Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färentuna, socken i nämnda härad - Färg, tekn. Se Anilinfärger; Blåa, Bruna, Gröna, Röda etc. färger; Färgträ, Färgämne m. fl. - Färg, målarek. - Färg, fys.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hilleshög utgör F. ett regalt pastorat af 2:dra kl.,
Upsala stift, Svartsjö kontrakt.
Färg. 1. Tekn. Se Anilinfärger; Blåa, Bruna,
Gröna, Röda etc. färger; Färgträ, Färgämne m. fl.
2. Målarek., inbegreppet af samtliga färger i
en målning, betraktade såsom helhet, i motsats
till formen eller teckningen. Ordet är i denna
användning liktydigt med färggifning eller kolorit,
och man talar om god, dålig, sotig, glödande
o. s. v. färg. Stundom nyttjar man ordet för att
ensamt beteckna en harmonisk färgbehandling eller
en viss färgelementets öfvervigt, t. ex. "det
är färg i denna tafla". – Varma färger kallas de,
hvilka hafva en aktiv karakter, verka lifvande,
muntrande, t. o. m. oroligt; sådana äro rödt,
orange och gult. Kalla nämnas de färger, hvilka
hafva en mera passiv karakter, verka lugnande,
t. o. m. nedstämmande; sådana äro grönt, blått
och violett. En intensiv mörk färg kallas djup;
genom blandning med svart blir den tung, allvarsam.
En intensiv ljus färg kallas liflig; genom blandning
med hvitt blir den lätt, glad. Toner uppstå genom
blandning med hvitt, schatteringar genom blandning
med svart eller grått. Genom två verkliga färgers
blandning med hvarandra uppstå mellanfärger
och nyanser (stundom kallade mellantoner).
Upk.
3. Fys. Ljus är en vibrationsrörelse i etern,
hvilken kan ske med olika hastighet. De olika
ljussorterna, som i fysiskt afseende skilja sig från
hvarandra genom vibrationshastigheten, förorsaka genom
sin inverkan på ögats näthinna olika färgförnimmelser.
Ehuru det således icke är sjelfva ljusstrålarna, som
äro färgade, begagnas dock uttrycket "färgadt ljus"
för korthetens skull, och menas dermed ljus, som
förorsakar en viss färgförnimmelse. Ljus af olika
vibrationshastighet brytes olika – mindre, ju mindre
vibrationshastigheten är –, då det öfvergår från ett
genomskinligt ämne till ett annat, hvarför brytningen
i ett prisma gifver ett medel att särskilja färgerna.
Ser man sålunda genom ett glasprisma mot en smal,
af solljus belyst springa i en mörk skärm och håller
prismats kant parallel med springan, så synes denna
icke såsom ett hvitt, smalt streck, utan såsom ett
mångfärgadt band, med samma bredd som springans höjd.
Denna färgade bild kallas spektrum. I solljuset
förekomma således etervibrationer med olika
hastighet, eller, med andra ord, ljussorter af
olika färg. I stället för att genom prismat se på
den belysta springan kan man projiciera spektrum på
en skärm (jfr Spektrum); men i båda fallen gäller,
att om färgerna skola väl skiljas från hvarandra, bör
den belysta springan vara särdeles fin, hvarjämte
ljuset bör få gå genom flere prismer, emedan
derigenom färgspridningen, dispersionen(se d. o.),
blir större. Färgerna bestämmas säkrast medelst
solljusets spektrum och de i detta förekommande
fraunhoferska linierna (se d. o.). Vid den
ände af spektrum, hvilken ligger närmast prismats
brytande kant, börjar rödt (ungefår cinobers färg)
och sträcker sig utan märklig ändring till C-linien.
Mellan C och D ligga orange (mönja)
och guldgult (blyoxid, blyglete), båda rödgula
färger (den förre med öfvervägande rödt och den
senare med mera gult). Mellan D och E finnes först
rent gult (kromgult), sedan gulgrönt. Mellan E
och F finnes grönt (Scheeles grönt), med öfvergång
genom blågrönt till blått, som i olika färgtoner
(nyanser) fortsätter till G-linien. Af det blå
fältet benämnes den första tredjedelen närmast F
cyanblått (berlinblått), och den återstående delen
indigoblått (ultramarin). Utanför G-linien ligger
violett, och utanför detta slutligen lavendelgrått,
som dock endast synes, när de andra färgerna äro
afstängda. För att erhålla en rätt uppfattning af
färgerna bör man se dem hvar för sig, hvilket kan
anordnas t. ex. på sådant sätt, att den skärm, på
hvilken spektrum upptages, förses med en fin springa,
som kan flyttas längs spektrum. Man finner då äfven,
att färgerna utan afbrott öfvergå i hvarandra. Om
man deremot ser hela spektrum på en gång, måste detta
vara tämligen utbredt, för att alla ofvannämnda färger
skola kunna urskiljas, och vanligen, såsom t. ex. i
regnbågen, ser man då endast fem färger: rödt, gult,
grönt, blått och violett. Den färgförnimmelse, som
förorsakas af en ljusstråle, är dock icke beroende
endast på dennes vibrationshastighet, utan ock på
hans styrka (intensitet), så att alla färgerna i
spektrum, då deras intensitet ökas, mer och mer
närma sig hvitt. Lättast sker detta med violett,
blått och grönt ljus, svårare med gult; rödt ljus
gifver först vid mycket stark intensitet intrycket af
gult. Vibrationshastigheten hos de ljussorter, som
ögat kan uppfatta, går från 400 billioner vibrationer
i sekunden hos det yttersta röda till 800 billioner
hos det yttersta violetta. Deremot har det röda
ljuset den största våglängden, näml. 760 milliondels
mm. De öfriga färgernas våglängder äro i ordning
allt mindre: de yttersta violetta strålarnas 390,
de yttersta lavendelgrå strålarnas 310 milliondels
mm. – Om ljusstrålar från två delar af spektrum,
således ljus af olika färg, samtidigt träffa samma
ställe å näthinnan i ett öga, så uppfattas ej båda
dessa färger, utan intrycket blir detsamma, som hade
ögat träffats af enkelfärgadt, homogent, ljus af annan
färg än de ifrågavarande. Dylika genom blandning af
ljus med olika vibrationshastighet uppkomna färger
kallas sammansatta färger l. blandningsfärger. I
uppfattningen af ett sammansatt ljus- och ett
sammansatt ljud-intryck visar sig således en vigtig
skilnad, enär i ett ackord de ingående tonerna
kunna särskiljas af hörseln. De färger, som uppkomma
genom blandning af två och två färger i solspektrum,
angifvas i följande af Helmholtz uppställda tabell
(sp. 593).
Ur denna tabell må särskildt framhållas, att hvitt
ljus uppkommer genom blandning af rödt och blågrönt,
af orange och cyanblått, af gult och indigoblått
samt af gröngult och violett, (dessa färger, som
parvis gifva hvitt, kallas komplementfärger); att
rödt och violett ljus tillsammans gifva en färg, som
icke förekommer i spektrum och som i sin djupaste
nyans benämnes purpur samt då utgör komplementfärg
till grönt; slutligen att alla andra genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
