemier ledt sitt ursprung
från Syd-Amerika, hvarifrån fross-svampar skulle med
antipassadvindar blifvit förda öfver Atlanten till
Afrika och derifrån med siroccovindar till Europa.

Frossan är således hufvudsakligen en miasmatisk
infektionssjukdom,
alldenstund smittämnet genom luften
(eller vattnet) tyckes öfverföras till

menniskoorganismen. I allmänhet har man betviflat,
att den kunde smitta äfven genom personlig beröring,
men några fakta finnas dock, som tala för möjligheten
af äfven detta senare smittningssätt. Så anför
Bergman, att på många orter i Sverige, der frossa
förut ej funnits, särdeles i Norrland och Dalarna,
smittämnet tydligen blifvit importeradt genom
inflyttade sjömän eller hemkommande arbetare,
som vistats i sydligare trakter och der ådragit sig
frossa. Tiden för sjukdomens utbrott efter smittämnets
inkommande i kroppen synes vara mycket olika i olika
fall och olika epidemier. Ehuru exempel finnas
att frossan utbryter mycket snart efter erhållen
smitta, torde dock i de flesta fall frossgiftet
ganska länge ligga latent i kroppen. Det vanliga är,
att den frossa man ådrager sig genom vistande i en
frosstrakt under sommaren eller hösten först den
derpå följande vintern eller våren utbryter. Men
äfven ännu längre torde frossgiftet kunna ligga
latent i menniskokroppen. Bergman anför fall, der
sjukdomen utbrutit först under andra eller tredje året
(till och med ännu senare), sedan personer lemnat
frossorter. Att frossan emellertid kan undvikas
genom att de, som hafva sin bostad i en frosstrakt,
om sommaren begifva sig till annan, frossfri ort,
bevisar ett äfven af Bergman anfördt fall.

Få sjukdomar uppträda i så många olika former
som frossan. Så kan man skilja mellan akuta
former och kroniska. De förra kunna vara antingen
intermittenta, vid hvilka febern afbrytes af
alldeles fria mellantider, eller remittenta, då
febern är ständig, endast under dygnet vexlande i
intensitet. Den intermittenta febern antager olika
typ alltefter tiden för anfallens inträffande. Dessa
kunna nämligen inställa sig hvarje dag,
hvardagsfrossa (febris intermittens quotidiana), hvarannan
dag, annandagsfrossa (febris intermittens tertiana)
eller hvar tredje dag, tredjedags frossa (febris
intermittens quartana
). Mera invecklade typer
finnas äfven, såsom tertiana duplicata, quartana
duplex, quartana triplex,
o. s. v. Med afseende på
symtomens beskaffenhet skiljer man vidare mellan ren,
enkel form, med tydligt utpräglade anfall (febris
intermittens simplex
), och maskerad frossa (febris
intermittens larvata
), med mera otydliga och ovanliga
symtom, samt komplicerad form (febris intermittens
comitata
) med ovanliga bisymtom, och elakartad form
(febris intermittens perniciosa). Af dessa former
är den intermittenta vanligare i Sverige och de
tempererade zonerna, under det den remitterande
formen mera uteslutande tillhör de heta landen. Den
vanligaste (och den lindrigaste) typen i Sverige är
den tertiana, dernäst den quotidiana och sedan den
quartana. Genom sammansättning af den quotidiana och
den tertiana typen uppkommer den s. k. hemitritaeus
l. semitertiana, en form, som Rosenstein säger sig
hafva haft 1750. Bland ytterst sällsynta typer må
nämnas den i Sverige någon gång observerade quintana,
med anfall hvar femte dag, octana, hvar åttonde dag,
och quindecimana, hvar femtonde dag. Stundom blir

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 15:57:11 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfae/0221.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free