Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färglära - Färgmossa - Färgning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grönt ljus återkastas; blandas åter blått och gult
ljus, så erhålles hvitt. Färgförnimmelsernas uppkomst
förklaras medelst Th. Youngs färgteori: nervtrådarna i
ögats näthinna äro af tre slag, hvilka, då de på något
sätt retas, gifva: det första slaget förnimmelse af
rödt, det andra förnimmelse af grönt och det tredje
af violett; dessa tre slag af nervtrådar erfara
intryck af alla ljussorter, men i olika hög grad,
så att de rödförnimmande äro känsligast för ljus med
de största våglängderna, de violettförnimmande för
ljus med de minsta våglängderna och de grönförnimmande
för öfriga ljussorter; deraf följer, att enkelt rödt,
grönt eller violett ljus väcker förnimmelse af rödt,
grönt eller violett; att enkelt gult ljus, som verkar
tämligen starkt på de röd- och grönförnimmande,
men svagt på de violettförnimmande nervtrådarna,
åstadkommer förnimmelse af gult, hvilken ock
förorsakas af rödt och, grönt ljus tillsammans,
o. s. v. Retning af alla tre slagen nervtrådar i
ungefär lika grad väcker förnimmelse af hvitt, hvarför
ock hvarje färg vid tillräckligt stark intensitet
synes öfvergå till hvitt. Enligt denna teori äro rödt,
grönt och violett de tre grundfärgerna, dock icke i
den betydelse att allt annat färgadt ljus uppkommer
genom sammansättning af dessa tre, utan att dessa äro
de enda enkla färgförnimmelserna. Jfr Färgblindhet.
K. L.
Färgmossa. Se Parmelia.
Färgning, kem. tekn., i vidsträcktaste mening
hvarje handling, genom hvilken färg meddelas åt
ett föremål; i inskränktare och vanligast brukad
mening det förfarande, genom hvilket animaliska
eller vegetabiliska fibrer (ull, silke, bomull,
lin) så genomträngas af och impregneras med ett
färgämne, att detta sedermera icke kan aflägsnas genom
upprepade tvättningar med rent vatten eller såpvatten,
d. v. s. att färgämnet och fibern med hvarandra trädt
uti en intim, olöslig förening. Detta kan sällan
åstadkommas direkt, genom färggodsets neddoppande
i färglösningen, utan måste vanligen försiggå
på omvägar. Man har mycket tvistat om huruvida
den nämnda föreningen mellan färgämne och fiber
är att betrakta såsom en verklig kemisk förening
eller såsom ett fysikaliskt fenomen, beroende på
ett slags yt-attraktion hos den porösa fibern. Båda
de anförda omständigheterna spela sannolikt en rol
vid åstadkommandet af de i många afseenden ännu
oförklarade företeelser, som stå i sammanhang med
färgningen. Genom färgämnets inträngande i fibern,
så att det ej åter på mekanisk väg kan aflägsnas,
skiljer sig färgning således bestämdt från målning,
hvarvid blott ytan af ett föremål öfverdrages med
färg. Vissa slag af tygtryck närma sig mycket målning,
men de flesta äro att betrakta såsom en komplicerad
färgning. Här sysselsätta vi oss endast med egentlig
färgning, hvarvid färggodset alltigenom erhåller
en och samma färg, blifver enfärgadt. – Konsten att
färga väfnader utöfvades, enligt grekiska och romerska
författare, särskildt Plinius, sedan urminnes tider
uti Indien och Egypten. Fornegypterna färgade sina
väfnader med indigo, safflor o. s. v., och på Plinius’
tid hade de redan länge känt bruket af betor
och förstodo att genom användandet af olika slag af
sådana gifva ett och samma färgämne olika nyanser samt
kunde derigenom samtidigt fästa flere färger på samma
tyg. Äfven hos fenicierna stod färgkonsten högt,
och den under hela forntiden så mycket värderade
tyriska purpurn anses hafva varit en af detta
folks uppfinningar. Det var hufvudsakligen hos de
orientaliska folken, som färgningskonsten utöfvades
under dessa äldre tider. Genom judar och morer
öfverfördes han till Europa och fick der antagligen
först på Sicilien och i Italien fast fot. Redan
på 1200-talet funnos betydande färgare-skrån och
färgare-gillen i Florens, Venezia m. fl. orter i
norra Italien. Under 1400-talet (och sannolikt redan
förut) var färgningskonsten allmänt spridd i Europa,
och ganska många af de vigtigaste mineraliska och
vegetabiliska färgerna voro redan då kända. Med
Amerikas upptäckt följde användningen af kochenill
och kampeschträ i färgkonsten; i slutet på 1700-talet
började quercitron och i början af 1800-talet kateku
att begagnas. På sista tiden, efter upptäckten af de
"kemiska" färgämnena, framför allt anilinfärgerna
med deras oräkneliga nyanser, har ett nytt tidehvarf
börjat för färgningen, och de äldre, ofta mycket
invecklade arbetsmetoderna hafva i de flesta fall
kunnat ersättas af vida enklare och säkrare.
Åstadkommandet af den förut omnämnda olösliga
föreningen mellan fiber och färgämne, eller
af en s. k. äkta färg, som motstår luftens och
till en viss grad äfven ljusets inverkan samt
ej kan borttvättas med såpvatten, svag lut eller
mycket utspädd syra, kan ske på flere sätt. Vissa
färgämnen, de s. k. substantiva, kunna fästas
direkt på fibern. Dervid kan färgämnet vara antingen
olösligt i vatten, men lösligt i någon annan vätska
(t. ex. sprit, ammoniak), som sedermera efter skedd
utfärgning aflägsnas (genom afdunstning eller
på annat sätt), eller ock lösligt i vatten, ur
hvilken lösning det utdrages genom de i ylle- eller
silkestråden förekommande qväfvehaltiga ämnena. Det
substantiva färgämnet kan äfven uppstå på sjelfva
fibern, antingen genom utfällning (såsom då man
färgar gult med kaliumkromat och blyacetat, hvilka
båda äro lösliga i vatten, men tillsammans gifva
i vatten olösligt, gult blykromat), eller genom
oxidation, då luftens eller särskildt tillsatta
oxidationsmedels syre föranleder bildandet på
fibern af ett färgämne, hvilket icke förefanns i
det använda färgbadet (t. ex. vid svartfärgning
med blåholz och kaliumbikromat). Många färgämnen,
de s. k. adjektiva, kunna deremot ej fixeras annat än
genom användandet af särskilda ämnen, s. k. betor (se
Beta, kem. tekn.). Vanligen impregneras färggodset
först med betmedlet, som derefter på ett eller
annat sätt fixeras, och bringas sedan i färgbadet,
men stundom är ordningen omvänd och i vissa fall
anbringas betmedel och färg samtidigt.
De särskilda animaliska och vegetabiliska fibrerna
(ull, silke, bomull, lin) förhålla sig mycket olika
gent emot färgämnen, så att med ett och samma färgämne
vanligen helt andra metoder måste användas t. ex. vid
färgning af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
